Den första dagen av det egyptiska parlamentsvalet blev ungefär så kaotisk som många förutspått: Vallokaler som inte öppnade för att domaren kört vilse eller den lokala polischefen vägrat leverera röstlängderna, fingerbläck som gick att tvätta bort med vatten och våldsamma kravaller på sina håll. Men också: långa köer av beslutsamma väljare och en armé av journalister och aktivister, så ivriga att avslöja fusk att ett flygblad utanför en vallokal förvandlades till en allvarlig överträdelse.
Brott mot vallagarna kommer utan tvekan att förekomma inom såväl det islamistiska som liberala lägret. Men det stora övergreppet mot demokratin har inte några politiska partier stått för, utan den militärmakt som till en fjärdedel finansieras av USA. Sedan februari har militären gjort sig skyldig massakrer, fängslat bloggare och hotat medier med censur. Löftet att lämna makten inom sex månader förvandlades till drygt två år, den provisorisk grundlagen ändrades efter generalernas godtycke och ett extremt förvirrande valsystem kokades ihop.
Det parlament som skulle skriva en ny konstitution skulle plötsligt bara få utse 20 av 100 delegater i den konstituerande församlingen. Den valda regeringen ska spela en underordnad roll till militärrådet fram till presidentvalet, som om det senaste löftet är något värt ska hållas under mitten av nästa år. Så vad röstar egyptierna egentligen om? Kanske slog läkaren Mostafa Hussein huvudet på spiken när han sammanfattade dagen på twitter: Själva röstande var hyfsat fritt, men till ett parlament som inte är det.
Valet i Egypten har börjat och tidiga rapporter tyder på att valdeltagandet kommer att bli relativt högt (bild från en vallokal i Alexandra nu på morgonen, via Evan Hill). Det är i sig positivt, eftersom ett högt valdeltagande är den bästa garantin mot systematiskt fusk eller försök att påverka utgången med våld och hot. Det är naturligtvis för tidigt att blåsa faran över - det är trots allt i stort sett samma män och institutioner som arrangerar det här valet som brukade ansvara för de riggade valen under Mubarak. Men en sak är klar: genom att gå till vallokalerna idag, trots det våld som skakat Egypten sedan Mubaraks fall och inte minst den senaste veckan, visar miljoner egyptier sin starka vilja att vara med och utforma landets framtid.
En fråga som många förmodligen ställer sig är hur valet påverkar och påverkas av den senaste veckans protester mot militärstyret. Går det att hålla ett val så kort efter att tiotals demonstranter dödats i våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna? Och kommer ett relativt högt valdeltagande inte visa att demonstranterna på Tahrir bara är en högljudd minoritet?
Svaret på den första frågan är förmodligen ja; trots de dramatiska bilder som kablats ut från Kairo den senaste veckan har våldet varit begränsat till i stort sett en gata (se kartan i det här inlägget) i en stad med nästan 20 miljoner invånare. Något kvarter från Tahrirtorget har vardagslivet forsatt ungefär som vanligt under hela denna tid. Det som gjort många oroliga för möjligheten att hålla ett fredligt val är inte så mycket den senaste veckans sammandrabbningar som den allmänna osäkerhet som präglat landet sedan revolutionens början och de extremt bristfälliga förberedelserna.
Svaret på den andra frågan är däremot nej. Protesterna på Tahrir har egentligen väldigt lite med valet att göra, även om de många oklarheterna kring valsystemet bidragit till missnöjet med militärrådet. Proteströrelsen handlar först och främst om att pressa militären att lämna ifrån sig makten till ett civilt övergångsstyre, och det är en kamp som kommer att fortsätta under hela den utdragna valprocessen. Även om många av aktivisterna på torget förespråkat en bojkott av valet eller avfärdat det som irrelevant (se debatten mellan aktivisten Sherif Gaber och Dina Zakaria från Frihets- och rättvisepartiet nedan) så är de troligen inte representativa för de hundratusentals egyptier som deltagit i den senaste veckans protester.
