Möten om Egypten och de arabiska revolterna i Göteborg

Ingen tid för bloggen den här veckan men för den intresserade skulle jag vilja puffa för en rad möten om den egyptiska revolutionen och revolterna i arabvärlden i Göteborg de närmaste dagarna.

Först ut är ett öppet möte på Göteborgs Universitet - "Den egyptiska revolutionens fortsättning" – onsdag 21 september kl 19, sal B110 (Statsvetenskapliga institutionen) på Sprängkullsgatan nära Handelshögskolan.

Därefter flera seminarier på bokmässan, bland annat:

Torsdag 22/9, kl 13.00, sal K1:
De folkliga revolterna i arabvärlden - med Cecilia Uddén, Bitte Hammargren och Per Björklund.

Fredag 23/9, kl 12.00, Internationella torget:
Samtal om Egypten - med Cecilia Uddén, Bitte Hammargren och Per Björklund.

Söndag 25/9, kl 14.00, monter C04:01 (Arbetaren/Federativ)
Fackliga framgångar och motgångar i revolutionens Egypten - med Per Björklund.

Stort tack till Leopard förlag och Verbal förlag för deras strålande arbete!

(Kan också passa på att flagga för ett möte om Egypten på ABF Stockholm den 27 september).

Regimen hotar demonstranter och journalister

Den egyptiska militären och övergångsregeringen fortsätter att trappa upp sin retorik mot medier och oppositionella. I går gjordes polisräder mot 16 privata TV-kanaler varav en, Al Jazeera Mubasher, stängdes av byråkratiska skäl. Samtidigt hotade militärrådet att tillämpa undantagslagarna på alla journalister som "hotar den sociala freden" och använda levande ammunition mot demonstranter som hotar offentliga byggnader. Åtgärderna har åtföljts av den sedvanliga propagandan om att "utländska gäng" låg bakom demonstrationerna utanför Israels ambassad och inrikesministeriets högkvarter i Gaza i fredags.

Det bör påpekas att regimens beslut att stoppa utfärdandet av nya licenser till privata TV-kanaler och dra in tillstånden för de som påstås "uppvigla" folket kom redan förra onsdagen, innan kravallerna utanför Israels ambassad. Och med risk för att låta tjatig så handlar den upptrappade retoriken nog mer om regimens rädsla för det allt öppnare missnöjet med militärstyret och den senaste tidens strejkvåg, som utgör det största hotet mot den "sociala freden" i Egypten just nu.

Idag pågår strejker på flera fabriker runt om i Egypten, efter att de drygt 20 000 arbetarna på den enorma statliga textilfabriken i Mahalla el-Kubra i slutet av förra veckan fick igenom flera av sina krav efter att ha hotat med strejk. I lördags demonstrerade tusentals lärare utanför regeringsbyggnaden i centrala Kairo där de krävde höjda löner och utbildningsministerns avgång:

I helgen demonstrerade också ett tusental universitetslärare för ökad finansiering av landets universitet, reformer inom utbildningssektorn och fria fackliga val, med slagord som thawra thawra hata al-nasr (revolution, revolution, ända till segern):

Både lärare och universitetslärare hotar nu att gå ut i strejk när höstterminen börjar nästa vecka. I båda yrkesgrupperna finns många anhängare till Muslimska brödraskapet, och en del kommer att tolka deras inblandning som ett försök att vinna politiska poäng på det folkliga missnöjet. Men det är nog mer korrekt att säga att det enorma trycket från gräsrötterna tvingat rörelsens konservativa ledare att symboliskt stödja kampen för reformer, samtidigt som man manar sina anhängare att avstå från sit-ins och strejker. Den ideologiska kampen mellan vänstern och islamisterna har alltid varit som hårdast inom den utbildade men svårt underbetalada medelklassen, och Brödraskapet riskerar att snabbt tappa stöd om de ställer sig helt vid sidan om strejkvågen, på samma sätt som de länge ställde sig utanför revolten mot Mubarak.

