Kuppen fullbordas

Samtidigt som de första resultaten från presidentvalet börjar komma in – och de flesta pekar hittills på ett stort övertag för Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Morsi – har fokus skiftat från valet till den nya konstitutionella deklaration som militären väntas utfärda imorgon. Statliga medier har under helgen rapporterat att denna ska "slå fast den nye presidentens befogenheter", och redan ikväll tycks militärrådets deklaration påpassligt ha läckts ut. Som väntat handlar den mer om att slå fast militärens makt än om den valde presidentens befogenheter. Den ger inte bara militärrådet full kontroll över alla militära angelägenheter, inklusive tillsättning av militär personal (den nya presidenten kan alltså inte avskeda någon av Mubaraks generaler), utan ger också militärrådets ordförande (det vill säga Mubaraks "knähund", fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi) vetorätt över den nya konstitutionen. Artikel 60 i den provisoriska konsitutionen ger militärrådets ordförande rätt att blockera artiklar i den nya konstitutionen som strider mot "revolutionens mål" i 15 dagar. Om grundlagskommittén ändå insisterar faller avgörandet på Högsta författningsdomstolen – det vill säga samma domare som för militärrådets räkning upplöste parlamentet i torsdags, och samma domare som de senaste tjugo åren konsekvent legitimerade regimens undantagslagar. Så mycket för militärens löfte att lämna ifrån sig makten den 30 juni. Det enda som förvånar är att juntan återigen väljer att öppet behålla greppet om makten istället för att fortsätta härska bakomen en fasad av civila institutioner..

Juridisk fars eller militärkupp?

Det råder fortfarande en beklaglig förvirring kring den egyptiska högsta konstitutionella domstolens beslut igår att upplösa parlamentet. I Sveriges Radio rapporterar Cecilia Uddén idag att beslutet beror på att reglerna för presidentvalet tänjts:

"Nu ogiltigförklarades parlamentsvalet av högsta författningsdomstolen eftersom reglerna inte följts. Enligt reglerna ska en tredjedel av parlamentet bestå av partipolitiskt obundna ledamöter. Nu hade man tänjt på de gränserna och de flesta av de så kallat obundna kandidaterna var i själva verket partimedlemmar, i många fall av brödraskapets parti. Detta har alla i Egypten vetat om, men nu användes regeln för att slå till mot islamisterna som dominerar parlamentet."

Det här är en förenkling som tyvärr blir vilseledande. Den egyptiska vallagen som utfärdades av militärrådet i höstas tillåter i själva verket att medlemmar i politiska partier ställer upp som kandidater. Ändringen gjordes efter påtryckningar från de politiska partierna, som insåg att kvoten för "oberoende" kandidater var till för att säkra en återkomst för tidigare medlemmar av det upplösta maktpartiet NDP. Domstolens beslut beror alltså inte på att de politiska partierna "tänjt" på reglerna. Istället bygger det på att den vallag som militärrådet självt utfärdat strider mot konstitutionen, eller snarare mot författarnas avsikt så som högsta domstolen tolkar den.

Artikel 38 i den provisoriska konstitution som militärrådet utfärdade i mars och modifierade genom dekret i höstas slår fast att två tredjedelar av parlamentets båda kammare ska väljas genom ett partilistsystem, och en tredjedel "individuellt" (genom majoritetsval i enmansvalkretsar). Högsta domstolen argumenterar för att avsikten är att garantera "ideologisk och politisk mångfald" i parlamentet, så att det "omfamnar samhällets mångfald." Att reservera en kvot i parlamentet för icke partimedlemmar syftar också till att garantera jämlikhet mellan dessa och partimedlemmar, som åtnjuter olika former av stöd från sina partier i valkampanjen. Att låta partimedlemmar kandidera i individuella valkretsar är därmed en form av diskriminering mot de 50 miljoner egyptier som inte är partimedlemmar, till förmån för de 3 miljoner som är partimedlemmar.

Någon som är jurist och expert på konstitutionella frågor får gärna kommentera, men i mitt tycke är domstolen ute på väldigt djupt vatten. Framförallt är det högst oklart varför konstitutionsdomstolen, utan någon särskild motivering, tar sig rätten att förklara hela parlamentet ogiltigt med hänvisning till att en lag som gäller valet till en tredjedel av platserna strider mot konstitutionen.

