Idag
rapporteras att en svensk som arbetar för Evangeliska frikyrkans byutvecklingsprojekt och insatser för funktionshindrade i Egypten har belagts med utreseförbud och nekats att lämna landet med ett flyg till Cypern. Den svenske mannen uppges vara en av drygt 40-personer, varav 30 utländska medborgare (främst amerikaner), som utreds och hotas av åtal därför att deras organisationer tagit emot finansiering från utlandet.
Drivande (åtminstone utåt sett) bakom den här processen (som inleddes i december men först de senaste veckorna orsakat en offentlig
fnurra på tråden i relationerna mellan USA och Egypten) är Faiza Aboul Naga, som varit Minister för internationellt samarbete sedan Mubarak-tiden. Vilka exakta intressen och grupperingar inom regimen som står bakom är svårare att uttala sig om, men det råder knappast något tvivel om att hela affären är en del av en utstuderad propagandakampanj som bara kan tjäna kontrarevolutionens syften.
Visserligen kan det finnas skäl att ifrågasätta bilden av en del av de utpekade organisationerna som idealistiska
"demokratiaktivister". Som folkrättsexperten Richard Falk och
påpekat rör det sig åtminstone i något fall snarare om organisationer som i praktiken fungerar som en förlängd arm för USA:s utrikespolitik och som i vissa länder anklagats för otillbörlig inblandning i inrikespolitiken på ett sätt som svårligen kan rymmas inom begreppet "demokratibistånd." Men de som av den anledningen frestas att applådera den egyptiska regimens nedslag som ett försvar av den nationella suveräniteten bör genast tänka om och först sätta sig in i den lokala kontexten.
Den egyptiska regimen har från dag 1 av revolten mot Mubarak pekat ut icke-identifierade "utländska händer" som ansvariga för allt från kravaller och bränder till militärens egna massakrer på demonstranter. Sedan december har den här kampanjen fått ett tydligt fokus: USA har uttryckligen pekats ut som den kraft som försöker "förstöra Egypten" genom att sprida kaos, och de ungdomsrörelser och vänstergrupper som varit drivande i protesterna mot militärstyret anklagas för att vara USA:s agenter. Samtidigt inleddes alltså ett nedslag på ett antal USA-finansierade organisationer som inte har någon koppling till gatuprotesterna.
Om Egyptens regering vill förbjuda dessa organisationer från att verka i landet är det naturligtvis bara att beordra dem att stänga med lagliga medel. Istället gjorde man räder mot deras kontor med tungt beväpnad polis beslagtog utrustning och väckte åtal mot deras anställda. Det är ett klassiskt propagandatrick för att förstärka intrycket av de anklagades farlighet, och syftet bakom hela skådespelet är naturligtvis att ge ett sken av substans åt den kontrarevolutionära propagandan mot de framväxande demokratiska och progressiva krafterna. Det är också värt att notera att en lång rad respekterade egyptiska icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer
slutit upp till de attackerade organisationernas försvar - helt naturligt eftersom de vet att de själva kan stå näst på tur.
Om en svensk frikyrklig biståndsorganisation, som knappast kan anklagas för att bedriva subversiv verksamhet förklädd till demokratibistånd, nu dras in i den här affären så är det väldigt oroande. Att slå ner på kristna organisationer ger propagandan om "utländska infiltratörer" en otäck sekteristisk dimension, och kan ses som försök att mobilisera radikala islamister (som sedan en tid redan bedriver en hatkampanj mot sekulära krafter och i synnerhet den radikala vänstern) bakom regimen.
Naturligtvis finns det också teorier om att hela affären är en del av ett internt maktspel inom regimen. Företrädare för militärrådet har enligt utländska diplomater distanserat sig själva från kampanj, och det har
spekulerats i att de inte har full kontroll över säkerhetsapparaten. Det kan låta osannolikt, men inga möjligheter kan uteslutas. Militärrådet har trots allt rensat ut höga NDP-företrädare i kretsen kring presidentsonen Gamal Mubarak och stärkt sitt eget grepp på bekostnad av de nyliberala affärsmän/politiker som legat bakom det senaste årtiondens våg av utförsäljningar och privatiseringar inom den statskontrollerade sektorn - en politik som i förlängningen kunde uppfattas som ett hot mot det militär-industriella komplexet.
En väldigt spekulativ teori är därför att delar av den interna säkerhetsapparaten och rester av det forna maktpartiet NDP planlagt den här kampanjen för att skapa spänningar mellan militären och USA. Det skulle i så fall vara första steget i en motoffensiv från den gren inom regimen som förlorat mest på revolutionen. För dessa krafter (liksom för övrigt för Muslimska brödraskapet, som cyniskt applåderat NGO-räderna) är relationen till USA och det militära biståndet trots allt inte livsavgörande på samma sätt som för militären.
En annan variant på samma tema är att säkerhetsapparaten iscensatt bråket med USA för att skydda sig från de krav på långtgående omstrukturering och utrensningar som kommer från revolutionära krafter (och numera även, enligt obekräftade uppgifter,
från Muslimska brödraskapet). Ytterligare en teori är att det helt enkelt är ledande militärer som ligger bakom kampanjen för att piska fram nationalistiska stämningar och utmåla alla kritiker –
inte minst de som finns inne i de militära institutionerna själva – som medlöpare med USA.
Som synes är det bara att välja och vraka mellan konspirationsteorierna. Det enda som är säkert är att hela affären bör ses som en cynisk och utstuderad kontrarevolutionär kampanj från en regim som tillbringat decennier med att slipa på sin talang för att manipulera människors rädslor och fördomar i politiska syften.
I media:
Svt,
SvD,
Aftonbladet,
Expressen.