Om stormningen av Israels ambassad i Kairo

Det var lätt att förutse att fredagens protester i Kairo inte bara skulle bli ännu en picnic på Tahrir, men få anande att dagen och kvällen skulle utvecklas på det sätt det gjorde, med stormningen av Israels ambassad som klimax på den hittills kraftigaste missnöjesyttringen med utvecklingen i Egypten sedan Mubaraks fall. (En dramatisk bildserie från dagen och kvällen finns här). Det är enkelt att leva sig in i känslan av triumf hos de demonstranter som efter att i decennier ha sett regimen brutalt slå ned på all kritik mot de vänskapliga relationerna till Israel äntligen lyckades göra sina röster hörda – så att det ekade över hela världen. Att dra slutsatser om hur det kan påverka utvecklingen i Egypten är betydligt svårare, därav längden på det här inlägget.

Kravallerna utanför ambassaden har överskuggat allt det andra som hände i fredags, när tiotusentals demonstranter visade sitt missnöjde med militärrådet genom att marschera till Tahrir. Ahmed abd el-Fattahs foto nedan visar hur torget såg ut innan den sista protestmarschen ens anlänt, och samtidigt som demonstrationer ägde rum på andra håll i staden:

På Al Jazeera English envisades en korrespondent med att hävda att endast 4000-5000 personer deltog i demonstrationen, vilket jag tycker låter som en underdrift. Men framförallt visar det hur missledande det kan vara att fokusera på antal i ett läge där stämningen bland demonstranterna och den kontext protesterna utspelas i betyder mycket mer. Den avgörande skillnaden mellan fredagens protest och de återkommande karnevalslika fredagsdemonstrationerna på Tahrir i våras var att det finns ett jäsande missnöje med övergångsregeringens sätt att styra landet, samtidigt som förtroendet för militären sjunkit betydligt.

Att tålamodet snabbt håller på att rinna ut på många håll visar inte minst den våg av strejker som rullat fram i landet den senaste veckan. Senast igår, lördag, demonstrerade tusentals lärare på flera håll i landet för bättre villkor, och deras nybildade fackförening hotar med strejk i samband med skolstarten om tidigare löften från regeringen inte infrias. Ett annat tecken på växande otålighet är att många vanligen fredliga aktivister som intervjuades i medierna under fredagskvällen uttryckte sitt fulla stöd för intrånget på ambassaden, ofta med motiveringen att fredliga åsiktsyttringar inte gett några resultat. (Den upptrappade konflikten mellan fotbollsfansen i Kairo och inrikesministeriet bidrog också till den heta atmosfären i fredags, även om man kanske ska akta sig för att dra för stora växlar på det; läs gärna Urusla Lindseys inlägg om hardcore-supportarnas hat mot polisen som ger en inblick i hur åtminstone en del av dem ser på auktoriteter och politik).

Stormningen av ambassaden måste naturligtvis också ses som en reaktion på militärrådets klumpiga svar på Israels dödande av sex egyptiska gränspoliser i augusti. Den egyptiska regeringen hotade först med att kalla hem sin ambassadör från Israel, men backade från beslutet efter en ursäkt (eller snarare ett "beklagande") från den israeliska regeringen och påtryckningar från Washington. När man sedan beslöt att bygga en mur framför den israeliska ambassaden - med alla associationer som det oundvikligen framkallar, både till apartheidmuren på Västbanken och blockaden av Gaza - var det antingen ett utslag av total inkompetens eller en utstuderad provokation.