Valbojkotter är alltid en knivig fråga. Det finns utan tvekan starka principiella argument för att vägra delta i ett val under ett brutalt militärstyre, där spelreglerna dikterats uppifrån och resulterat i ett valsystem som inte bara är förvirrande utan saknar bred politiskt legitimitet. Det finns också en högst reell risk att militärrådet kommer att använda ett högt valdeltagande som ett argument för att vägra göra fler eftergifter och fortsätta att slå ned med våld på demonstrationer. Men min egen gissning är ändå att de som manar till bojkott av dagens val begår ett stort politiskt misstag, av två enkla skäl: För de första för att deras maningar kommer ha väldigt liten effekt - tvärtom riskerar de att isolera sig från en befolkning som faktiskt mest av allt önskar sig val. För det andra för att de oavsiktligt bidrar till att förvandla valet till en slags folkomröstning om militärrådet, där ett högt valdeltagande kan tolkas som ett stöd för militärens sätt att hantera övergångsperioden.
I själva verket är det ju tvärtom: Förtroendet för militärrådet har sjunkit i botten och många egyptier kommer att gå och rösta just därför att de ser valet som det första konkreta steget mot att upprätta ett civilt styre. Det finns ingen motsättning mellan att rösta och samtidigt vara kritisk mot militärrådet, även om det är precis vad generalerna kommer att hävda. Valet är en förlängning av Tahrir, inte dess rival, som en väljare sade till Jack Shenker från The Guardian idag:
Många partier har ställt sig bakom och deltagit aktivt i den senaste veckans protester samtidigt som de ställer upp i valet. Det gäller inte minst alliansen "Revolutionen fortsätter" som är en koalition av vänsterpartier och liberala islamister med en stor andel relativt unga kandidater. Partierna i alliansen har förlorat minst två medlemmar till militärens våld den senaste veckan, och kan knappast anklagas för att "sälja ut" demonstranterna på Tahrir genom att ställa upp i valet.
* Följ #egyelections och #egyviolations på twitter för en flod av uppdateringar om valet och obekräftade rapporter om fusk. De flesta anklagelser handlar än så länge om att partier bedriver valkampanj utanför vallokalerna, vilket är otillåtet, och vallokaler som öppnar sent.
Jag skriver på SVT Debatt idag: "USA ger Egypten 1,3 miljarder dollar årligen i militärt
bistånd. Under Mubaraks sista år vid makten blev även EU en viktig
biståndsgivare till landet. Hundratals miljoner euro betalades ut till regimen
samtidigt som förtrycket enligt många bedömare skärptes. När den arabiska våren
bröt ut hoppades många att västvärlden skulle ompröva den katastrofala politik
där så kallad ”stabilitet” – i själva verket hänsyn till geopolitiska intressen
– alltid gått före demokrati och mänskliga rättigheter. Men det tysta stödet
till den egyptiska militärens kontrarevolution visar att det var
önsketänkande." Läs hela.
De pågående protesterna mot militärrådet i Egypten har beskrivits av många som en upprepning av revolten mot Mubarak i januari. En del kallar det för en "andra revolution", andra frågar sig om Egypten nu är "tillbaka på ruta ett". Men för den som följt utvecklingen noga sedan januari är det uppenbart att det som sker nu inte är en upprepning utan en helt ny fas i en mycket större process. Att analysera det som pågår är nästan omöjligt med tanke på den oerhört snabba utvecklingen på marken, men några korta kommentarer följer nedan:
* Den kanske viktigaste skillnaden mellan de 18 dagarna i januari och februari och det som händer nu är att den massrörelse som då svepte över Egypten enades kring ett enkelt och väldigt tydligt krav: Att Hosni Mubarak skulle avgå. Sedan dess har rörelsens splittrats och bristen på en grundläggande enighet och färdriktning har gjort det möjligt för militärrådet att i spela ut olika grupper mot varandra och i stort sett på egen hand diktera villkoren för den politiska övergångsperioden. De senaste månaderna och veckorna har dock en lång rad olika grupper återigen konvergerat kring ett tydlig krav: att göra slut på militärstyret. Till skillnad från "ned med Mubarak" är dock detta ett krav som kan tolkas en rad olika sätt. Där några helst vill se Tantawi och alla hans generaler avsatta och hängda tillsammans med Mubarak kan andra nöja sig med en tydlig tidsplan för övergången till civilt styre. Troligen ansluter sig fler och fler till en mer radikal position ju brutalare våld som säkerhetsstyrkorna använder, ju fler dödsoffer repressionen skördar och ju längre militärrådet dröjer med att svara på demonstranternas krav. Det blev snabbt uppenbart att Tantawis tal igår och löftet om val av en civil president i mitten av nästa år inte var tillräckligt, och en del av de partier som gick med på att träffa militärrådet igår har till och med sett sig tvingade att be om ursäkt för det efteråt. En rad viktiga människorättsgrupper har i ett uttalande krävt att ledande militärer och polisbefäl ska åtalas, vilket innebär att ett viktigt tabu har brutits.
