Arbetare dömda av militärdomstol

Tre egyptiska arbetare frikändes och fem dömdes till villkorliga fängelsestraff och böter av en militärdomstol igår måndag. De anklagades för att ha lett en strejk och saboterat utrustning på en fabrik som tillhör militären, och för att ha fysiskt attackerat en av sina chefer (som också råkar vara general i armén) efter att en av deras kollegor dödats i en olycka.

Strejker på arbetsplatser knutna till militären är strikt förbjudna enligt Egyptens hårda undantagslagar, och den här typen av incidenter visar i vilken utsträckning de senaste årens strejker och sociala protester undergrävt vanliga egyptiers respekt för statsmakten. Själva domen ser ut som en kompromiss som är ganska typisk för den egyptiska säkerhetsapparaten – några frikända, några dömda för att ge ett intryck av att domstolen faktiskt är självständig och inte fattar sina beslut på politiska grunder.

(Läs mer i Fria Tidningen).

Temperaturen stiger...

...inför presidentvalet i Egypten nästa år, då somliga spekulerar i att landets åldrande diktator Hosni Mubarak kommer att avgå till förmån för sonen Gamal – om han ens lever så länge.

Den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har under sommaren något oväntat fått stöd för sina reformkrav av Muslimska brödraskapet, Egyptens enda verkliga massrörelse. Ett upprop för reformer av valsystemet har samlat uppåt en miljon underskrifter under sommaren, vilket visar att en taktisk valallians mellan Brödraskapet och elBaradei skulle kunna skaka om det politiska systemet ordentligt.

Det scenariot är dock fortfarande avlägset; ElBaradei har hittills varit försiktig i sin kritik av regimen och sagt att han bara kommer att ställa upp i presidentvalet om det är helt fritt, vilket som Robert Fisk påpekar är som att "be Nilen flyta uppströms". Den gångna vinterns och vårens val inom Brödraskapet har dessutom stärkt rörelsens konservativa falang på bekostnad av de "reformister" som vill förvandla rörelsen till ett mainstreamparti, liknande Turkiets AKP. Mycket talar därför för att islamisterna kommer att sitta still i båten under presidentvalet nästa år i utbyte mot en viss lättnad av säkerhetsapparatens förföljelser, som inkluderat frysandet av ledande medlemmars ekonomiska tillgångar.

(En intressant detalj i sammanhanget är att en del unga MB-sympatisatörer i början av augusti upprördes av nyheten att Brödraskapets nye ledare Mohammed Badie och flera andra ledande medlemmar närvarade vid begravningen av General Ahmed Rafet, en högt uppsatt chef inom den egyptiska säkerhetspolisen, som regelbundet arresterar och torterar Brödraskapets aktivister.)

Under tiden fortsätter unga aktivister protestera mot mordet på Khaled Said, som släpades ut från ett internetcafé i Alexandria och misshandlades till döds av polisen i början av sommaren, och de återkommande vilda strejker och sociala protester som blivit ett vanligt inslag i Egypten de senaste åren tycks inte heller mattas av. I dagarna rapporterades att flera anställda på en fabrik i Helwan har fängslats och kommer att ställas inför militärdomstol den 28 augusti, för att de protesterade mot bristande säkerhetsrutiner som lett till en arbetares död.

Kanske blir det inte den politiska kohandeln bakom kulisserna utan helt andra faktorer som visar sig ha störst betydelse för utvecklingen i Egypten det närmaste året: Stigande matpriser gör sig snabbt påminda i Egypten, där en stor del av befolkningen lever på marginalen med subventionerat bröd som främsta källa till kalorier. En ny global matkris är antagligen ett större hot mot den härskande elitens önskan om en stabil övergång från Mubarak till hans efterträdare än ElBaradeis hittills ganska uddlösa kampanj för reformer.

"Mattias! Vi behöver dig, kom hem hel!"

Bild från dagens demonstration på Sergels torg. Vad mer finns att säga?