För den som inte är bekant med Kairos geografi kan det vara värt att nämna att Israels ambassad ligger i ett centralt beläget höghus, bara ett stenkast från stadens största universitet. Till skillnad från de amerikanska och brittiska ambassaderna, som är veritabla fort mitt i staden, omges den inte av några betydande skyddsverk förutom avspärrningar för biltrafik på gatan precis utanför. Jag har ofta undrat över den till synes idiotiska placeringen, och kommit fram till två möjliga svar: 1) Att det för Israels del ligger någon slags prestige i att ha ambassaden i centrala Kairo, intill Nilen, trots uppenbara säkerhetsrisker. 2) Att den egyptiska regimen ser fördelar i att ha ambassaden i ett utsatt läge, dit man enkelt kan släppa fram demonstranter om man av någon anledning vill skicka ett budskap till regeringen i Jerusalem.

Hur det senare kan utnyttjas blev uppenbart igår, när soldater och kravallpolis lät några tusen demonstranter ohindrat ta sig fram till ambassaden och riva ner betongmuren framför den. De lyfte inte heller ett finger när flera av demonstranterna klättrade upp på fasaden i ett försök att (återigen) plocka ned den israeliska flaggan, och några förstärkningar kallades inte in trots att demonstranterna belägrade byggnaden i flera timmar. Det var först en bra stund efter att hundratals personer stormat in genom byggnadens huvudentré och demonstranter samlats även utanför Saudiaraibens ambassad och inrikesministeriets högkvarter i Giza (som ligger runt hörnet) som säkerhetsstyrkorna grep in och våldsamma kravaller bröt ut. Kontrasten mot hur det såg ut när demonstranter marscherade mot försvarministeriet i juli kunde inte vara större.

Det är förstås fullt möjligt att den egyptiska regimen grovt underskattade såväl antalet demonstranter som skulle dyka upp utanför ambassaden som deras beslutsamhet, eller att ren inkompetens eller interna motsättningar spelade in – liksom sympatier för demonstranterna bland befäl och soldater på marken. Men det vore förhastat att rakt av utesluta att militärrådet på något försökte utnyttja situationen. Frågan är bara vad man i så fall trodde sig kunna vinna? Jag har inget definitivt svar på det, bara följande lösa funderingar:

1) Egyptierna är som alla andra: de förfäras över våld och kravaller på sina gator i lika hög utsträckning som t.ex. invånarna i London, även när det gäller en så laddad fråga som Israel. Samtidigt som många utan tvekan jublar över att folket lyckats med det som militärrådet inte vågade – att kasta ut den israeliska ambassadören ur landet, om än tillfälligt – kommer många förfäras över att tre demonstranter dödades och hundratals sårades i en batalj som i realiteten inte förändrat något i den egyptiska regimens förhållande till Israel.

2) Händelserna utanför ambassaden har ökat den redan existerande klyftan mellan radikaler och reformister, eller rättare sagt mellan vänstern och liberalerna. Faktum är att den revolutionära vänstern tycks vara i princip den enda politiska kraft i Egypten som utan förbehåll hyllar intrånget på ambassaden och lägger det fulla ansvaret för våldet på regimen, medan såväl liberaler som islamister tagit avstånd från intrånget och från våld mot polisen (Muslimska brödraskapet anklagar rentav "utländska krafter" för inblandning i händelserna). Om militären vill så splittring – inte minst inom det sekulära lägret – var fredagens händelser det bästa de kunde hoppas på. På kort sikt blir det nu svårare för oppositionen att enas mot regimens nya angrepp på de fria medierna och hot mot strejkande arbetare. Därmed inte sagt att det är en klok strategi på sikt, eftersom den växande klyftan mellan "gatan" och reformistiska politiker mycket väl kan leda till en allmän radikalisering.

3) Att sprida rädsla och förvirring genom att skapa en känsla av kaos och anarki är alltid en tveeggad strategi, eftersom händelser av det slag som inträffade i fredags kraftigt undergräver militärens trovärdighet som "stabiliserande kraft". Många har reagerat på det som hände i fredags genom att kräva en snabbare övergång till civilt styre. Det gynnar inte minst Muslimska brödraskapet, som tar varje chans att angripa de som förespråkar anarki och påpeka att en vald regering är den bästa garantin för en återgång till någon slags lag och ordning.