Det går att vrida och vända på de juridiska argumenten hur länge som helst, men i slutändan är det naturligtvis ingen  tvekan om att domen - både dess innehåll och tidpunkt - är politiskt motiverad, och att det är militärrådet som styr i bakgrunden. SCAF har genomfört historiens smidigaste militärkupp, och dessutom spelat sina kort så väl att en stor del av folket (de som från första början avskytt revolutionen, de som längtar efter "stabilitet" och de som fruktar skäggiga islamister mer än någonting annat) kommer att tacka dem för det genom att rösta på militärens kandidat i presidentvalet. Man har lyckats manipulera den politiska övergången till sin egen fördel på ett sätt som gör det nästan irrelevant vem som vinner presidentvalet - det är ändå militären som kommer att vägleda skrivandet av konstitutionen, utforma nya vallagar, och ha sista ordet om alla reformer av säkerhetsapparaten eller rättsväsendet.

Brödraskapets reaktion är typisk. Man utmålar beslutet att upplösa parlamentet som en "kontrarevolutionär konspiration" men vägrar att mobilisera sin anhängare mot det. Istället har man förklarat det som en "nationell plikt" att rösta på Brödraskapets kandidat i den andra omgången av presidentvalet och utmålat uppmaningar till bojkott eller kritik mot Morsi som en form av förräderi mot revolutionen. I de uttalanden jag hittills läst finns inte minsta antydan om en vilja att söka en bred front med andra politiska rörelser mot militären - en arrogans som ligger helt i linje med Brödraskapets beslutsamma vandring mot politiskt självmord alternativt att omvandlas till en lydig undersåte till militären, som det nya NDP.


Ett par läsvärda kommentarer:

* Mark Lynch om läget: Anyone who sees this as the culmination of a devious, effective SCAF master plan needs to take a step back and look at what they have "won," however. The SCAF could have been approaching the end of a process that created reasonably legitimate, elected political institutions and restored confidence and security to the country without fundamentally threatening their core interests. Instead, their great success stands to be placing Shafik on an empty, wobbling throne. He will preside over a country in economic collapse, with little prospect of restoring investor confidence any time soon. The legitimacy of the judiciary has been burned, probably decisively. The dissolution of Parliament would remove any possible alternative source of democratic legitimacy. And the process by which Shafik comes to power ensures that he will provide no buffer for the SCAF since he is transparently their creature. This is "victory"? Läs hela artiken: "That's it for Egypt's so-called transition":

* Hossam al-Hamalawy skriver: The military junta are the most keen among all the political players to “handover power” to a civilian government. As of the time of this writing, and over the past week, military APCs and trucks have been roaming the streets, handing out statements, and encouraging people to vote in the second round. Similar propaganda messages, both explicit and indirect, are aired continuously on the state-run TV. The junta wants to “leave,” head back to the barracks, with legal, political, and constitutional assurances that their position, privileges, control over the economy, and decision making, remain unchanged. In short, they dream of the old “Turkish model.” Läs hela artikeln: "The trobuled revolutionary path in Egypt, A return to the basics."


I media: DN, SvD

Revolutionens framtid långtifrån avgjord (uppdaterad)

Det finns definitivt fog för att beskriva den här veckan som en ödesvecka för den egyptiska revolutionen. Om två dagar inleds den andra omgången av presidentvalet, där Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Morsi står mot den förre flygvapenchefen och premiärministern Ahmed Shafiq. Men redan idag, torsdag, avgörs två viktiga rättsfall i konstitutionsdomstolen. Det ena kan leda till att den gamla regimens presidentkandidat Ahmed Shafiq utesluts från valet, det andra till att parlamentet upplöses - två beslut som var för sig har långtgående och svåröverskådliga politiska konsekvenser.

Att domare utsedda under Mubaraks tid vid makten spelar huvudrollen i ett så här kritiskt skede av övergångsperioden, dessutom med en gammal och delegitimiserad konstitution som vägledning, är knappast en slump. Tvärtom är det rimligt att utgå ifrån att det är en produkt av samma regissörer som gjort sitt bästa för att manipulera hela övergångsperioden till sin fördel – det vill säga militärrådet SCAF och resterna av den gamla regimen. Det senaste månaderna har politiserade rättsprocesser i allt större utsträckning använts för att sätta press på Egyptens politiska krafter - från beslutet att upplösa den första grundlagskommittén till uteslutningarna av flera presidentkandidater.

