Om stormningen av Israels ambassad i Kairo

Det var lätt att förutse att fredagens protester i Kairo inte bara skulle bli ännu en picnic på Tahrir, men få anande att dagen och kvällen skulle utvecklas på det sätt det gjorde, med stormningen av Israels ambassad som klimax på den hittills kraftigaste missnöjesyttringen med utvecklingen i Egypten sedan Mubaraks fall. (En dramatisk bildserie från dagen och kvällen finns här). Det är enkelt att leva sig in i känslan av triumf hos de demonstranter som efter att i decennier ha sett regimen brutalt slå ned på all kritik mot de vänskapliga relationerna till Israel äntligen lyckades göra sina röster hörda – så att det ekade över hela världen. Att dra slutsatser om hur det kan påverka utvecklingen i Egypten är betydligt svårare, därav längden på det här inlägget.

Kravallerna utanför ambassaden har överskuggat allt det andra som hände i fredags, när tiotusentals demonstranter visade sitt missnöjde med militärrådet genom att marschera till Tahrir. Ahmed abd el-Fattahs foto nedan visar hur torget såg ut innan den sista protestmarschen ens anlänt, och samtidigt som demonstrationer ägde rum på andra håll i staden:

På Al Jazeera English envisades en korrespondent med att hävda att endast 4000-5000 personer deltog i demonstrationen, vilket jag tycker låter som en underdrift. Men framförallt visar det hur missledande det kan vara att fokusera på antal i ett läge där stämningen bland demonstranterna och den kontext protesterna utspelas i betyder mycket mer. Den avgörande skillnaden mellan fredagens protest och de återkommande karnevalslika fredagsdemonstrationerna på Tahrir i våras var att det finns ett jäsande missnöje med övergångsregeringens sätt att styra landet, samtidigt som förtroendet för militären sjunkit betydligt.

Att tålamodet snabbt håller på att rinna ut på många håll visar inte minst den våg av strejker som rullat fram i landet den senaste veckan. Senast igår, lördag, demonstrerade tusentals lärare på flera håll i landet för bättre villkor, och deras nybildade fackförening hotar med strejk i samband med skolstarten om tidigare löften från regeringen inte infrias. Ett annat tecken på växande otålighet är att många vanligen fredliga aktivister som intervjuades i medierna under fredagskvällen uttryckte sitt fulla stöd för intrånget på ambassaden, ofta med motiveringen att fredliga åsiktsyttringar inte gett några resultat. (Den upptrappade konflikten mellan fotbollsfansen i Kairo och inrikesministeriet bidrog också till den heta atmosfären i fredags, även om man kanske ska akta sig för att dra för stora växlar på det; läs gärna Urusla Lindseys inlägg om hardcore-supportarnas hat mot polisen som ger en inblick i hur åtminstone en del av dem ser på auktoriteter och politik).

Stormningen av ambassaden måste naturligtvis också ses som en reaktion på militärrådets klumpiga svar på Israels dödande av sex egyptiska gränspoliser i augusti. Den egyptiska regeringen hotade först med att kalla hem sin ambassadör från Israel, men backade från beslutet efter en ursäkt (eller snarare ett "beklagande") från den israeliska regeringen och påtryckningar från Washington. När man sedan beslöt att bygga en mur framför den israeliska ambassaden - med alla associationer som det oundvikligen framkallar, både till apartheidmuren på Västbanken och blockaden av Gaza - var det antingen ett utslag av total inkompetens eller en utstuderad provokation.

För den som inte är bekant med Kairos geografi kan det vara värt att nämna att Israels ambassad ligger i ett centralt beläget höghus, bara ett stenkast från stadens största universitet. Till skillnad från de amerikanska och brittiska ambassaderna, som är veritabla fort mitt i staden, omges den inte av några betydande skyddsverk förutom avspärrningar för biltrafik på gatan precis utanför. Jag har ofta undrat över den till synes idiotiska placeringen, och kommit fram till två möjliga svar: 1) Att det för Israels del ligger någon slags prestige i att ha ambassaden i centrala Kairo, intill Nilen, trots uppenbara säkerhetsrisker. 2) Att den egyptiska regimen ser fördelar i att ha ambassaden i ett utsatt läge, dit man enkelt kan släppa fram demonstranter om man av någon anledning vill skicka ett budskap till regeringen i Jerusalem.