4) Generalerna i Kairo inser utan tvekan att maktbalansen i regionen rubbats och att de står inför en historisk chans att förändra relationen till Israel till sin egen fördel, inte minst genom en omförhandling av fredsavtalet som idag begränsar antalet egyptiska soldater som får befinna sig på Sinai. Det vore en enorm propagandaseger för militären, som skulle lindra kritiken mot fredsavtalet inom landet något och samtidigt stärka moralen i de egna leden väsentligt. Den här punkten är oerhört viktig för att första den egyptiska regimens agerande på sista tiden: militären vill absolut inte ha en konfrontation med Israel, men kan man utnyttja det folkliga missnöjet för att stärka sina kort i det diplomatiska spelet så kommer man definitivt att göra det. Den internationella kritik som Egypten får för att man inte försvarade ambassaden vägs mer än väl upp av den kritik som Israels regering möter inom landet för sitt klumpiga hanterande av omvälvningarna i regionen.

Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Egyptens revolutionärer borde avstå från konfrontationer för att undvika att spela militärrådet i händerna (det är för övrigt tveksamt om de skulle kunna förhindra fortsatta spontana utbrott av folklig vrede ens om de skulle vilja det). Poängen är istället att många kommer att reagera just så, vilket varit uppenbart för den som följt den intensiva debatten bland egyptiska aktivister i olika sociala medier de senaste dagarna. Vad det hela i slutändan kommer att leda till – splittring, radikalisering, växande krav på en återgång till "normalitet" – kan ingen säga med säkerhet. Sådan är revolutionen: oförutsägbar, motsägelsefull och omöjlig att överblicka vare sig för de som befinner sig mitt i den eller de som bevittnar den på avstånd.

Åter till Tahrir

Efter en dryg månads belägring av polis- och säkerhetsstyrkor har Tahrirtorget i Kairo och många andra torg runt om i Egypten åter intagits av demonstranter. Återigen är det först och främst den sekulära oppositionen, de revolutionära ungdomsrörelserna och vänstern som organiserar protesterna, medan Muslimska brödraskapet valt att ställa sig utanför. En koalition av ungdomsrörelser har presenterat en kravlista som numera är välbekant: höjd minimilön och införande av ett tak för de statsanställdas löner, nej till militärdomstolar för civila, en tidsplan för överången till civilt styre, upphävande av strejkförbudet, och så vidare.

Till skillnad från vid tidigare demonstrationer på Tahrir har oppositionen idag återupplivat en taktik från den 25 januari, med ett dussintal olika uppsamlingsplatser runt om i Kairo för marscher mot torget, enligt kartan nedan:

Så här såg det ut på Tahrir för ca en timme sedan, när en av de många protestmarscherna anslände till torget:

Syftet med protestmarscherna är väl både att få större genomslag än de tidigare karnevalsliknande protesterna på Tahrir och att mobilisera flera deltagare - men också att visa att oppositionen mot militärjuntan börjar ta mer organiserade former. Bilden nedan (via Gigi Ibrahim) visar ett demonstrationståg organiserat av bland annat Demokratiska arbetarpartiet från Giza, som passerat såväl Saudiarabiens ambassad (till slagordet "Saudi och Mubarak är en hand") som den numera muromgärdade israeliska ambassaden på sin väg mot Tahrir:

Nedan ett klipp (via Tarek Shalaby) från en demonstration från Mustapha Mahmoud-torget i Mohandiseen:



Intressant nog har regeringen valt att utmana demonstranterna på torget genom att fira "bondens dag" med en manifestation på fotbollsstadion i Kairo, dit man bussat tusentals bönder från landsbygden. Zeinobia publicerar på sin blogg ett pm som påstås ha spridits bland jordbruksministeriets anställda i Gharbiya-provinsen i Nildeltat där de hotas med indragen semester om de utblir från firande - en teknik som användes flitigt av det styrande partiet under Mubarak och hans föregångare för att ge ett sken av legitimitet åt regimen. Trots det rapporterar TV-kanalen OnTV att hundratals bönder från det nybildade bondeförbundet valt att ansluta sig till demonstrationen på Tahrir under slagordet "bönderna beger sig till Tahrir, eftersom vi inte känt någon förändring."