Hotet att upplösa parlamentet har naturligtvis i första hand varit riktat mot Muslimska brödraskapet, liksom Ahmed Shafiqs bizarra anklagelser om att Brödraskapet låg bakom attackerna mot demonstranterna på Tahrirtorget den 2 februari 2011 ("kamelslaget"), men de pekar också mot ett potentiellt mardrömsscenario där regimen en gång för alla försöker krossa revolutionen. De värsta farhågorna förstärktes igår när justitieministeriet gav militärpolisen utökade befogenheter att gripa civila (något som de i och för sig redan gjort). Idag cirkulerar rykten om att säkerhetstjänsten förberett arresteringslistor som inkluderar Muslimska brödraskapets ledare, "revolutionära ungdomar" och journalister och intellektuella som kritiserat militärrådet. Att sådana uppgifter är omöjliga att bekräfta lugnar knappast de som fruktar att en valseger för Ahmed Shafiq ska följas av tilltagande censur, arresteringar, upplösande av parlamentet och en fullständig koncentration av makten i presidentens händer.

Det finns utan tvekan krafter - säkerhetsapparaten, det forna maktpartiet NDP, stora delar av den korrupta ekonomiska eliten – som hoppas på en sådan utveckling, men frågan är hur starka de är och hur långt de vågar gå. Mycket talar för att det pågår en intensiv kamp inom regimen mellan de som anser att det blivit dags för en avgörande kontrarevolutionär offensiv, och andra som fruktar att en sådan ska utlösa en okontrollerbar motreaktion eller rentav slunga Egypten ner i ett inbördeskrig liknande det som plågade Algeriet på 90-talet eller det som tar form i Syrien idag.

Den här ständigt pågående dragkampen om kontrarevolutionär taktik och strategi gör att alla spekulationer om förhandlingar mellan Brödraskapet och militären om maktdelning efter valet förblir osäkra. Sådana förhandlingar har säkerligen ägt rum i en eller annan form från dag 1 av revolten mot Mubarak, men det vacklande stödet för Brödraskapet sedan parlamentsvalet och framgångarna för Shafiq i presidentvalets första omgång har utan tvekan stärkt regimens "hökar" - de som tror på en fullständig restaurering av den gamla regimen, minus Hosni Mubarak, och är beredda att riskera en våldsam intern konflikt för att försvara sina egna intressen.

Ett en seger för Ahmed Shafiq skulle innebära ett enormt bakslag för revolutionen betyder naturligtvis inte att en seger för Morsi kan beskrivas som en avgörande seger. Dels för att den gamla regimen kommer att utnyttja alla till buds stående medel, inklusive säkerhetsapparaten, det korrupta rättsväsendet och en massiv propagandaapparat i form av statliga och halvstatliga medier för att fortsätta att sabotera utvecklingen mot demokrati. Dels för att en ökad koncentration av makten i Brödraskapets händer knappast är en garanti för att revolutionens centrala mål - frihet och social rättvisa - ska nås.

För Egyptens revolutionära och demokratiska krafter väntar med andra ord enorma utmaningar oavsett dagens domslut eller utgången av helgens val. Det politiska läget har sammanfattats bra av Ibrahim Houdaiby, en av den "liberala islamismens" ledande intellektuella, som manar Egyptens politiska krafter att enas eller gå under tillsammans. Att enas handlar dock inte om att revolutionärer ska kasta sig i Brödraskapets famn hellre än att slukas av den gamla regimen. Snarare pekar Houdaiby på behovet att sätta press på rörelsens ledarskap - både utifrån och underifrån - för att anta en mer flexibel och mindre makthungrig position. Det han efterlyser är en slags horisontell allians, inte mellan den sekulära eliten och Brödraskapets ledning, utan mellan revolutionära rörelser och de delar av den islamistiska rörelsen (ungdomar, gräsrötter, intellektuella) som tror på samarbete och kompromisser och värderar revolutionens ideal högre än Brödraskapets överlevnad som organisation. Det förutsätter enligt Houdaiby också att andra politiska krafter slutar ställa orealistiska och/eller "odemokratiska" krav på Brödraskapet (t.ex. att de helt enkelt ska lämna över makten till ett presidentråd dominerat av utomstående) för att fokusera på konkreta politiska krav som respekt för politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Uppdatering 1: Konstitutionsdomstolen har just underkänt den lag som skulle hindra medlemmar av den gamla regimen att ställa upp i val, samtidigt som en tredjedel av parlamentet ogiltigförklaras eftersom medlemmar av politiska partier kandiderat i valkretsar för "oberoende" kandidater. Detta innebär att parlamentet i praktiken inte är beslutsmässigt tills nyval har hållits = fördel den kommande presidenten. Dramatisk fortsättning följer... 

