Att förstå krisen i Egypten

Det har länge varit tydligt att ett avgörande vägskäl närmat sig i Egypten. Konfrontationen mellan den (mestadels sekulära) oppositionen och anhängare av Muslimska brödraskapet i början av oktober var mycket riktigt bara en föraning om vad som skulle komma. Och även om våldsupptrappningen den gången kanske inte var planerad av Brödraskapets ledning var det utan tvekan en högst medveten och kalkylerad risk som man tog, när man bussade in anhängare till Tahrirtorget samtidigt som oppositionen utlyst protester.

När konflikten blossade upp igen för ett par veckor sedan var skiljelinjerna ungefär desamma. Den sekulära oppositionen - och en del mindre islamistiska grupperingar med rötter i Brödraskapet - anklagar Muslimska Brödraskapet för maktfullkomlighet och för att dominera skrivandet av en ny konstitution. Brödraskapet hävdar i sin tur att man för en kamp mot "feloul" (rester av den gamla regimen) – och mot liberaler och socialister som saknar folkligt stöd men vägrar acceptera utgången av demokratiska val.

Mer om proteströrelsen i Jordanien

Från mitt reportage i Fria Tidningen om novemberupproret i Jordanien:

"En som inte är förvånad att proteströrelsen tagit fart på nytt i Jordanien är Ahmed Awwad på Phenix Center i Amman, en organisation som bevakar den jordanska arbetarrörelsen.
 – Våra makthavare har inte lärt sig någonting av den arabiska våren, säger han efter att ha slagit sig ner i centrets nya kontor, där flyttkartonger ännu står staplade längs väggarna.
 – När man hade krossat den nya ungdomsrörelsens första protest den 24 mars förra året trodde man att man motat revolutionsvågen i grind. Därför fortsatte man som om ingenting hade hänt. Men de hade inte läst situationen korrekt, säger Ahmed Awwad.
 I själva verket har en historisk protestvåg svept över Jordanien det senaste åren, säger Ahmed och börjar rabbla statistik: år 2010 registrerades 140 olika strejker eller sociala protester, vilket redan då beskrevs som en dramatisk ökning. Året därpå, efter revolutionerna i Tunisien och Egypten, var antalet 829. Och bara fram till slutet av september i år har 669 strejker och protester rapporterats, betydligt fler än under samma period förra året.
 – Den här ökningen kan bara förklaras på ett sätt: folk är inte längre rädda för att stå upp för sina rättigheter. De historiska förändringarna i regionen har gett människor både självförtroende och ökad medvetenhet, säger han." (Läs hela)

Igår tillkännagav Saudiarabien och flera av gulfstaterna en ny omgång bistånd till den jordanska regeringen efter en tids torka på den fronten. Det är rimligt att anta att det delvis beror på rädsla för fortsatt politisk oro, i synnerhet med tanke på att beslutet kommer dagar innan fredagens nationella protestmarsch mot prishöjningar och för politiska reformer...

Egyptens svåraste stund

Tahrirtorget ikväll.

Efter de stora protesterna i Kairo, Alexandria ett antal andra städer idag har egyptiska aktivister utnämnt tisdagen till "dag 19 av revolutionen." Med det vill de säga att massprotesterna nu tar vid där de slutade den 11 februari 2011, när demonstranterna lämnade Tahrirtorget trots att regimen i sin helhet ännu inte störtats – bara dess galjonsfigur Hosni Mubarak.

Utan tvekan har många av revolutionärerna som nu är ute på gatorna gett sig ut för att kämpa för samma krav som de reste den 25 januari förra året: frihet, värdighet och social rättvisa. (Ps: Mediakollektivet Mosireen har gjort en rad videointervjuer med aktivister och demonstranter om varför de protesterar idag, med engelsk text.) Många av dem har protesterat sedan 19 november mot att inrikesministeriet ännu inte reformerats och att poliser anklagade för mord på demonstranter inte fällts - eller till och med befordrats. De protesterar för att Muslimska brödraskapet istället för att genomföra social reformer har slutit avtal med Internationella valutafonden och utfärdat anti-facklig lagstiftning. Och de protesterar mot att den nya konstitutionen innehåller allvarliga hot mot yttrandefriheten, kvinnors rättigheter, och demokratiska principer.

