Friday, December 14, 2012

Att förstå krisen i Egypten


Det har länge varit tydligt att ett avgörande vägskäl närmat sig i Egypten. Konfrontationen mellan den (mestadels sekulära) oppositionen och anhängare av Muslimska brödraskapet i början av oktober var mycket riktigt bara en föraning om vad som skulle komma. Och även om våldsupptrappningen den gången kanske inte var planerad av Brödraskapets ledning var det utan tvekan en högst medveten och kalkylerad risk som man tog, när man bussade in anhängare till Tahrirtorget samtidigt som oppositionen utlyst protester.

När konflikten blossade upp igen för ett par veckor sedan var skiljelinjerna ungefär desamma. Den sekulära oppositionen - och en del mindre islamistiska grupperingar med rötter i Brödraskapet - anklagar Muslimska Brödraskapet för maktfullkomlighet och för att dominera skrivandet av en ny konstitution. Brödraskapet hävdar i sin tur att man för en kamp mot "feloul" (rester av den gamla regimen) – och mot liberaler och socialister som saknar folkligt stöd men vägrar acceptera utgången av demokratiska val.

Den tändande gnistan kom den 22 november när president Morsi utfärdade ett nytt kontroversiellt dekret som gav honom själv utökade maktbefogenheter (läs Islam Habibs utmärkta sammanfattning här). Det påstådda syftet var att blockera fortsatta juridiska ingrepp i den politiska processen, då Högsta domstolen, som tidigare upplöst det valda parlamentet på grund av en teknikalitet, troligen var på väg att även upplösa grundlagskommittén. Dekretet tolkades av kritiker som ett försök att ge Morsi diktatoriska befogenheter och följdes av stora protester. Förra onsdagens inträffade blodiga sammandrabbningar utanför parlamentspalatset efter att Brödraskapets anhängare attackerat en fredlig tältdemonstration. I lördags kväll drog Morsi tillbaka sitt dekret, men hans vägran att skjuta upp morgondagens folkomröstning om konstitutionen gör att protesterna fortsätter.

Att tolka skeendet i Egypten är inte alltid lätt ens för den som dagligen följt utvecklingen de senaste två åren, och det blir inte lättare av att få journalister har den tid och de kunskaper som krävs för att verkligen tränga in i det komplexa skeendet och förklara det på ett begripligt sätt. För en utomstående betraktare är det lätt att hitta skäl att sympatisera med båda sidor. För den som vill undvika de vanligaste fallgroparna vill jag därför rekommendera en handfull artiklar som bör läsas av den av den som förstå den större bilden - även om jag också har mina reservationer mot många av dem.

Till att börja med är det naturligtvis viktigt att vara klar över bristerna i den föreslagna konstitutionen. En bra startpunkt är Amnestys svidande kritik mot att konstitutionen öppnar för godtyckliga begränsningar av yttrande- och religionsfriheten, inte erbjuder tillräckligt skydd för grundläggande rättigheter - i synnerhet för kvinnor och religiösa minoriteter - och gör det möjligt för civila att dömas i militärdomstolar. Ännu mer oroande för sekulära egyptier är formuleringar om att staten ska bevara "moraliska värderingar" och att den religiösa instutitionen al-Azhar ska "konsulteras" när de gäller uttolkning av religiös rätt, vilket av en del kritiker beskrivs som en "trojansk häst" för att införa regelrätt teokrati.

Det bör sägas att den egyptiska konstitutionen inte kan jämföras med den som drevs igenom i Iran i oktober 1979, där den ökända åttonde sektionen gjorde författningens demokratiska element underordnade icke-valda religösa auktoriteter och därmed öppnade för ett auktoritärt prästvälde. I den egyptiska konstitutionen ligger den yttersta makten hos folkvalda instanser och bara Högsta domstolen har rätt att pröva om nya lagstiftning står i strid mot konstitutionen. Men naturligtvis är varken den skillnaden eller det faktum att kontroversiella paragrafer kan ändras i efterhand – vilket lyfts fram av många av konstitutionens försvarare – i sig ett argument för ha överseende med dess nuvarande brister.