Enligt DN finns ännu inga uppgifter om Mattias Gardell och Edda Manga som var ombord på Mavi Marmara, där upp till 19 personer dödades när fartyget bordades av israeliska kommandosoldater tidigt i morse.

Egypten: mot en folklig rörelse för demokrati?

Det rör på sig i Egypten. Länge har det egentligen bara funnits två politiska krafter att räkna med i landet: Mubaraks regim och Muslimska brödraskapet. Men lagom tills Hosni Mubaraks styre oundvikligen närmar sig sitt slut (han fyllde 82 den 4:e maj och nästa år är det presidentval), måste den politiska kartan delvis ritas om.

Ingen som följer utvecklingen i Mellanöstern kan ha missat den förre IAEA-chefens Mohamed elBaradeis nedslag på den politiska scenen som möjlig presidentkandidat med en kvarts miljon anhängare på facebook. Som jag skrivit tidigare ska man inte underskatta elBaradeis betydelse som enande symbol för såväl den missnöjda medelklassen som fraktioner inom regimen som motsätter sig Gamal Mubarak, men saknar en motkandidat med tillräckligt stark ställning för att utmana presidentsonen. Å andra sidan finns inget som tyder på att elBaradei planerar att mobilisera sina anhängare på gatorna för att få igenom de konstitutionella förändringar som krävs för att han överhuvudtaget ska kunna ställa upp i valet. Ett Iran-liknande scenario är därmed inte troligt.

Samtidigt tvivlar jag på att en gammal räv som elBaradei skulle ha kritiserat Mubaraks styre så öppet om han inte visste att han hade viktiga figurer inom regimen på sin sida. Som den socialistiske bloggaren Hossam el-Hamalawy skriver: "När en före detta diplomat som lojalt tjänat både Sadat och Mubarak plötsligt byter sida och ansluter sig till oppositionen, så säger det mer om regimen än om dess tidigare lojala tjänare. Regimens skepp sjunker."

Splittringen i toppen tycks ha gjutit nytt självförtroende i den radikala oppositionen. Den största strejkvågen i landet sedan 40-talet har redan skolat en ny generation av fackliga aktivister som nu försöker ena landets arbetare bakom ekonomiska krav. I april bildades så en ny kampanjorganisation under namnet "al-haraka al-sha'abiya al-dimukratiya lil-taghyeer" (popular democratic movement for change) som med ett gemensamt politisk program (och en facebook-grupp - obligatoriskt för alla politiska grupperingar i Egypten numera) samlar allehanda vänsteraktivister, intellektuella, och oberoende fackliga företrädare.

Än så länge existerar denna "rörelse" bara på papperet, även om många av initiativtagarna spelat ledande roller i högst konkreta sociala strider och protestkampanjer på gatorna de senaste åren. Men att aktivister med skiftande ideologisk hemvist enas på det här sättet måste ändå ses som ett viktigt framsteg. Den egyptiska vänstern är helt enkelt för liten för att ha råd med sekterism.

Nu har dessutom Hamdeen al-Sabahy - grundare av det nasseristiska (vänsternationalistiska) Karama-partiet - lanserats som presidentkandidat med stöd av socialisterna. Kampanjen är naturligtvis symbolisk eftersom ingen väntar sig ett fritt presidentval nästa år, men även här är det samarbetet mellan vänsternationalister och socialister som är det intressanta. (Om inte annat är det ett tecken på att det kalla krigets politiska låsningar är på väg att släppa även i Egypten. Nasser, som ännu dyrkas som en ofelbar nationalhjälte av många av Karama-partiets medlemmar, fängslade nästan samtliga av landets ledande kommunister på 60-talet och flera av dem torterades ihjäl). 

Den verkliga betydelsen av kampanjen för Hamdeen och den nya "folkfronten för demokrati" är att de tydliggör att det finns en opposition som inte bara erbjuder ett nytt ansikte i toppen, utan också en alternativ socioekonomisk agenda. Det skiljer den nya vänsteralliansen från både ElBaradei och Muslimska brödraskapet, och ger den dess potential att växa på sikt.