* Som Issandr el-Amrani påpekar är en av de intressantaste sakerna med gårdagens massprotest på Tahrir att den ägde rum trots att den bojkottades av både Muslimska brödraskapet och de flesta salafitiska organisationer. Många av deras anhängare deltar visserligen i protesterna, men "their leadership has failed them once more. Once again the Muslim Brotherhood has shown that its basic essence has not changed: just as its leader in 2009 said he had no problems with a Gamal Mubarak presidency and had much respect for Hosni Mubarak, just as they rushed to negotiate with president-apparent Omar Suleiman in late January, just like they preferred to cut a deal with the military in the transition's early days and accepted a slapdash referendum and constitutional declaration, the Brothers are once again swimming against the prevailing tide of the Egyptian people. They prefer to negotiate for their own maximum advantage rather take a principled position." Jag får ibland intrycket att detta inte ens handlar om att Brödraskapets ledarskap sätter sina maktanspråk över ideologi och principer, utan att de i själva verket är mer intresserade av den egna organisationens överlevnad och institutionaliserade intressen än att överhuvudtaget nå makten. Brödraskapet är en rörelse som verkat i snart 100 år i opposition, och byggt mycket av sin identitet och sina organisatonier på denna grund. I vissa avseenden liknar de ett företag mer än en politisk rörelse. Då är det logiskt att undvika konfrontation med makten, även när detta leder till politisk marginalisering.
* Den egyptiska revolutionen och hela den arabiska våren har i många sammanhang beskrivits som en ungdomens revolution. Själv har jag alltid sett det som en aning missvisande, även om demografiska faktorer självklart måste vara en del av varje förklaring till det som pågår. De senaste dagarna är det dock uppenbart att den kritiska massan av demonstranter mobiliserats av ungdomsrörelser och studentorganisationer. Från universitet och andra läroverk runt om i Kairo har stora demonstrationståg marscherat till Tahrir, organiserade av såväl vänsterrörelser som liberala grupper och islamister. Den växande studentrörelsens betydelse är ännu tydligare utanför Kairo, där protesterna ofta tycks ha varit störst där det redan pågått en studentrevolt under hösten, t.ex. i Mansoura. En följd av detta är att den pågående revolten är både mer organiserad, radikal och ideologisk.
* Den egyptiska vänstern har från början stött den pågående revolten helhjärtat, och de delar av vänstern som inte redan beslutat att bojkotta valet har avbrutit sina valkampanjer för att stödja demonstrationerna. Radikala vänsteraktivister och fackliga ledare manar till en generalstrejk mot militärjuntan, och även vanligtvis "moderata" fackliga aktivister tycks ha anslutit sig till det förslaget. Huruvida den egyptiska arbetarrörelsen och arbetarklassen på allvar ger sig in i den pågående revolten kommer att bli helt avgörande för utvecklingen de närmaste dagarna. Den här höstens våg av strejker visar att det finns både ett utbrett missnöje med avsaknaden av sociala reformer (eller ens en tydlig avsikt att genomföra sådana) såväl som vilja att ta strid för såväl ekonomiska krav som den grundläggande rätten till facklig organisering.
* Kartan nedan har gjorts av aktivister för att motbevisa påståendet att säkerhetsstyrkorna bara "försvarar inrikesministeriet", som är den röda pricken i nedre högra hörnet. Kartan ger istället intrycket att det är demonstranterna som försvarar Tahrirtorget från polisens framryckningar. Men det är samtidigt uppenbart att många demonstranter inte längre nöjer sig med att bara ockupera torg runt om i landet. I Alexandria, Mansoura, Suez och på andra platser har våldsamma sammandrabbningar ägt rum utanför inrikesministeriets regionala högkvarter. Tusentals tycks fast beslutsamma att slå sönder de främsta symbolerna för en avskydd institution som militärrådet inte visat några som helst tecken på att vilja reformera. För en del handlar det säkert lika mycket om att ta ut hämnd på polisen som om politiska krav, men det råder ingen tvekan om att det skett en omfattande radikalisering av såväl mål som medel under de senaste tio månaderna. Eller som en aktivist uttryckte det på twitter: "Vi är inte längre demonstranter.. vi är rebeller!"