Att konstitutionen trots allt inte är så dålig är en vanlig inställning bland västerländska bedömare som vill se en snabb återgång till normalitet i Egypten. Marina Ottaway menar till exempel i artikeln "Preventing Politics in Egypt" att grundproblemet snarare är den ojämna maktbalansen mellan Egyptens politiska läger. Islamisterna är välorganiserade och enade och har därför ett intresse av att skynda på den politiska processen och övergången till formell demokrati, medan de sekulära krafterna är svaga och splittrade och därför försöker bromsa utvecklingen så mycket det går för att ha en chans att hinna ikapp. De sekulära krafternas motstånd mot konstitutionen handlar alltså inte så mycket om dess objektiva brister som om ett försök att förhala en process som i slutändan oundvikligen kommer att leda till ett islamistiskt parlament och en islamistisk president - det vill säga total islamistisk dominans, åtminstone på kort sikt.

Ottaway placerar sig här väldigt nära Brödraskapets egen tolkning, att motståndet mot Morsis dekret och konstitutionen endast kommer från en liten sekulär elit utan folklig bas, som inte accepterar utgången av demokratiska val. Men även om det utan tvekar stämmer in på många av Morsis motståndare (som även inkluderar Mubarak-anhängare och medlemmar av den gamla regimen) och det finns skäl att kritisera oppositionen på många punkter (läs gärna bloggaren Baheyyas vassa analys) så är den här modellen lite väl mekanisk. Ottaway försöker inte ens förklara oppositions agerande eller varför politiska minoriteter i många andra länder trots allt accepterar nederlag i demokratiska val. Är samtliga av Morsis motståndare helt enkelt inte demokrater eller har de legitima skäl att motsätta sig Brödraskapets dominans?

En något djupare analys presenterar Shadi Hamid ("Is There An Egyptian Nation?"), som menar att den nuvarande krisen till stor del beror på ömsesidig misstro och paranoia: Liberalerna fruktar en islamistisk diktatur medan Brödraskapet fruktar att sekulära krafter i allians med den gamla regimen är ute efter att utplåna dem. Båda sidor är övertygade om att de för en kamp för sin överlevnad, och eftersom det är nästintill omöjligt att motbevisa motståndarens farhågor är fortsatt polarisering oundviklig.

Det här perspektivet är lockande inte minst för att det hjälper oss utomstående att förstå hur Brödraskapets anhängare tänker: Många av dem är nämligen uppriktigt övertygade om att den senaste tidens händelser är resultatet av en stor konspiration, där protesterna mot Morsi bara är förspelet till en planerad kupp mot en demokratisk vald president. Att vissa sekulära politiker själva gett näring till sådana teorier genom att i mer eller mindre förtäckta ordalag mana militären att gripa in eller genom sitt tidigare stöd till Högsta domstolens beslut att upplösa det valda parlamentet har utan tvekan bidragit till den skarpa polariseringen som vi ser idag.

Men även om islamisternas paranoia inte saknar historisk grund (precis som sekulära krafter har Iran som varnande exempel har islamisterna sitt Algeriet) och till viss del kan förklara ett till synes irrationellt beteende är Shadi Hamid förbluffande ursäktande gentemot Brödraskapet. När sekulära revolutionärer, intellektuella och politiker som för några månader sedan hyllades för att de stödde Morsi i den andra omgången av presidentvalet (mot flygvapenöversten Ahmed Shafiq) nu pekas ut som "utländska agenter" är det svårt att hävda att Brödraskapets ledare tror på sin egen propaganda. Och när Brödraskapet mobiliserar sin ideologiska kärna till attacker mot oppositionens demonstration utanför presidentpalatset (för att sedan skylla våldet på en okänd "tredje part") eller spyr ut hatpropaganda mot den kristna minoriteten så är det knappast den "demokratiska legitimiteten" som man försvarar.

När Shadi Hamid hävdar att den pågående striden i grund och botten handlar om en oundviklig kamp mellan två läger med fundamentalt annorlunda syn på staten förutsätter han också att den utan vidare kan reduceras till en konflikt mellan sekularister och islamister, vilket är långtifrån självklart. Medan det är svårt för att inte säga omöjligt att hitta egyptiska liberaler eller socialister som står på Morsis sida, är det nämligen inte alls svårt att hitta islamister - inklusive tidigare medlemmar av Brödraskapet - som är motståndare till både Morsis dekret och den föreslagna konstitutionen. Det är inte heller frågor om religionens roll i den nya konstitutionen som stått i centrum för oppositionens kritik, som Ahmed Shokr påpekar i en annan läsvärd artikel ("Why the Anti-Morsi Protesters Are Right"). Istället har den främsta måltavlan varit Muslimska Brödraskapets makfullkomliga agerande.