Nu har revolutionärerna fått sällskap av tiotusentals eller hundratusentals egyptier som fruktar att president Morsis dekret förra torsdagen (läs gärna Islam Habibs utmärkta analys av innehållet här) ska bli den sista spiken i kistan för den demokratiska processen. Många av dem deltog säkert i protesterna som störtade Hosni Mubarak, men åtskilliga har utan tvekan gett sig ut på gatorna för första gången, av rädsla för att revolutionen håller på att ge Egypten en islamistisk diktatur. Några är kanske Mubarak-anhängare eller på något sätt kopplade till hans regim, även om de knappast är representativa för demonstranterna på Tahrir (vilket Brödraskapet hävdar i sin propaganda).

Islamisterna brukade säga att liberalerna och vänstern inte kunde fylla Tahrirtorget utan dem – idag har motsatsen bevisats med råge. Samtidigt är situationen betydligt mer komplicerad och farlig än någon gång hittills under revolutionen. Polariseringen i det egyptiska samhället, som tog sig våldsamt uttryck redan förra månaden, tilltar minut för minut. De blodiga gatustriderna mellan Morsi-anhängare och oppositionella i industristaden Mahalla al-Kubra ikväll (se bild nedan via Loai Nagati), där över 200 personer uppges ha skadats, ger en mörk föraning om vart Egypten kan vara på väg om värsta tänkbara scenario inträffar.

På sätt och vis är den här urladdningen den oundvikliga kulmen på en politisk övergång som från första början slagit in på fel spår. Såväl militären och domarkåren som liberaler och islamister har gjort sitt för att Egypten ska hamna där landet är idag, men huvudansvaret för att nå en utväg ur den här krisen vilar naturligtvis på Morsi och Brödraskapet. I grunden handlar det om att de måste inse att de representerar en minoritet av befolkningen (Morsi fick 25 procent i första omgången i presidentvalet, och vann den andra omgången med minsta möjliga marginal), och att viktiga framtidsfrågor som den nya konstitutionen kräver breda överenskommelser.

Tyvärr har signalerna hittills gått i motsatt riktning. Trots dagens massiva protester och en växande strejk inom landets domstolar har Morsi visat några tecken på att vilja backa från sitt dekret. Istället beskriver såväl officiella MB-representanter som vanliga anhängare på twitter och facebook  nedsättande demonstranterna som "feloul", det vill säga rester av den gamla regimen, och varnar för att det "verkliga" Egypten snart kommer att låta höra av sig. Alla farligast är naturligtvis utnyttjandet av religiösa argument – som när den inflytelserika tv-predikanden Youssef al-Qaradawi i söndags beskrev protester mot Morsi som ett brott mot islam och en form av fitna.

Scenerna i Mahalla ikväll, det allt hätskare tonläget mellan de politiska lägren och hoten om ännu större motdemonstrationer för att visa vem gatorna egentligen tillhör bådar onekligen inte gott. Samtidigt följer utvecklingen ett mönster som etablerades redan under militärrådet SCAFs styre, med återkommande "testballonger" och ett konstant balanserande på avgrunden, åtföljt av reträtter i sista stund när situationen var på väg utom kontroll. Förhoppningsvis leder dagens styrkeuppvisning av oppositionen till att Brödraskapet tänker om, snarare än att riskera att landet sjunker ner i kaos.

Ps. Läs också den här balanserade kommentaren av journalisten Issandr el-Amrani, som inte kan anklagas för att vara någon vän av Brödraskapet. Han påpekar mycket riktigt att även oppositionen har ett ansvar för att föreslå konkreta utvägar ur det juridiska och politiska moras som Egypten befinner sig i.

I media: DN, SR, SvD.

Revolutionens framtid på spel?

Det Muslimska brödraskapet brukar framställas som en välorganiserad massrörelse som överlevt 80 års förtryck tack vare sina djupa rötter i den egyptiska samhällskroppen och skickligt machiavelliskt manövrerande. Revolutionen som inleddes den 25 januari förra året har långsamt slagit hål på myten och avslöjat Brödraskapet som en rigid, toppstyrd och ultrabyråkratisk organisation, vars kontakt med verkligheten blivit allt sämre i takt med att självständigt tänkande medlemmar rensats ut eller frivilligt övergett rörelsen och ersatts av opportunister och ja-sägare. (Läs gärna min intervju med ex-medlemmen Abdelrahman Ayyash i Flamman).