* Nedan ett klipp som visar en av de tillfälliga "vapenvilorna" på gatan Mohammed Mahmoud som leder från Tahrirtorget. Demonstranterna försöker lugna läget genom att skandera "fredligt, fredligt" och baka undan från polisen. Sedan går de fram och pratar med de unga rekryterna i det främsta polisledet. I det ögonblicket öppnar säkerhetsstyrkorna eld och rycker framåt. Det ser ut som en bizarr lek, men det är viktigt att förstå vad demonstranterna försöker göra: vinna över de unga poliserna, värnpliktiga rekryter som ofta kommer från den fattiga landsbygden, på sin sida. Vilket också förklarar varför polisbefälen gång på gång bryter vapenvilan genom att utan förvarning låta tårgasen regna ner över folkmassan.
På Tahrirtorget utspelas just nu scener som för tankarna till massprotesterna mot Hosni Mubarak för tio månader sedan. Och precis som den gången är revolten inte begränsad till Kairo, även om mediernas bevakning sällan sträcker sig utanför huvudstaden. Följande filmklipp från demonstrationer och sammandrabbningar runt om i Egypten under gårdagen har sammanställts av @ysalah. Idag pågår eller planeras nya protester i de flesta ständer, som väntas bli mångdubbelt större.
Via arabist: Demonstranter på Tahrirtorget skanderar mot Mohamed Hussein al-Tantawi, Mubaraks försvarsminister i 20 år – hans "knäkund" enligt amerikanska diplomater i läckta wikileaksdokument – och Vita Husets förstahandsval till att leda övergångsperioden i Egypten. Här finns en mycket bra sammanfattning av läget av Issandra el-Amrani. Den framträdande vänsteraktivisten Hossam el-Hamalawy ger sin syn på läget i en intervju med Al Jazeera här.
Idag hölls en solidaritetsmanifestation med den egyptiska revolutionen utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm (se bild nedan). Ungefär tjugo personer samlades, de flesta egyptier. Svenska vänner av demokrati och rättvisa har en ny chans imorgon tisdag, då en ny manifestation är planerad kl 17.00, på samma plats.
För en liten stund sedan gick soldater till attack mot tusentals demonstranter på Tahrirtorget i Kairo. Angreppet kommer efter mer än ett dygn av gatustrider mellan inrikesministeriets säkerhetsstyrkor och de demonstranter som stannat på torget efter fredagens massprotest mot militärjuntan. Minst två personer dödades i gårdagens protester, och nya dödsoffer rapporteras från Tahrirtorget nu på eftermiddagen.
Det som pågår är utan tvekan den allvarligaste konfrontationen mellan egyptens revolutionärer och militärjuntan sedan Mubaraks fall. Att demonstranterna igår lyckades återta torget från säkerhetsstyrkorna och försvara det under ett mer än ett dygn är ett tydligt tecken på det växande missnöjet med militärledningens sätt att hantera övergångsperioden och allt tydliga anspråk på makten. Det är uppenbart att styrkan i protesterna är mer än militären kan hantera - med mindre än att orsaka en massaker. I skrivande stund har tusentals demonstranter återigen intagit Tahrirtorget efter att ha skingrats av soldater och kravallpolis för knappt en timme sedan. Demonstrationer har också förekommit i Suez, Mahalla, Mansoura, Assiut och andra egyptiska städer. Gång på gång jämförs scenerna på gatorna i Kairo med de som utspelades den 25-28 januari, under revolutionens första dagar, med den stora skillnaden att militären nu hjälper polisen att slå ned demonstrationer och att slagorden idag riktar sig mot militäregimen och Tantawi istället för Mubarak.
