Revolutionen i Tunisien och Egyptens "dag av ilska"

Jag har varit på resande fot de senaste två veckorna och inte hunnit blogga om händelserna i Tunisien. För den som vill följa utvecklingen efter Ben Alis fall rekommenderar jag varmt bloggen The Arabist, där Issandr el Amrani just nu rapporterar från Tunis på engelska. Hans analyser hör vanligen till de mest sakliga som finns där ute.

Det mest intressanta med revolutionen i Tunisien är den centrala roll som fackföreningsrörelsen spelade i de massprotester som tvingade bort Ben Ali. Det är också fackföreningsrörelsen och landets vanligen splittrade vänster som tagit initiativet de senaste veckorna och utmanar den så kallade "samlingsregeringen", som till stor del består av (numera opportunistiskt avhoppade) medlemmar av den störtade diktatorn Ben Alis parti, RCD.

Militären har hittills förhållit sig mer eller mindre neutral, men igår gick armégeneralen Rachid Ammar ut och höll ett tal där han uttalade sitt "stöd för revolutionen" samtidigt som han manade folket till lugn. Hans varningar för ett "maktvacuum" kan ses som en signal att armén är redo att spela en politisk roll för att garantera "stabiliteten" i landet. Det är en utveckling som vi sett förut i regionen och som garanterat inte vore positiv för demokratins chanser att slå rot i Tunisien.

I Egypten är det i dag "polisens dag", en minnesdag för det 40-tal poliser i Ismailiyya som dödades av de brittiska ockupationsstyrkorna i en massaker 1952. En rad oppositionsgrupper har med anledning av detta utlyst en "ilskans dag" och försöker organisera protester runt om i landet – uppenbart inspirerade av Tunisien. Centrala Kairo rapporteras vara nästan folktomt och under fullständig belägring av säkerhetsstyrkorna, och flera mindre demonstrationer pågår i bland annat Rafah, Assyut och Kairo-stadsdelen Dar el-Salam. Live-uppdateringar på engelska finns på Ahram Online, förutom det virrvarr av rykten och rapporter som cirkulerar på twitterkanalerna #jan25, #EGYREVOLT och #FreeEgypt.

Liknande försök av egyptiska bloggare och oppositionella att organisera massprotester mot Mubaraks regim har ofta fallit platt till marken, men en viss "Tunisien-effekt" kan utan tvekan förväntas idag.

Även i Libanon, som jag just återvänt hem från, har det hettat till ordentligt idag. Anhängare till den avgående premiärministern Saad Hariri har blockerat gator i flera städer och det rapporteras om upplopp (bland annat har ett kamerateam från al-Jazeera och flera andra journalister attackerats, se livesändning här.) Bakgrunden är att en Hizbollah-dominerad regering håller på att bildas samtidigt som den särskilda tribunal som utreder mordet på den förre premiärministern Rafiq Hariri inom kort väntas peka ut Hizbollah (och enligt vissa källor Irans regering) som ansvariga för mordet. Många jag talat med i landet menar att situationen är farligare än någon gång de senaste åren – mer om detta senare.

En fixares frustrationer

Jag har skrivit förut om journalister som rapporterar från Mellanöstern utan att visa några tecken på kunskap om eller ens intresse för regionens historia. Det här inlägget av en "fixare" i Libanon (d.v.s. en person som mot betalning fixar kontakter, tolkar intervjuer och ofta till och med förser besökande reportrar med idéer och uppslag till artiklar) ger en liten inblick i hur det kan gå till när den här sortens artiklar produceras.

Ett utdrag: "When I first met freelance journalist Ruthie Ackerman in a cafe in Beirut in early September, I realized that she did not know anything about Lebanon. Ms. Ackerman had arrived in Beirut to do a story on social networking, but it quickly became apparent that this reporter had not done her homework. Ms. Ackerman did not know who Hassan Nassrallah was. Ms. Ackerman did not know that Saad Hariri was the name of the prime minister of the country who’s coffee she was then sipping. When, later, I took her to see a Palestinian refugee camp on the outskirts of Beirut she asked, “Where are the tents?”" Läs hela.

Oppositionen lämnar valet

Valfarsen i Egypten fortsätter. Oppositionspartiet Wafd beslöt igår att dra sig ur den andra valomgången på grund av det omfattande fusket. Fysiskt handgemäng bröt ut i partiets högkvarter i Doqqi när uppretade anhängare till en av de kvarvarande kandidaterna protesterade mot beslutet (se videorapporten från Daily News Egypt nedan). Företrädare för partiet motiverade beslutet med att man "inte tänker delta i ett riggat val", men jag måste säga att det skorrar lite falskt med tanke på att partiet har gjort det flera gånger förut.

Redan i onsdags meddelade Muslimska brödraskapet att man kommer att bojkotta den andra valomgången – vilket innebär att landets största oppositionsrörelse blir utan platser i parlamentet de kommande fem åren. Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein förklarar att man ändå "nått flera av sina mål" – inte minst att visa upp den egyptiska statens övergrepp för världen – och kanske är ledarskapet inte alltför missnöjda med resultatet. Den konservativa falangen har kraftigt flyttat fram sina positioner sedan förra valet, och många av dem är kritiska till rörelsens politiska deltagande och vill snarare fokusera på det utomparlamentariska arbetet – välgörenhet, affärsverksamhet och propaganda. Utgången av årets val kommer troligen stärka de konservativa ytterligare på bekostnad av rörelsens "liberala" gren och de som förespråkar att partiet ska omvandlas till ett traditionellt politiskt parti (i likhet med Turkiets AKP).

Valet i Egypten och västvärldens självbild

Som väntat tar regeringspartiet NDP hem en förkrossande seger i det egyptiska valet. Efter första omgången har NDP fått 217 platser och "oppositionen" (det vill säga de lagligt erkända oppositionspartierna som anklagas för att kohandla med regimen om sina symboliska mandat) 5, medan 3 har gått till oberoende kandidater. Det blir en andra valomgång i 283 valkretsar där ingen kandidat fick mer än 50 procent i första omgången, men allt tyder på att de allra flesta kommer att gå till regimens parti – på många platser är både de kvarvarande kandidaterna rivaler från NDP.

TT rapporterar att oppositionen går mot ett "svidande nederlag" i Egypten men påpekar samtidigt att "i detta val har också regimkritiker fått visst utrymme." Det är fullständigt uppåt väggarna menar jag. I själva verket är det ungefär så varje val i Egypten beskrivits sedan Mubarak kom till makten 1981: som långtifrån fritt men ändå ett litet litet steg mot en demokratisk öppning. Sådana påståenden har mer att göra med vår egen självbild än verkligheten i Egypten – hela västvärlden betraktar ju Mubarak som en lojal allierad.

Många bedömar menar tvärtom att det här valet varit det minst fria sedan Mubarak kom till makten. De senaste månaderna har mediefriheten inskränkts ordentligt och hundratals oppositionella arresterats. Själva valdagen präglades av systematiskt fusk och omfattande våld. Filmklippet nedan är ett av många som visar hur det gick till på många platser. Här bryter polisen upp en fredlig (och liten) demonstration mot valfusk i Abu Humus i Beheira-provinsen med hjälp av gummimantlade kulor på nära håll (vilket är direkt livsfarligt) och civilklädda baltaghiyya.