Gårdagens politiska bomb kan bara beskrivas som en enorm missräkning och ett utslag av hybris. Troligen uppmuntrad av den goodwill som han vunnit både i landet och hos utländska uppbackare efter att ha bidragit till vapenvilan mellan Hamas och Israel, utfärdade Morsi igår kväll en konstitutionell deklaration som ger honom själv i princip obegränsad makt fram tills en ny konstitution skrivits. Han gjorde också den omstridda grundlagskommittén immun mot ett väntat domstolsutslag om att den är konstitutionsvidrig. Samtidigt utlovade han bland annat nya rättegångar mot medlemmar av den förra regimen som tidigare frikänts för delaktighet i mord på demonstranter.

Att Brödraskapets anhängare gav sig ut på gator och torg igår kväll för att försvara beslutet innan de ens kände till dess innehåll är en lysande illustration av vilken slags organisation Brödraskapet är. Förmodligen räknade dess ledarskap med att löften om nya rättegångar för Mubraks hantlangare skulle vara nog för att mobilisera rörelsens bas och splittra oppositionen, men istället har Morsis dekret enat de bittraste fiender i en allians mot vad som nu beskrivs som en öppen maktkupp, och det slutliga steget mot en ny diktatur. Idag pågår de största demonstrationerna mot Morsi hittills i många städer i Egypten, och en högt uppsatt rådgivare till presidenten har redan hoppat av i protest mot presidentens dekret.

Delvis är den här utvecklingen ett utslag av en grundläggande motsättning mellan den formella legitimitet som segern i presidentvalet gav Morsi, och det faktum att verklig legitimitet i den revolutionära övergångsperiod som Egypten nu genomgår inte bara kan härledas ur valurnorna. Brödraskapet tycks ha glömt bort att Morsi bara valdes av ca en fjärdedel av väljarna (i sin tur hälften av de röstberättigade), och tycks inte heller ha tagit notis om att rörelsens väljarstöd minskade påtagligt mellan parlamentsvalet i december och presidentvalet i maj/juni. Till följd av sitt klumpiga agerande och envisa vägran att bygga en bred politisk allians med revolutionära krafter tvingas Brödraskapet nu konfrontera Högsta domstolen och andra instanser, som med tvivelaktiga argument kastat den politiska processen i Egypten ner i kaos, helt på egen hand. Till och med beslut som skulle ha vunnit brett stöd om de genomförts i samråd med övriga politiska krafter (som avskedandet av den avskydde riksåklagaren Abdel Meguid Mahmoud) möter våldsamt motstånd i det nuvarande klimatet av (befogad) misstänksamhet mot Brödraskapets maktambitioner.

Samtidigt borde det vid det här laget vara uppenbart för Morsis motståndare att massprotester på Tahrir i sig inte kommer att räcka för att få revolutionen in på en annan kurs, och att våldsamma brandattacker mot Frihets- och rättvisepartiets kontor runt om i landet riskerar att spela Brödraskapet i händerna. Om kampen mot Brödraskapet utmålas som en kamp mot "islamister" i största allmänhet (trots att även moderata islamister är kritiska mot Morsis dekret) riskerar den också att legitimera och stärka öppet kontrarevolutionära krafter som nu mobiliserar under "sekuralismens" fana. En sådan kamp kommer inte heller att mobilisera breda lager av befolkningen som är missnöjda med Brödraskapets sociala och ekonomiska politik.

Om oppositionen ska kunna erbjuda ett realistiskt alternativ till Brödraskapets styre (som inte bara innebär en återgång till den gamla regimen) måste den inte bara erbjuda en alternativ social reformagenda utan också staka ut en väg bort från det akuta politiska och rättsliga dödläge som hotar. Det är svårt att komma ifrån att någon form av extraordinära åtgärder kommer att krävas för att komma till rätta med ett korrupt och politiserat rättsväsende och ett ännu oreformerat inrikesministerium – samtidigt som det behövs garantier för att "revolutionär rättvisa" inte bara blir en täckmantel för återupprättat förtryck.