En av de som dödades under lördagen var den 26-årige Beha al-Din al-Sanousi, som enligt vittnesuppgifter sköts i ansiktet av en krypskytt under en demonstration i Alexandria i solidaritet med demonstranterna på Tahrirtorget. Beha var medlem av partiet al-Tayyar al-Masry, som består av avhoppade ungdomar från Muslimska brödraskapet och ställer upp i parlamentsvalet i allians med Folkliga Socialistalliansen. Partierna i alliansen "revolutionen fortsätter" - ett av fyra större block som ställer upp i det parlamentsvalet om en vecka - ska ha diskuterat att bojkotta valet som svar på det som sker, men beslutade i morse att trots allt ställa upp i valet eftersom det är den snabbaste vägen till civilt styre. Samtidigt manar man sina kandidater och anhängare att ansluta sig till protesterna för att "försvara revolutionen." Även liberala politiker har beslutat att tillfälligt ställa in sin valkampanj i protest mot polisens övervåld, och på Al Jazeera anklagar en talesman för Muslimska brödraskapets parti Frihet och Rättvisa militärrådet SCAF för att "upprepa Mubaraks misstag", samtidigt som han lovar att Brödraskapet inte kommer att "överge sina vänner på Torget".
Vad den nya "intifadan" i Egypten kommer att innebära politiskt är svårt att sia om. Idag är det nästan omöjligt att föreställa sig att ett fredligt parlamentsval ska kunna hållas i landet om mindre än en vecka. Situationen kommer troligen inte lugna ner sig utan tydliga eftergifter från militären, och en tydlig tidsplan för en snar övergång till civilt styre framstår som ett absolut nödvändigt steg för att övertyga motståndarna om att Egypten inte är på väg mot en ny militärdiktatur. Men den fortsatta utvecklingen kommer också att bero på oppositionens förmåga att enas kring en alternativ plan för den politiska övergången - något som hittills varit omöjligt på grund av den djupa misstron mellan liberaler och islamister.
Uppdatering. Filmklippet nedan visar poliser släppa undan en livlös kropp och slänga den i en hög med sopor efter arméns attack på Tahrir idag. (På ett foto från samma tillfälle som cirkulerat på twitter syns sju andra kroppar).
Uppdatering: Intervju med tre aktivister och journalister som alla fått ögonskador efter att polisen skjutit gummihagel i ansiktshöjd mot demonstranter – ett exempel på den "återhållsamhet" som det egyptiska inrikesministeriet talar om. Jag hade själv förmånen att lära känna Ahmed abd el Fatah under min tid i Egypten. Han är en skicklig och orädd fotograf som ofta tog stora risker för att dokumentera demonstrationer och strejker, och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för någon som lever på sina ögon att kanske förlora synen på ett av dem på grund av regimens brutala repression. (Det här klippet visar en del av dagens sammandrabbningar ur polisens perspektiv. Ca 40 sekunder in i klippet skjuter en av poliserna vad som förmodligen är gummikulor eller hagel mot demonstranterna och får beröm av sina kollegor: "Bravo ya basha, du träffade honom i ögat"!)
Uppdatering: Ännu ett klipp från attacken mot Tahrir idag. Inga kommentarer.
Uppdatering: Egyptiska aktivister planerar en manifestation utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm kl 16 imorgon måndag. Kraven lyder (hastigt översatt): 1- Att Essam Sharaf's regering omedelbart avgår. 2- Att en nationell samlingsregering bildas med ansvar för övergångsperioden och att övervaka parlaments- och presidentvalen, och att alla civila och politiska befogenheter fråntas militärrådet. 3- Att parlamentsvalet genomförs på de utsatta datumen. 4- Att presidentval genomförs den 1 april 2012. 5- Att inrikesministeriet reformeras och den gamla regimens ledare avlägsnas.
Uppdatering: Demonstranter i Assiut i övre Egypten skanderar "ett, två, var är maktöverlämnandet" och "ner med fältmarskalken (Tantawi).
En läkare gråter framför en dödad demonstrant...:
Uppdatering: Issandr el-Amrani skriver om möjliga politiska utvägar. Jag är inte särskilt hoppfull när det gäller generalernas beredskap att släppa ifrån sig makten eller de egyptiska politikernas förmåga att enas och ta något slags kollektivt ansvar – men om något kan få dem att göra det så är det en fortsatt upptrappning av protesterna runt om i landet.
Idag väntas massiva protester över hela Egypten – de första sedan Mubaraks fall som stöds av i stort sett hela det politiska spektrat, från den radikala vänstern till ultrakonservativa salafister.
Som vanligt råder ingen fullständig enighet om demonstrationernas krav, vilket avspeglas i de olika namn som dagen getts: "maktöverlämnandets fredag", "det enda kravets fredag" eller "fredagen för att försvara demokratin". Socialistiska och liberala grupper (som var de första att mana till demonstrationer idag) kräver en deadline för överlämnandet av makten till en vald civil president i april 2012, istället för maj 2013 som militären föreslagit. Islamisterna riktar istället främst in sig på de "suprakonstitutionella principer" som skulle ge militärledningen ett mycket stort inflytande över skrivandet av en ny grundlag och i praktiken ett permanent skydd mot civil kontroll t.ex. genom kravet att militärens budget ska förbli hemlig. (Den egyptiska vänstern motsätter sig naturligtvis också de här principerna, men till skillnad från islamisterna avfärdar de hela idén att militären skulle ha något med skrivandet av en ny konstitution att göra).
Misstänksamheten mot Muslimska Brödraskapets och salafisternas agenda är som vanligt stor i det sekulära lägret. En del grupper har valt att bojkotta protesten som de menar har "kapats" av islamister, och en allt viktigare skiljelinje i egyptisk politik går just mellan de som ser islamisterna som huvudfienden och de som ser militären som det allvarligaste hotet mot revolutionen. Men om de förra var fler i våras är det tydligt att de senare har blivit fler för varje dag som gått, efter att militären ställt tusentals egyptier inför summariska militärdomstolar, använt allt brutalare våld för att slå ner protester och deklarerat sin beslutsamhet att behålla makten åtminstone till början av 2013 och i praktiken krävt vetorätt över den nya konstitutionen.
Att de senaste dagarnas intensiva förhandlingar mellan övergångsregeringen och representanter för det islamistiska lägret misslyckats beror antagligen lika mycket på militärrådets vägran att vika sig som på det faktum att Brödraskapets ledning länge stått under växande press från den yngre generationen inom rörelsen att ta ställning mot militärens maktanspråk och övergrepp, och därför tvingats inta en ovanligt hård attityd. Trots den fortsatta splittringen mellan Egyptens politiska krafter markerar dagens protest därför en viktigt vändpunkt, och det övergripandet budskapet är tydligt: nej till fortsatt militärstyre, öppet eller förtäckt.
Den 12 november har egyptiska aktivister från kampanjen mot militärdomstolar för civila manat till en internationell protestdag i solidaritet med den åtalade aktivisten Alaa abd el Fattah och de tusentals egyptier som fängslats efter summariska rättegångar efter Mubaraks fall (läs hela uppropet här). Solidaritetsaktioner planeras i fler än 20 städer i Europa och USA. I Stockholm blir det en manifestation på Medborgarplatsen kl 15, med tal av bland annat Jonas Sjöstedt och Shora Esmailian. Kom gärna dit och visa ditt stöd och sprid eventet på facebook.
Tusentals egyptier marscherade igår genom centrala Kairo och skanderade det numera legendariska slagordet as-sha'ab yourid isqaat al-nizaam - "folket vill att regimen ska falla!" (klippet via Hossam el-Hamalawy). Protesten var ett svar på att militärjuntan har låtit arrestera aktivisten och bloggaren Alaa abd el-Fattah, som tillsammans med flera andra aktivister för att ha "uppviglat till våld" under Egyptens "blodiga söndag" den 9 oktober. I söndags beordrades han häktad i 15 dagar efter att modigt ha vägrat svara på militäråklagarens frågor med hänvisning till att militären inte har rätt att döma civila.
Om Alaa döms blir han en av över 12000 egyptier som fängslats av militärdomstolar sedan Mubaraks fall. Fallet är alltså långtifrån unikt, men det är första gången regimen gett sig på en så känd aktivist. Det kan ses som en medveten styrkedemonstration - ett försök att visa att ingen går säker. Men det kan också visa sig vara en grov missbedömning, eftersom protesterna mot gripandet av Alaa nu ökar pressen på regimen att upphöra med militärdomstolar för civila.
Kortfilmen nedan är ett fint portträtt av Alaa och hans familj, som består av idel kända aktivister. Jag har själv aldrig träffat Alaa men däremot hans far Ahmed Seif el-Islam som är en av Egyptens mest kända människorättsadvokater och själv satt fängslad i fem år på 80-talet. Hösten 2008 var han en av advokaterna i rättegången mot 49 egyptier som åtalades efter revolten i Mahalla el-Kubra den 6 april samma år.