Het höst väntar i Egypten

Efter det relativt lugnet under Ramadan har det varit intensiva dagar i Egypten på sistone. I skuggen av den internationellt uppmärksammade rättegången mot Hosni Mubarak & co (och de återkommande sammandrabbningarna mellan anhöriga till revolutionens martyrer och "Mubarakanhängare" utanför domstolen) bubblar det av uppdämt missnöje - från flera håll.

En av den här veckans mest omtalade händelser var tisdagens kravaller utanför den internationella fotbollsstadion i Kairo, där ett hundratal supporters av Kairolaget al-Ahly sårades i sammandrabbningar med amn al-markazy, de centrala säkerhetsstyrkorna. Det började med en bizarr, omvänd form av läktarvåld när kravallpolis stormade läktaren i slutskedet av matchen:

Enligt inrikesministeriet hade stolar och andra föremål kastats från läktaren, vilket - även om det skulle vara sant - knappast rättfärdigar en sådan vansinnig och livsfarlig reaktion från polisens sida. Fotbollsfansen själva och andra ögonvittnen hävdar dock att polisens oprovocerade attack kom som svar på slagord mot den förre inrikesminstern Habib al-Adly, som nu är åtalad tillsammans för Mubarak för att ha beordrat dödligt våld.

Att supporters till Kairos ärkerivaler Zamalek och Ahly sedan revolutionen enats i hat mot inrikesministeriet och den korrupta poliskåren kan naturligtvis också ha bidragit till de senares önskan att ta ut hämnd. Ahlyfansens sång i klippet nedan om korrupta polisbefäl har redan blivit något av en klassiker i Egypten (Zamalekfansen har en liknande sång som börjar "vi glömmer aldrig Tahrir era #####, för er del var revolutionen en katastrof"):



(Grov översättning av första raderna:
Han var alltid en förlorare // på gymnasiet
fick han nätt och jämnt // 50 procent
men med mutor // fick pashan sin utbildning
och examen // från 100 institut)

Hursomhelst. Efter att polisen jagat ut fansen från stadion följde sammandrabbningar på gatan utanför, som någon filmade från sin balkong:



Flera bilar ska ha slagits sönder, vilket inrikesministeriet skyller på fansen. Men bloggaren Zeinobia har hittat ett klipp som enligt henne visar att säkerhetsstyrkorna också gjorde sig skyldiga till skadegörelse. (Tolv Ahlyfans sitter nu i Torafängelset utanför Kairo i väntan på rättegång, anklagade för skadegörelse och våld mot polisen).

Dagen efter möttes regeringen och militärrådet för att diskutera läget, och efteråt läste informationsministern Osama Haykal upp följande uttalande:



Uttalandet inleds med kravallerna utanför stadion, men sedan följer en rad beslut som har väldigt lite med fotbollshuliganism att göra: Regeringen ska vidta alla "lagliga åtgärder" mot de "ligistfasoner" som sprider sig i samhället, och för att genomdriva det förbud mot strejker och protester som utfärdades av militärjuntan i våras. Samtidigt stoppas "tillfälligt" utfärdandet av nya licenser till privata sattelitkanaler, och åtgärder utlovas mot tv-kanaler som "uppviglar" till våld eller skadar "stabiliteten" i landet.