Uppdatering 2: Efter viss förvirring tycks juridiska experter ha bestämt sig för att domslutet innebär att hela parlamentet upplöses, vilket också snabbt annonserade på statlig TV. Presidentkandidaten Abdelmoneim Aboulfoutouh beskriver - liksom många aktivister - det som hänt idag för en "fullbordad militärkupp". Det är en riktig beskrivning, även om den genomförts bakom en juridisk dimridå; SCAF har nu inte bara åtagit sig "ansvaret" för att stifta lagar utan också för att utse en helt ny kommitté för att skriva grundlagen. 

Uppdatering 3: Muslimska brödraskapet har än så länge inte uttalat sig officiellt med ursäkten att man först måste "studera domsluten". En presskonferens med Mohammed Morsi utlystes till kl 18 men sköts sedan upp på obestämd tid. Det förvirrande agerandet tyder på att rörelsens ledarskap är splittrat och/eller tagits på sängen av dagens domslut - vilket i så fall vittnar om en otrolig naivitet. Flera företrädare för rörelsen har förklarat att man är redo att ställa upp i omval till parlamentet och den andra omgången av presidentvalet, medan Mohammed Beltagy - känd för att ofta uttala utanför den officiella linjen - ska ha stämt in i kören av fördömanden av det inträffade som en "kupp".

Den avgörande frågan är naturligtvis om Brödraskapet - berövat både parlamentet och sitt dominerande inflytande över grundlagskommittén - ändå kommer att gå vidare med presidentvalet som om ingenting hänt. Det skulle i så fall vara i förhoppningen att en seger för Morsy trots allt ska säkra ett avgörande inflytande över den fortsatta utvecklingen, men skulle också leda till ytterligare intern splittring, anklagelser som svek mot revolutionen och nya strömavhopp av unga aktivister och gräsrötter. Alternativet, att i sista stund söka en allians med revolutionära krafter, bojkotta valet och mobilisera rörelsens anhängare mot militärstyret är förmodligen alltför riskabelt för det konservativa ledarskaps smak. Ett tredje "mellanalternativ" är att Brödraskapet plötsligt ansluter sig till idén om ett presidentråd där Morsi är en av tre medlemmar, för att försäkra sig om ett bredare stöd i den andra valomgången. Men frågan är om inte den vägen redan är stängd med tanke på rörelsens svekfulla agerande kring konstitutionen.

Lite annat:

* Den arab-nationalistiska presidentkandidaten Hamdeen Sabahi hemsöks av sitt förflutna. Nu cirkulerar bilder på det nasseristiska Karama-partiets (som Sabahi är grundaren av) tidning från 5 september 2006, som hyllade "37 år av framsteg" i Gaddafis Libyen.

* Imorgon fredag planeras en ny protest mot sexuella trakasserier, efter attacken mot en liknande demonstration i förra veckan.

* Den en gång oppositionella tidningen al-Dostour, som hösten 2010 köptes av al-Sayed al-Badawi, en ledande medlem i det legaliserade "oppositionspartiet" al-Wafd, bedriver öppet valkampanj för Ahmed Shafiq.

* Stor osäkerhet om den nya grundlagskommittén, som skulle säkra icke-islamistiska krafter 50 procents deltagande. Flera sekulära partier har redan meddelat att de bojkottar även den här kommittén eftersom islamister smugits in på den sekulära kvoten, men de har än så länge inte fått sällskap av kristna och muslimska religiösa institutioner.

* Brödraskapets kandidat Morsy lovar att bilda en bred samlingsregering där den islamistiska rörelsen inte är i majoritet. Löftet bör tas med en nypa salt med tanke på att Brödraskapet tidigare lovat att inte kandidera till mer än 30 procent av platserna i parlamentet, att inte ställa upp med en egen presidentkandiat, att inte försöka dominera skrivandet av konstitutionen, att stoppa användandet av militärdomstolar mot civila, och så vidare...