Hur det senare kan utnyttjas blev uppenbart igår, när soldater och kravallpolis lät några tusen demonstranter ohindrat ta sig fram till ambassaden och riva ner betongmuren framför den. De lyfte inte heller ett finger när flera av demonstranterna klättrade upp på fasaden i ett försök att (återigen) plocka ned den israeliska flaggan, och några förstärkningar kallades inte in trots att demonstranterna belägrade byggnaden i flera timmar. Det var först en bra stund efter att hundratals personer stormat in genom byggnadens huvudentré och demonstranter samlats även utanför Saudiaraibens ambassad och inrikesministeriets högkvarter i Giza (som ligger runt hörnet) som säkerhetsstyrkorna grep in och våldsamma kravaller bröt ut. Kontrasten mot hur det såg ut när demonstranter marscherade mot försvarministeriet i juli kunde inte vara större.

Det är förstås fullt möjligt att den egyptiska regimen grovt underskattade såväl antalet demonstranter som skulle dyka upp utanför ambassaden som deras beslutsamhet, eller att ren inkompetens eller interna motsättningar spelade in – liksom sympatier för demonstranterna bland befäl och soldater på marken. Men det vore förhastat att rakt av utesluta att militärrådet på något försökte utnyttja situationen. Frågan är bara vad man i så fall trodde sig kunna vinna? Jag har inget definitivt svar på det, bara följande lösa funderingar:

1) Egyptierna är som alla andra: de förfäras över våld och kravaller på sina gator i lika hög utsträckning som t.ex. invånarna i London, även när det gäller en så laddad fråga som Israel. Samtidigt som många utan tvekan jublar över att folket lyckats med det som militärrådet inte vågade – att kasta ut den israeliska ambassadören ur landet, om än tillfälligt – kommer många förfäras över att tre demonstranter dödades och hundratals sårades i en batalj som i realiteten inte förändrat något i den egyptiska regimens förhållande till Israel.

2) Händelserna utanför ambassaden har ökat den redan existerande klyftan mellan radikaler och reformister, eller rättare sagt mellan vänstern och liberalerna. Faktum är att den revolutionära vänstern tycks vara i princip den enda politiska kraft i Egypten som utan förbehåll hyllar intrånget på ambassaden och lägger det fulla ansvaret för våldet på regimen, medan såväl liberaler som islamister tagit avstånd från intrånget och från våld mot polisen (Muslimska brödraskapet anklagar rentav "utländska krafter" för inblandning i händelserna). Om militären vill så splittring – inte minst inom det sekulära lägret – var fredagens händelser det bästa de kunde hoppas på. På kort sikt blir det nu svårare för oppositionen att enas mot regimens nya angrepp på de fria medierna och hot mot strejkande arbetare. Därmed inte sagt att det är en klok strategi på sikt, eftersom den växande klyftan mellan "gatan" och reformistiska politiker mycket väl kan leda till en allmän radikalisering.

3) Att sprida rädsla och förvirring genom att skapa en känsla av kaos och anarki är alltid en tveeggad strategi, eftersom händelser av det slag som inträffade i fredags kraftigt undergräver militärens trovärdighet som "stabiliserande kraft". Många har reagerat på det som hände i fredags genom att kräva en snabbare övergång till civilt styre. Det gynnar inte minst Muslimska brödraskapet, som tar varje chans att angripa de som förespråkar anarki och påpeka att en vald regering är den bästa garantin för en återgång till någon slags lag och ordning.

4) Generalerna i Kairo inser utan tvekan att maktbalansen i regionen rubbats och att de står inför en historisk chans att förändra relationen till Israel till sin egen fördel, inte minst genom en omförhandling av fredsavtalet som idag begränsar antalet egyptiska soldater som får befinna sig på Sinai. Det vore en enorm propagandaseger för militären, som skulle lindra kritiken mot fredsavtalet inom landet något och samtidigt stärka moralen i de egna leden väsentligt. Den här punkten är oerhört viktig för att första den egyptiska regimens agerande på sista tiden: militären vill absolut inte ha en konfrontation med Israel, men kan man utnyttja det folkliga missnöjet för att stärka sina kort i det diplomatiska spelet så kommer man definitivt att göra det. Den internationella kritik som Egypten får för att man inte försvarade ambassaden vägs mer än väl upp av den kritik som Israels regering möter inom landet för sitt klumpiga hanterande av omvälvningarna i regionen.

Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Egyptens revolutionärer borde avstå från konfrontationer för att undvika att spela militärrådet i händerna (det är för övrigt tveksamt om de skulle kunna förhindra fortsatta spontana utbrott av folklig vrede ens om de skulle vilja det). Poängen är istället att många kommer att reagera just så, vilket varit uppenbart för den som följt den intensiva debatten bland egyptiska aktivister i olika sociala medier de senaste dagarna. Vad det hela i slutändan kommer att leda till – splittring, radikalisering, växande krav på en återgång till "normalitet" – kan ingen säga med säkerhet. Sådan är revolutionen: oförutsägbar, motsägelsefull och omöjlig att överblicka vare sig för de som befinner sig mitt i den eller de som bevittnar den på avstånd.