Mot den motsatta tendensen att förklara Brödraskapets svekfulla och auktoritära agerande som typiskt för politisk islam i sig kan för övrigt invändas att samma tendenser återfunnits hos sekulära arabnationalister som Gamal abd el-Nasser eller det syriska och irakiska Baathpartiet, och förmodligen har lika mycket att göra med dessa rörelsers sociala bas som dess ideologi. Även om parallellen inte håller fullt ut har Steven A. Cook en poäng när han menar att den gemensamma nämnaren mellan Nassers officersrörelse och Brödraskapets aktivister är övertygelsen om att de själva är unikt lämpade att styra Egypten, inte på grund av sin gudsfruktan eller ideologiska övertygelse utan på grund av sin utbildning och tekniska kvalifikationer. Nasser och hans kumpaner tillhörde en framväxande officerskår som för första gången öppnats för medelklassen och såg sig själva som modernitetens förtrupp i ett efterblivet samhälle, och Brödraskapets kärna hämtas från sekulära professioner som läkare, advokater och ingenjörer – något som de själva gärna lyfter fram. De har därför en tendens att betrakta sig själva som samhällets spjutspets, de obildade massorna som mottagare av välgörenhet och den lata och korrupta eliten som sin främsta fiende. Lägg till föreställningen att de själva – till skillnad från t.ex. den organiserade arbetarrörelsen som bara driver sina egna "egoistiska" krav – inte representerar någon särskild samhällsgrupp eller klass utan hela "folket", och övertygelsen om att de nu står inför ett historiskt tillfälle att rädda Egypten från korruption och vanstyre som aldrig kommer åter, så är det lätt att förstå varför de betraktar varje ifrågasättande av sitt storslagna renässansprojekt som illasinnat sabotage.

Men detta är naturligtvis ingen naturlag och förklarar inte i sig varför den politiska processen i Egypten utmynnat i en situation där politiska "miliser" attackerar meningsmotståndare på gatorna och ordet "inbördeskrig" för första gången nämns som ett tänkbart scenario. I en lång men mycket viktig artikel ("Morsi Past the Point of No Return") som reflekterar över just detta – Brödraskapets beredskap att ta till öppet våld mot oppositionen – bringar Hesham Sallam klarhet i mycket som förblir dunkelt i liberala och konservativa statsvetares formalistiska analyser.

Sallam menar att Brödraskapets besluts att mana sina anhängare att marschera mot presidentpalatset för att "skydda den konstitutionella legitimiteten", i full vetskap om att det skulle leda till våldsamma sammandrabbningar med de fredliga demonstranter som slagit läger där, inte bara handlade om att skicka en varning till oppositionen. Det handlade minst lika mycket om att visa för den civila och militära säkerhetsapparaten att rörelsen är beredd att ta saken i egna händer om dessa skulle fortsätta agera passivt mot oppositionen. Syftet är att demonstrera för den så kallade "djupa staten" - mäktiga civila och militära byråkratiska intressen med rötter i den gamla regimen - att Brödraskapet är dess enda livskraftiga politiska partner och att det gäller att ställa sig på den vinnande sidan innan det är för sent.

För trots att Brödraskapets ledare säger sig vara i konflikt med rester av Mubarakregimen har deras politik, som Hesham Sallam påpekar, från första början präglats av anpassning till snarare än konfrontation med den djupa staten. Så har man till exempel erbjudit militären fortsatt skydd mot parlamentarisk insyn, befordrat mordanklagade polischefer och utsett erfarna "teknokrater" från Mubarak-eran till viktiga poster i regeringen. Och det är först med detta i åtanke som det blir möjligt att förstå den frenesi med vilken såväl liberala politiker som revolutionära aktivister bekämpar Brödraskapet idag, till den grad att de vid en ytlig betraktelse framstår som odemokratiska och paranoida obstruktionister.

Det är utsikten av en ny politisk ordning upprättad på ytan av Mubarakdiktaturens djupa stat, som hittills inte rubbats i grunden, som gör att "övergångsperioden" i Egypten framstår som ett spel där vinnaren tar allt och förlorarna riskerar utplåning (om inte fysisk så i alla fall politisk). Detta förklarar inte bara varför liberala politiker inte är beredda att "ge Brödraskapet chansen" i hopp om att vinna nästa val och därefter "rätta till" bristerna i konstitutionen, utan också varför Brödraskapet vägrar riskera sin nuvarande maktposition genom att på allvar sträcka ut en hand till andra politiska krafter, trots att denna kompromisslösa inställning snabbt undergräver rörelsens demokratiska legitimitet.