I media: SvD, Aftonbladet,

Kritiskt läge i Egypten

Resultatet av den första omgången i det egyptiska presidentvalet kom – precis som parlamentsvalet – som en chock för de flesta. Att den före detta flygvapenchefen Ahmed Shafiq, som öppet beundrar Mubarak, gick vidare till den andra omgången tillsammans med Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Mursi framstår för många som ett mardrömscenario. För egyptiska liberaler det naturligtvis ett val mellan pest och kolera, och åtskilliga revolutionära aktivister klagar bittert över hur revolutionen ”kapats”. Många kommentatorer påpekar det sorgliga faktum att det egyptiska folket återigen står inför ett val mellan en reinkarnerad Mubarak och religiösa fundamentalister – precis det som regimen alltid eftersträvat.

Besvikelsen är naturlig. I en revolutionär period sätts per definition normala föreställningar om vad som är möjligt ur spel. Att överhuvudtaget våga göra uppror mot en auktoritär regim kräver både gränslös optimism och en vilja att offra allt för sina drömmar och ideal; att lyckas kräver också strategiska och taktiska överväganden - ordentligt rotade i verkligheten - och en rejäl dos ren uthållighet. Det är naturligtvis en nästan omöjlig balansgång, där brist på realism kan vara lika förödande som brist på fantasi. Risken för överdrivna förväntningar med förkrossande besvikelser som följd är därmed stor, både för de som är mitt uppe i skeendet och de som betraktar det på avstånd.

Med sagt följer här några subjektiva funderingar kring presidentvalet och dess betydelse:

1. Medierna har inte lärt sig läxan

Att valresultatet kom som en total överraskning för de flesta (inklusive mig) är inte särskilt förvånande. Vad som förvånar är att medier och kommentatorer trodde sig kunna förutsäga resultatet i förväg. Opinionsundersökningar som pekade på en stor ledning för Amr Moussa förledde många att tro att valet var avgjort nästan på förhand. I själva verket kom Moussa sist av de ledande kandidaterna med drygt 10 procent av rösterna (alla resultat kommer från den här preliminära sammanställningen).

Den överdrivna tron på opinionsundersökningarna är oförklarlig med tanke på att redan parlamentsvalet i vintras visade att de är ungefär lika tillförlitliga som att spå i kaffesump. En anledning till det är nog helt enkelt bristande metodik och svårigheterna att verkligen nå ut till ett representativt urval av den egyptiska befolkningen. En annan viktig förklaring är det mycket stora antalet osäkra väljare, som förmodligen rymmer en del som helt enkelt inte vågat avslöja vem de tänker rösta på (vilket man kan anta i synnerhet gäller de som tänker rösta på kandidater från den tidigare förbjuda islamistiska rörelsen). Men den viktigaste anledningen är förmodligen att det mycket låga valdeltagandet betyder att kandidaternas förmåga att mobilisera sina anhängare får en central roll. Den förmågan har naturligtvis Muslimska brödraskapet, men också Ahmed Shafiq, som backas upp av militären, säkerhetsapparaten, stora delar av den ekonomiska eliten och spillrorna av det forna maktpartiet NDP som nu börjat omgruppera sig sig kring Shafiq inför presidentvalets andra omgång.

2. Framgångarna för Shafiq

Den oväntade framgången för Ahmed Shafiq kan tyckas chockerande, men bör sättas in i sitt rätta perspektiv. Shafiq fick knappt 25 procent av rösterna i ett val med 50 procents deltagande. Han stöds alltså av ca 12,5 procent av den röstberättigade befolkningen, eller 5,3 miljoner väljare. Omfattande valfusk kan naturligtvis inte uteslutas med tanke på det högst bristfälliga övervakningen av rösträkning och transporter av röstsedlar från vallokalerna. Det låga valdeltagandet gör det också enklare att fuska genom att helt "rösta åt" de väljare som inte dykt upp. Men faktum är att man bara behöver räkna in alla egyptier som haft ledande positioner inom det forna maktpartiet NDP eller den statliga byråkratin, och alla med någon familjemedlem eller nära släkting i den massiva säkerhetsapparaten, för att ganska snabbt upp i 5 miljoner. I själva verket är det fullt rimligt att anta att åtminstone 10 procent av befolkningen – kanske mer – från första början förbannat revolutionen och önskat en återgång till ”det gamla” av det enkla skälet att deras sociala och ekonomiska status är direkt kopplad till regimens överlevnad.

