Självcensuren slår åt alla håll

Aktiviteten på bloggen är låg på grund av mycket jobb och andra projekt just nu. Men jag kan inte låta bli att kommentera debatten efter de senaste attackerna mot konstnären Lars Vilks. Sydsvenskan har idag en bizarr artikel där två partiledare/språkrör (Lars Ohly och Peter Eriksson anklagas för att "gardera" sitt försvar av yttrandefriheten genom att lägga en del av skulden på Vilks:

"Även vänsterledaren Lars Ohly och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson fördömer angreppen mot Lars Vilks och försvarar yttrandefriheten. Men båda gör i sina svar tillägg som innebär att de samtidigt kritiserar Lars Vilks för att han utnyttjar sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet.
-Å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att Vilks syftar till att stärka rasismen och islamofobin genom sin konst, påpekar Ohly.
-Det kan vara korkat, onödigt osmakligt och dumt att provocera och håna. Men det ingår i vår yttrandefrihet, skriver Peter Eriksson."

Jag förstår inte hur journalisterna tänker här. På vilket sätt är kritik av en konstnärs budskap detsamma som kritik mot att han "uttnyttjar sin yttrandefrihet"? Sen när förlorade vi vår rätt att kritisera andra personers åsikter utan att bli stämplade som yttrandefrihetens dödgrävare?

I P1 igår varnade Sydsvenskans politiske chefredaktör Heidi Avellan för att självcensuren är den verkliga faran i spåren av hoten och attackerna mot Lars Vilks. Jag håller med till 100%. Det finns en stor risk att människor undviker att ifrågasätta Vilks budskap av rädsla för att förknippas med idioterna som attackerade honom. Det gynnar islamofobiska krafter mer än någon annan, och stärker knappast yttrandefriheten. 

För att tydliggöra försvarar jag till fullo Vilks rätt att uttrycka vilka idiotiska åsikter han vill, vare sig han gör det på landets universitet eller i form av klotter på någon offentlig toalett. Men om vi inte också försvarar rätten att kritisera Vilks "konstnärliga" budskap och hans förklenande uttalanden om muslimer, vad är då yttrandefriheten värd?

Nalin Pekgul flyr debatten

Vinterns mediestorm om "radikalisering" av muslimer i Rinkeby har tagit en intressant vändning.  Efter det granskande reportaget i Konflikt i P1 för två veckor sedan vill S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul inte längre diskutera den "växande religiösa extremismen". Hon har "lagt den frågan åt sidan" inför valet, meddelar förbundets pressekreterare.

Läs också i Stockholms Fria Tidning om medborgarvärden Mohamed Hagi Farah, som känner sig utpekad som "Taliban" av bl.a. Pekgul och svenska medier.

Två om Nawal el-Saadawi

Lästips: Här finns min recension av den egyptiska feministikonen Nawal el-Saadawis senaste roman som nu finns på svenska tack vare Ordfront - men missa framförallt inte Mariana Filip Oteleas intervju med författaren i Fria Tidningen.

Facklig rörelse utmanar regimen - och ElBaradei bygger sin bas

Idag planerar en koalition av fackliga aktivister i en gemensam demonstration i Kairo för höjd minimilön och stopp för utförsäljningen av den statliga industrin. Uppslutningen väntas inte bli massiv - snarare några tusen - men för den sprirande fackliga rörelsen är det ett viktigt och djärvt steg. Läs min analys i Arbetaren. 

Samtidigt är den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei tillbaka i Egypten och möttes av "tusentals" (nåja, ett par tusen på sin höjd att döma av bilderna i al-Doustour) medborgare i Mansoura när han besökte staden igår. 

Kombinationen av en facklig rörelse som försöker ena landets arbetare kring en ekonomisk-politisk agenda och existensen av karismatisk figur som ElBaradei som på rekordtid blivit en enande figur för den splittrade egyptiska oppositionen bådar inte gott för klanen Mubarak inför nästa års presidentval, då många väntar sig att den åldrande Hosni Mubarak ska träda tillbaka till förmån för sonen Gamal för att säkra ett smidigt maktöverlämnande.

Det är uppenbart att regimen inte riktigt vet hur man ska hantera den växande våg av missnöje som sveper över landet. Mindre demonstrationer utanför parlamentet har nästan blivit en daglig företeelse de senaste månaderna - förra söndagen ägde inte mindre än sex demonstrationer rum där på samma dag. För bara ett par år sedan har något liknande varit fullkomligt otänkbart. 

Både vad gäller den sociala proteströrelsen och ElBaradei sitter regimen i samma dilemma: ska man tolerera vilda strejker och protester trots risken att andra grupper uppmuntras att ställa liknande och mer radikala krav, eller ska man slå ned hårt på demonstrerande arbetare med risk för att utlösa en ännu kraftigare motreaktion? Och ska man låta ElBaradei turnera landet och bygga upp sin politiska bas, eller kväva rörelsen i sin linda och riskera att göra ElBaradei till en politisk martyr?