Mellan dessa båda läger står de revolutionära krafter som konsekvent riktat in sin uppmärksamhet och sina ansträngningar mot den djupa statens inflytande, som insisterar på att militärens makt måste brytas och inrikesministeriet och rättsväsendet reformeras och "rensas" från korrupta element. Så länge den kampen pågår är de beredda att i praktiken och tillfälligt (men aldrig formellt och permanent) förena sig med endera sidan (t.ex. med Brödraskapet mot militärstyret, med liberalerna mot Morsis maktdekret) för att förhindra en ny pakt mellan någon del av den politiska eliten och den djupa staten. Och det är fortfarande hos dessa (till stor del ännu oorganiserade) krafter som initiativet ligger, snarare än hos någon av den politiska oppositionens ledare. Allt detta bidrar till att göra utvecklingen oförutsägbar och motsägelsefull och varje försök att förstå den i termer av en traditionell maktkamp mellan politiska block inom ramarna för parlamentariska institutioner dömt att misslyckas.

Men som Hesham Sallam påpekar har de revolutionära rörelserna hittills visat sig tillräckligt starkt för att förhindra ett återupprättande av den gamla regimens auktoritära styre. Vare sig militärrådet SCAF eller nu Morsi och Muslimska brödraskapet har fullständigt kunnat avvärja proteströrelsens återkommande vågor. Efter snart två år har de fortfarande inte lyckats återupprätta Mubarakregimens permanenta undantagstillstånd, trots åtskilliga försök att förbjuda strejker och protester, stundtals brutal repression och återkommande hot och trakasserier mot journalister och intellektuella. Det går därför att läsa den nuvarande krisen på mer hoppfullt sätt: Som ännu en bekräftelse på att det egyptiska folket inte kommer att acceptera ett nytt tyranni, och en varning till varje framtid härskare som visar minsta tendens att missbruka sin makt.

Frågan är hur länge den revolutionära energin kan kompensera för bristen på organisering och frånvaron en opposition med verklig folklig förankring. Det är uppenbart att många egyptier kommer att rösta ja i morgondagens folkomröstning utan att ha satt sig in i kontroverserna kring konstitutionen. Och det beror inte främst - vilket bland annat författaren Alaa al-Aswany nedlåtande hävdat - på att de är analfabeter, utan på att de längtar efter en återgång till någon slags "normalitet" och stabilitet efter nästan två år av politiskt och ekonomiskt kaos och våldsamma protester. Nu kan man dessutom för första gången höra sekulära aktivister säga att de kommer att lämna politiken om konstitutionen antas, vilket om något är ett tecken på att besvikelser och nederlag för en del börjar väga tyngre än förhoppningarna om genuin förändring.

Oavsett vad man tror om framtiden står det klart att lördagens folkomröstning är ett avgörande vägskäl där inget scenario kan uteslutas. Den värsta tänkbara scenariot är att valresultatet eller själva folkomröstningen utlöser en ny våldsvåg långt värre än vad Egypten hittills skådat. I "bästa" fall kan den ge politiker på förlorarsidan en chans att backa med hedern i behåll efter att folket har fått säga sitt, och därmed erbjuda en utväg ur det explosiva ställningskrig som landet befunnit sig i de senaste veckorna. Att helt räkna ut oppositionen och utropa Egypten till en islamistisk diktatur vid en seger för ja-sidan imorgon vore dock förhastat - om något har de senaste veckornas händelser återigen demonstrerat att kampen om landets framtid inte på långa vägar är över.

I media: SvD, SvD2SR.

2 comments:

  1. Hade varit bättre att lyssna på "islamofoberna" än på t ex Cecilia Uddén när det gällde att förutse vad som skulle hända i Egypten. Dessutom "It aint over yet!".

    ReplyDelete
  2. Tack för en mycket intressant artikel som inte faller för förenklingar men ändå utan att utropa "den rätta linjen" förklarar många saker. Sådana skulle man gärna se mer av bland svenska journalister.

    ReplyDelete