En seger för Shafiq i den andra valomgången - oavsett hur stort hans verkliga stöd är - skulle naturligtvis vara en katastrof för revolutionen. Shafiqs retorik går i stort sett ut på att återgå till den gamla goda tiden under Mubarak, och han har lovat att ”återställa ordningen” inom 24 timmar efter att han fått makten. Militärrådet SCAF har hotat att utfärda en provisorisk konstitution som ger presidenten nästan total makt, samtidigt som högsta domstolen fortfarande inte avkunnat dom i ett fall som kan leda till att parlamentetsvaletogiltigförklaras. Den rättsprocessen, och andra som bland annat syftar till att återigen förbjuda Muslimska brödraskapet, är med störst sannolikhet inget annat än ett led i SCAF:s försök att utpressa de politiska partierna och i synnerhet Muslimska brödraskapet. I värsta fall kan de bli ett led i en mycket snabb återgång till gamla dagars repression.

Shafiqs kandidatur har nu lockat fram forna ministrar och ledande NDP-företrädare ur sina hålor, och en del använder nu stolt begreppet ”feloul” (”rester”), som hittills varit ett skällsord för personer med kopplingar till regimen, om sig själva. Den senaste veckans protester mot valresultatet och framförallt mot Shafiq bör därför inte ses som en vägran att acceptera demokratins spelregler, utan som en naturlig och nödvändig reaktion på att kontrarevolutionen gått in i sin hittills aggressivaste fas.

3. Reaktionärt bakslag?

Mycket av rapporteringen kring valresultatet i den första omgången har fokuserat på de två vinnande kandidaterna, vilket är helt naturligt med tanke på valsystemets utformning i alla länder med en direktvald president. Formellt så är det fullständigt ointressant vilken kandidat som kommer trea eller hur stort stöd den kandidat som tar hem slutsegern egentligen har. I en politisk övergångsperiod där de formella politiska institutionerna är föremål för ständig kamp och omförhandling finns dock skäl att titta noga på de större politiska trenderna

En mycket tydlig sådan är den kraftiga tillbakagången för det islamistiska lägret. Muslimska brödraskapets Mohammed Mursi  fick 25 och den avhoppade MB-ledaren Aboulfoutouh fick ca 18  procent, det vill säga totalt 43 procent jämfört med nästan 70 procent för islamisterna i parlamentsvalet. Att Aboulfoutouh – utan stöd av Brödraskapets organisatoriska maskineri  - fick nästan 4 miljoner röster mot 5,5 miljoner för Mursi är ett tydligt bevis för det växande missnöjet med Brödraskapets agerande det senaste året, i synnerhet efter att man valdes in i parlamentet.

En annan tydlig trend är det massiva stödet för ”revolutionära” kandidater. Både Aboulfoutouh och vänsternationalisten Hamdeen Sabahai – valets trea med 21 procent eller 4,6 miljoner väljare - har utmärkt sig genom att gå mycket längre än Brödraskapet i sin kritik av militärrådet. Jämfört med Shafiqs, Morsis och Amr Moussas välfinansierade propagandamaskineri har deras valkampanjer till stor del byggt på gräsrotsarbete.

En tredje tydlig trend är att väljarna röstat på kandidater med en tydlig ideologisk linje. Shafiqs kvasi-fascism, Morsis krav på en ”islamisk stat” och Sabahis vänsternationalism har uppenbarligen lockat fler än Aboulfoutouhs ”liberala islamism” och diplomaten Amr Moussas ”liberala teknokratism”. Som Hazem Helal påpekar i en kommentar tycks det som många såg som Aboulfoutouhs  stora styrka – hans förmåga att samla såväl ultrakonservativa salafister som liberaler och moderata islamister – i själva verket ha blivit hans akilleshäl. I slutändan vågade många sekulära egyptier inte rösta på honom eftersom de misstänker honom för att ha en dold fundamentalistisk agenda, medan mer konservativa egyptier betraktade honom som alltför liberal. Amr Moussas försök att framställa sig själva som en duglig teknokrat och hela folkets presidentkandidat gick uppenbarligen ännu sämre. Hamden Sabahis oväntat stora framgångar beror å andra sidan förmodligen till stor del på att han var den enda av de ledande kandidaterna utan kopplingar till vare sig regimen eller den islamistiska rörelsen, och med en tydlig social agenda.

4. Förödande splittring?

Det ligger nära till hands att förklara valresultatet som ett resultat av de politiska krafternas oförmåga att enas. 75 procent av befolkningen röstade ju inte på Brödraskapet, och 75 procent röstade inte på militärens kandidat. Om bara det övriga politiska fältet hade enats kring en kandidat istället för att splittra sina röster så hade man därmed enkelt kunnat ta hem den första valomgången, enligt många bedömare. Med bakgrund av ovanstående resonemang framstår dock den analysen som alltför ytlig - det är helt enkelt långtifrån självklart att en ”konsensuskandidat” utan tydlig politisk agenda skulle ha nått större framgångar bara för att han backades upp av hela den politiska eliten.

Samtidigt saknas en ärlig diskussion kring orsakerna till den politiska splittringen. Till viss del kan den kanske förklaras som opportunism från enskilda kandidater, som sett valet som ett sätt att bygga upp sin egen politiska bas med sikte på nästa val eller en position i en framtida regering, snarare än ett tillfälla att ena de revolutionära krafterna. Men den viktigaste orsaken till splittringen är i grunden politisk, och baserad i den djupa klyftan mellan sekularister och islamister.

Många liberaler och en del inom vänstern ställde redan före valet in sig på att stödja Amr Moussa – trots hans kopplingar till den gamla regimen – hellre än att ge sitt stöd till en islamistisk kandidat. Inget av de tre ledande liberala partierna lyckades enas om en presidentkandidat eftersom partiernas centrala ledningar i samtliga fall insisterade på att stödja Amr Moussa medan att ungdomarna och de lokala partiorganisationerna i stor utsträckning föredrog Hamden Sabahi eller Aboulfoutouh. Det nya, breda vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen – vars centrala ledning domineras av det avhoppare från det numera kollapsade vänsterpartiet Tagammu - valde att lansera sin egen partiledare som chanslös kandidat, trots att många av partiets gräsrötter ville stödja Aboulfoutouh.

Det är alltså inte bara de sekulära krafternas oförmåga att enas som varit det största problemet utan också "de gamla gardet" envisa vägran att bygga breda allianser med moderata islamister – till och med efter parlamentsvalet som borde ha varit dödsstöten för den strategin. Den sekulära politiska eliten lät sig villigt luras av opinionsundersökningar som placerade Amr Moussa i täten, istället för att lyssna på gräsrötterna som uppenbarligen hade bättre koll på den politiska verkligheten ute i landet. Därmed kombinerade de brist på politisk fantasi (att våga tro på någon av de "revolutionära" kandidaterna) med brist på realism - det sämsta av två världar.

5. Bojkott eller inte?

Inför den andra valomgången ställs liberalerna och vänstern oundvikligen inför frågan om de bör uppmana sina anhängare att bojkotta valet eller rösta på Mohammed Morsi för att undvika en seger för Shafiq. Att frågan är extremt kontroversiell visar den interna kritik som riktades mot de Revolutionära socialisterna efter att de snabbt efter valet utfärdade ett uttalande där man manade till stöd Morsi (dock på villkor att Brödraskapet enas med den övriga oppositionen om en civil konstitution, utser ett presidentråd bestående av Morsi, Sabahi och Aboulfoutouh, utser en premiärminister utanför Brödraskapet och utfärdar en lag som garanterar fackliga rättigheter) vilket nu tvingat ledningen för rörelsen att förklara sin ståndpunkt och be om ursäkt för att uttalandet utfärdades utan tillräcklig diskussion bland medlemmarna.

På frågan om bojkott eller inte finns inget självklart svar, men jag misstänker att det viktigaste är att undvika extremer åt det ena eller andra hållet. Villkorslöst stöd för Morsi som "det minst onda" alternativet skulle ge Brödraskapet oförtjänt vind under seglen i ett läge då stödet för rörelsen tycks vara kraftigt sjunkande. Att passivt hålla sig helt utanför striden om presidentvalet riskerar å andra sidan att spela kontrarevolutionen i händerna. Snarare än att återigen hänge sig åt förödande splittring borde de revolutionära krafterna dra lärdomar av det senaste året och fokusera på att ena sina led, mot kontrarevolutionen men också gentemot Brödraskapet. Det förra handlar om att fortsätta att bygga proteströrelsen på gator och torg och dra nytta av erfarenheterna från Sabahis och Aboulfoutouhs presidentvalskampanjer, det senare om att ställa tydliga krav på Brödraskapet utan att helt enkelt utmåla dem som en del av kontrarevolutionen.

I media: DN, SvD