Den verkliga bakgrunden till miltärens uttalande är naturligtvis den våg av strejker och protester som svept över Egypten den senaste veckan. Klippen nedan visar bara ett litet urval av de protester som genomförts. Först sjuksköterskor i Luxor i måndags:



Nedan postanställda i Beheiryaprovinsen under landsomfattande strejk tidigare i veckan:



Och så lärare i Beni Suef (också bara en av tiotals liknande protester över hela landet):



En lärare som intervjuas i klippet ovan hotar med en nationell lärarstrejk när skolorna öppnar senare i september om utbildningsministeriet inte uppfyller deras krav.

Nedan protesterar upprörda läkare (också i Beni Suef) mot att polisen inte skyddar deras sjukhus från attacker trots ett löfte från guvernören: "Vi vill tjäna samhället, ge folk vård och jobba - det är allt!"



Slutligen ett musikaliskt klipp från en manifestation av fiskare från Daqhaliya-provinsen som protesterar mot trakasserier från polisen i samarbete med baltagiyya:



Det är svårt att inte se militärjuntans uttalande igår som ett budskap direkt till de tiotusentals eller hundratusentals arbetare och tjänstemän som har strejkat eller hotat att gå ut i strejk de kommande veckorna - och naturligtvis till de alltmer frispråkiga privata tv-kanaler som på sistone inte dragit sig för att lufta kritik mot den förre försvarsministern och juntans ordförande Mohammed Hussein al-Tantawi själv. För den konspiratoriskt lagde (och konspirationer är det aldrig ont om i Egypten) framstår det inte som helt otroligt att polisens attack på Ahlyfansen i tisdags var en högst medveten provokation för att skapa en förevändning för att slå ned "ligister", strejkande arbetare och kritiska medier.

Under fredagen planeras nya demonstrationer på Tahrir, för första gången sedan torget rensades av militärpolis och säkerhetsstyrkor i början av Ramadan, och den här veckans händelser pekar mot att det kan bli en intensiv dag. Men oavsett vad som sker imorgon står en sak klar: det växande missnöjet – med allt från de långsamma rättegångarna mot Mubarak och mot poliser som anklagas för våld och övergrepp till avsaknaden av grundläggande säkerhet på gatorna och frånvaron av minsta ansats till seriösa sociala reformer – är en tickande bomb, som bara väntar på att explodera i ansiktet på militärjuntan.

(Man kan undra om det inte rentav finns en och annan general som hoppas på just det, för att få en ursäkt att ställa in de kommande valen. Demokratiska arbetarpartiet – ett av de vänsterpartier som bildats efter Mubaraks fall – meddelade för övrigt igår att man bojkottar parlamentsvalet i november, med hänvisning till att Mubaraks metoder för att kväsa opposition fortfarande är i bruk, samt att såväl lagen om politiska partier och den föreslagna nya vallagen missgynnar partier med begränsade finansiella resurser och gynnar väletablerade, resurstarka rörelser som Muslimska brödraskapet).

Den "arabiska våren" är definitivt över - men hösten lär inte bli mindre intressant...

Ny strejkvåg i Egypten

Med slutet av Ramadan kom inte bara Gaddafis fall i Libyen och upptrappade protester mot regimen i Syrien, utan också en förnyad våg av strejker i Egypten. Den senaste veckan har strejker eller demonstrationer genomförts av postanställda runt om i landet (som nyligen har bildat en ny fackförening), arbetare i Kairos tunnelbana, sjukvårdare i Luxor, städare i Assiut, och en rad andra grupper. Nu på lördag väntas egyptiska läkare återigen gå ut i strejk, liksom tusentals textilarbetare i Mahalla, och inom många andra sektorer har liknande aktioner utlovats inför nästa vecka - enligt journalisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy kan upp till en kvarts miljon arbetare och lägga ned arbetet om alla strejkhot verkställs. Kraven varierar, men kretsar oftast kring såväl löner som anställningsförhållanden - inte minst det faktum att såväl staten som den privata sektorn på senare på i växande utsträckning förlitat sig på tillfälliga kontrakt för att disciplinera arbetskraften.

Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.

Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.

Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).

En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter: