Ett mord i Kairo: "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss"

Giulio Regeni blev 28 år. Den italienska doktoranden vid Cambridge bodde i Kairo för att forska om arbetarörelsen och dess roll i revolutionen mot Hosni Mubaraks regim. Den 25 januari, på årsdagen av upproret, försvann han spårlöst i Kairo. Igår hittades han död i ett dike längs motorvägen mellan Kairo och Alexandria.

Jag kände inte Giulio, men nyheten drabbade mig ändå stark. Kanske för att jag var i hans ålder när jag först kom till Kario för att studera arabiska, och för att vi delar ett gemensamt intresseområde och antagligen rörde oss i liknande kretsar. Kanske för att händelsen tydligt demonstrerar vilken mörk och otäck plats Egypten blivit sedan general Sisis kontrarevolutionära kupp för två och ett halvt år sedan.

Regimen utkämpar ett krig mot militanta islamister på Sinaihalvön och på andra håll och passar samtidigt på att arrestera fredliga oppositionella på löpande band. Regimen bryr sig inte ens längre om att upprätthålla ett sken av laglighet. I december rapporterade en människorättsorganisation om 340 fall av "försvinnanden" - där personer förs bort till hemligt plats för att förhöras under tortyr. De flesta har senare dykt upp i fängelse, men några har hittats på bårhus med spår av tortyr. Flera tusen barn har arresterats eller försvunnit sedan militärkuppen i juli 2013.

Vi kommer troligen aldrig kommer att få veta sanningen om Giulio Regenis död. Det finns ett antal möjliga scenarior och potentiella förövare - terrorister, säkerhetstjänsten, kriminella - och ännu fler obesvarade frågor. Förmodligen är just det mördarnas avsikt: att skapa rädsla, förvirring och osäkerhet. Oavsett vem som ligger bakom kommer många tänka efter en extra gång innan de forskar eller rapporterar om känsliga ämnen som den egyptiska arbetarrörelsen, något som tidigare fått flera journalister och forskare deporterade och portade från landet. Giulio ska ha skrivit om underjordiska fackföreningar för en italiensk tidning under pseudonym, troligen just av rädsla för myndigheternas repressalier. Hans sista artikel om den egyptiska fackföreningsrörelsen har nu publicerats av Il Manifesto på italienska och engelska.

Italienska myndigheter har krävt att få medverka i utredningen av mordet, men lär inte få mycket assistans av den egyptiska staten. Att poliskällor först hävdade att Giulio dött i en trafikolycka, medan åklagare och advokater senare sagt att han hittades halvnaken med spår av svår tortyr inger knappast förtroende. Att Giulio senast sågs när han gick till tunnelbanan, som på revolutionsårsdagen den 25 januari lär ha varit full av poliser och säkerhetsagenter, väcker också mångas misstänksamhet. Inför årsdagen var den egyptiska säkerhetstjänsten på helspänn och genomförde massarresteringar i syfte att avskräcka potentiella demonstranter.

Imorgon har egyptiska demokratiaktivister kallat till en manifestation utan för det italienska konsulatet i Kairo, under parollen "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss".

RIP

Iran, Egypten och revolutionsromantikens fallgropar

Nej, det här inlägget handlar inte om att Egypten är eller har varit på väg att bli en teokratisk diktatur. Från dag ett av upproret mot Mubarak har jag varnat för att den största faran för Egypten inte var att landet skulle bli ett nytt Iran, utan att det skulle bli ett nytt Egypten.

Nu när den faran är mer överhängande än någonsin (mer om det i tidigare och kommande inlägg) kan jag inte låta bli att slås av  det ironiska i att samma tendens som ledde många i den internationella vänstern att in i det sista blunda för den islamiska revolutionens faror i Iran, nu leder en del att tona ner farorna med den - utan tvekan mycket populära - militärkuppen i Egypten.

Låt oss i brist på bättre uttryck kalla det revolutionsromantik - något som inte alltid är fel men ofta står ivägen för en klar analys. I synnerhet tendensen att avfärda farhågor om utvecklingens riktning med uttalanden som "revolutionen fortsätter", "folket lär av sina misstag" eller "Tahrir visar vägen". 

Ingenting är givet på förhand i Egypten och jag tänker inte agera domedagsprofet. Men vore det inte ironiskt om oviljan att sätta sig till doms över "det egyptiska folket" (ofta mystifierat som en enad kraft utan interna motsättningar och agendor och fördomar och rädslor - som ibland kan leda stora grupper fel) fick oss (inklusive många som varnat för en iransk utveckling) att glömma att även folklig revolutionär energi kan missbrukas, utnyttjas och omvandlas till ett stöd för byggandet av ett reaktionärt och repressivt system?

Om Egypten, fascismen och historiska analogier

En kort reflektion apropå för tillfället populära jämförelser mellan Muslimska Brödraskapet och nazisterna, som "kom till makten via demokratiska val men införde diktatur." Jag känner att det är läge att påpeka att nazisternas och generellt de fascistiska rörelsernas strategi också inkluderade att piska upp (med hjälp av generöst finansierad propaganda och stöd från viktiga delar av samhällseliten) en anti-bolsjevikisk hysteri och rädsla för en stundande terrorvåg stödd av en internationell kommunistisk/judisk konspiration.

Den som studerar det politiska klimatet i Egypten idag och i synnerhet efter kuppledaren al-Sisis maning till massprotester för att ge honom "mandat att bekämpa våld och terror" kommer säkert upptäcka en del likheter, men inte på det sätt som många tror...  Det är sorgligt och skrämmande att många som anklagar Brödraskapet för fascism nu tycks beredda att ge carte blanche till en uniformerad ledare för att "bekämpa terrorism" (vanligen sansade politiker och aktivister beskriver till och med stödet till al-Sisi som en "patriotisk plikt"), samtidigt som de deltar i en statssanktionerad hets mot "utländska mediers lögner" och "utländska påtryckningar" (vilka?) som påstås verka för att återupprätta Brödraskapets "fascistiska styre".

Om det fanns några tvivel om vilka krafter som dominerar och drar det längsta strået i den våg av hat mot Brödraskapet som sveper genom Egypten nu så torde de vara skingrade idag. Jag skriver mer om bakgrunden i dagens Aftonbladet.

En kupp och tusen obesvarade frågor

Medan debatten om huruvida kuppen i Egypten verkligen ska ses som en kupp och spekulationerna om vad det betyder för politisk islam i regionen rasar vidare finns ett antal obesvarade frågor som journalister och analytiker gärna får ta itu med att besvara - utan att för den skull förminska det folkliga upprorets betydelse och legitimitet. Frågorna är i första hand avsedda att ge en aning om hur komplex och svåranalyserad situationen i Egypten är, och många av dem kommer aldrig att bli besvarade. Men ju mer fakta och ju fler pusselbitar som kommer fram desto lättare blir det att förstå den egyptiska revolutionens verkliga utmaningar den närmsta tiden.

1. Hade USA:s regering gett grönt ljus till militärens intervention i förväg? Och i så fall hur långt i förväg, hur aktiva var man i utformningen av al-Sisis ultimatum till Morsi och vilka villkor ställdes? (Just USA:s motiv att tvinga bort Morsi - i alla fall just nu - är något svårt att förstå med tanke på att han visat sig vara en god samarbetspartner. Det är en anledning att jag lutar åt att någon sådan sammansvärjning helt enkelt inte existerar i det här fallet).

2. Vilken roll spelade andra krafter i regionen med ett horn i sidan till Brödraskapet, t.ex. Saudiarabien (som nu ironiskt nog firar ikapp med ärkefienden Syrien)? Finns det löften om lån/bistånd till den nya regimen i bakgrunden?

3. Vilken roll har Mubarak-regimens män och säkerhetsapparaten spelat i den här processen? Poliser deltog säkerligen spontant i protesterna mot Morsi men fanns det också en koordinerad plan? I hur mycket av den senaste tidens våld mellan "revolutionärer" och "islamister" har säkerhetsapparaten haft ett finger med (jag tänker t.ex. på DNs rapport om maskerade män med skyddsvästar och automatvapen bland anti-Morsi-demonstranterna på Tahrir i fredags, rapporter om krypskyttar undar protesten utanför republikanska gardet o.s.v.)?

4. Vilka motiv styr militärens agerande utöver stabilitet och de egna ekonomiska intressena? Har t.ex. meningsskiljaktigheter över positionen gentemot Gaza och Syrien spelat in? Stämmer det att militären oroades av Morsis deltagande på en konferens där radikala islamister manade till Jihad i Syrien? Har tilltagande sekteristiskt våld i Egypten - och motsvarande retorik från Brödraskapet - betraktats som ett hot mot den interna säkerheten?

5. Vilken roll spelar IMF-förhandlingarna och den akuta ekonomiska krisen? Har militären tröttnat på att Brödraskapet varit alltför svagt och velande när det gäller "nödvändiga" ekonomiska reformer? Hoppas man att en teknokratisk icke-vald övergångsregrimg ledd av en "apolitisk reformist" som Elbaradei, med uppbackning av en armé som rider på en våg av folklig popularitet, ska driva igenom impopulära och smärtsamma reformer (medan övriga politiska krafter - inklusive Brödraskapet - kan spela rollen av kritiker och plocka poäng inför kommande val)? 

6. Den nya regimens plan för att hantera den akuta ekonomiska krisen är ett av de verkligt stora frågetecknen just nu: hur tänker sig Egyptens liberaler att en icke-vald regering ska bete sig? Har de ens funderat på vikten av att dessa åtgärder har en demokratisk förankring? Tror de att alla de som revolterade mot Morsi vill ha en ekonomisk politik av det slag som de själva förespråkar, eller tänker de sig att konkreta åtgärder kan vänta ett eller två år tills nya val har genomförts?

När är en kupp inte en kupp?

De senaste dagarna har det debaterats flitigt i olika sammanhang om det som inträffat i Egypten ska beskrivas som en kupp eller ej. Det kan tyckas märkligt att den frågan ens kommer upp. En kupp är väl en kupp oavsett hur stort folkligt stöd den har, och oavsett om den planeras och genomförs i skydd av nattens mörker eller annonseras öppet 48 timmar i förväg? 

Ja. Ändå är det lätt att förstå de egyptier som ilsket anklagar utländska medier för att svartmåla deras ärorika revolution genom att beskriva det inträffade som en militärkupp. Det handlar inte (i de flesta fall) om någon form av avancerad förnekelse, utan om något annat: Hur själva begreppet militärkupp per definition exkluderar dem själva och hela den folkliga revolten ur bilden. Det reducerar ett komplext historiskt förlopp - verkligen historiskt i betydelsen överväldigande och unikt - till en handfull uniformerade mäns agerande. Det är alltså inte begreppet militärkupp i sig som är problemet utan det faktum att själva kuppen i mångas ögon får definiera hela skeendet, vilket gör analysen till en tom konstruktion - hur korrekt den än är i formellt, språkligt och juridiskt avseende.

Jag har själv skrivit kritiskt om kuppen här på bloggen och varnat för dess följder. Men kuppen måste naturligtvis också sättas in i ett sammanhang. Här finns åtskilligt att fundera på innan ett moraliskt omdöme kan fällas om det som har hänt:

- Varför beskrevs inte avsättandet av Mubarak som en kupp? Det var det ju i lika hög grad som avsättandet av Morsi. Det var militärledningen som avslutade det 18 dagar långa upproret genom att avlägsna Mubarak från sin post, precis som nu med Morsi - och troligen av exakt samma skäl: att förhindra att situationen eskalerade utom kontroll. Att Mubarak var en diktator och Morsi var demokratiskt vald förändrar inte något i sak, ändå låter vi uppenbarligen våra värderingar styra hur vi beskriver de olika skeendena (Mubarak - revolution, Morsi - militärkupp).

- Hur demokratiskt var egentligen Egypten före kuppen mot Morsi? Här finns källan till mycket av omvärldens problem med det som har hänt. USA och resten av västvärlden har av egoistiska skäl gett sin välsignelse till den politiska övergången i Egypten från början till slut, vilket i stor utsträckning styrt den bild som medierna förmedlat. Man hyllade framstegen när militären dikterade villkoren, sköt demonstranter och genomförde oskuldstester på unga kvinnor, liksom när Morsi satte sig över lagen och när den nya djupt omstridda konstitutionen drevs igenom med stöd av ca 20% av de röstberättigade. Man såg genom fingrarna med upprepade inskränkningar av yttrandefriheten, och med grov hets mot religiösa minoriteter från vissa av Brödraskapets ledare. Och faktum är att det troligen var detta blinda stöd från väst som gjorde Morsi så självsäker, som drev honom att öppet håna och utmana sina motståndare istället för att erkänna det enorma folkliga motståndet och försöka nå en kompromiss. Han och hans utländska apologeter levde på tanken att krav på nyval i sig var något djupt odemokratiskt, vilket självfallet inte är sant. Lika lite som det var sant att Morsi hade en majoritet av folket bakom sig. Han hade inte ens längre de ca 20-25% (av de röstberättigade) som röstade på honom i andra omgången av presidentvalet, många - märk väl! - enbart för att inte få motkandidaten Shafiq som president. Detta sista faktum är centralt för att förstå utvecklingen efter presidentvalet: många revolutionärer och demokrater och vanligt folk som röstade på Morsi som det "revolutionära alternativet" kände att de också hade rätt att dra tillbaka sitt mandat om det kom att missbrukas. Och varför inte?

- Vad var egentligen alternativet till en kupp? Betänk att när militärledningen utfärdade sitt ultimatum hade poliskåren redan gjort myteri, statens institutioner i princip lamslagits, strejker brutit ut på flera håll, och soldater och officerare anslutit sig till demonstrationerna. Våldsamma, dödliga sammandrabbningar mellan Morsi-anhängare och motståndare hade redan ägt rum. Passivitet skulle ha lett till kaos, och ett ingripande på Morsis sida till ett potentiellt blodbad, myteri och splittring inom armén, och möjligen ett inbördeskrig. Det är mycket möjligt att arméledningen kände sig tvingad att agera på grund av stämningarna i de egna leden.

- Få om några kupper i historien har lett till stärkt demokrati, men det saknas inte exempel där en kupp varit den minst blodiga utvägen ur ett förödande politiskt dödläge. Huruvida 30 juni i Egypten kommer att kommas ihåg främst som en kupp eller en folklig revolt och en nödvändig "korrigering av färdriktningen" beror på vad som händer härnäst. Det är relativt ovanligt att en interrimspresident tillsatt efter en kupp manar folket att "stanna på torgen", eller att militären utfärdar ett uttalande som slår fast att demonstrationsfriheten även gäller de som motsätter sig kuppen (inför Brödraskapets protester idag). I bakgrunden pågår utan tvekan förhandlingar av något slag mellan Brödraskapet och militären, och såväl arresteringar och åtalshot som indirekta hot om våldsamt motstånd bör ses som en del av spelet. Brödraskapet har allt att vinna på att acceptera en "försoningsprocess" av något slag, men måste också erbjuda motstånd i någon form för att tillfredsställa rörelsens bas - de ungdomar och mindre bemedlade anhängare som nu uppmanas till "martyrskap" av vissa av sina ledare. Rörelsena förmåga att få ut folk på gatorna idag blir också avgörande för trovärdigheten i berättelsen om en kupp mot folkviljan.

Det revolutionära blockets agerande och fortsatta press på militären och dess civila front blir också avgörande för vad som kommer härnäst. Att "rebellrörelsen" Tamarod nu gör sitt bästa för att distansera sig från rester av Mubarak-regimen och bl.a. kräver att den återinsatta chefsåklagaren (som tidigare sparkades av Morsi) ska avgå är ett första led i kampen för att definiera den fortsatta politiska processen. Militärkupp eller ej, revolutionen är, kort sagt, fortfarande inte över.

Egypten efter kuppen

Några snabba kommentarer igen.

1. En militärkupp ska kallas för en sådan oavsett om den har folkligt stöd eller ej. Allt annat vore ett orwellianskt övergrepp på språket.

2. Detta är en kupp som med stor sannolikhet inte föregåtts av omfattande planering. Om militären hade velat avlägsna Morsi hade man ett utmärkt tillfälle redan i november, när han öppet satte sig över konstitutionen.

3. De civila politiker som stödjer kuppen må tala storsint om nationell försoning, men de är i positionen att göra det endast därför att militären med våld arresterat presidenten, tagit över TV-huset, och nu konfronterar Morsis anhängare på gatorna. Det klingar en aning falskt, och de närmaste dagarna har de mycket att bevisa vad gäller behandlingen av sina motståndare. 

4. Egypten har nu en vägkarta för den politiska övergången - men två och ett halvt år för sent. I vilken utsträckning den fungerar beror på i vilken utsträckning Muslimska brödraskapet kan inkluderas i processen, något som känns väldigt avlägset nu. Brödraskapet är starkt nog för att på egen hand förhindra en fungerande och genuint demokratisk politisk process.

5. Majoriteten av Muslimska brödraskapets ledare är troligen pragmatiska nog att acceptera nederlaget. De vill i första hand försvara sin rörelse och sina sociala positioner och affärsverksamheter. De vill inte ha ett inbördeskrig, men är beredda att hota med ett för att få garantier mot förföljelse - något som de har all anledning att frukta. De kan inte heller kontrollera rörelsens yngre anhängare och har konkurrens från militanta grupper och individer som redan manar till våld, direkt eller indirekt. Några talar redan om "den fria egyptiska armén" och jämför den egyptiska militären med Assad.

6. Den farligaste aktören just nu är dock inte potentiella jihadistgrupper utan den enorma och oreformerade säkerhetsapparaten. Dess agenter har befunnit sig i ett limbo i två och ett halvt år och fruktat att den revolutionära rättvisan till slut skulle hinna ikapp dem. De behöver hotet från religiösa extremister för att motivera sin existens och är de största vinnarna på en våldsspiral. De lär inte hålla tillbaka om de får chansen att slå till mot Brödraskapet.

7. I går kväll stängdes flera religiösa och islamistiska tv-kanaler. Under natten rapporterades eldstrider mellan islamister och polis på flera platser, främst i övre Egypten, men uppgifterna är vaga. De närmaste timmarna och dagarna blir avgörande för hur det här utvecklar sig.

Snabba tankar om Egypten - kupp, revolution eller inbördeskrig

1. När militärledningen utfärdar ultimatum till civila politiker inklusive presidenten och överbefälhavaren är det i sig en slags kupp - oavsett hur generalerna själva vill att handlandet ska tolkas.

2. Om militärrådet tvingar Morsi att avgå blir det det första öppna och verkligt avgörande militära ingripandet i den politiska processen efter ett av "den arabiska vårens" uppror (om vi bortser från när SCAF petade Mubarak, osv). Det är extremt allvarligt eftersom sådana ingripanden tenderar att etablera exempel och följas av andra. (Bortsett från arabvärlden kan det säkert också få mycket allvarliga följder för Turkiet).

3. De oppositionspolitiker i Egypten som öppet bett militären gripa in kan knappast betraktas som demokrater, och bidrar nu till islamisternas övertygelse att de aldrig kommer få chansen att regera efter demokratiska val = ny våg av radikalisering och militarisering, inte bara i Egypten...

4. Med detta sagt är missnöjet med Morsi genuint och överväldigande, och knappast enbart ett resultat av demonisering av Brödraskapet i privata medier som en del hävdar.

5. Mycket handlar om ekonomin, där Morsi visserligen ärvt gigantiska problem, men med sitt vacklande och otydliga agerande varken imponerat på de som vill ha rejäla sociala reformer och förbättringar eller de som vill ha kraftfull liberalisering. Talande är hur Morsi får kritik från vänster (och en del salafister) för att han förhandlar med IMF, från höger för att förhandlingarna inte nått resultat, och från samtliga för bristen på insyn i processen.

6. Det handlar också om den bristande viljan att samarbeta och kompromissa med andra politiska krafter, där genomdrivandet av den omstridda konstitutionen var det avgörande misstaget. Att luta sig mot en folkomröstning där drygt 30% deltog var omåttligt arrogant och korkat. 

7. Morsis försvarare pekar på att han erbjudit åtskilliga oppositionella plats i regeringen eller som "rådgivare", men att de avböjt. Det är ett hycklande argument, med tanke på att det varken är regeringen eller presidentens rådgivare som tar de avgörande besluten.

8. Den här krisen är också ett resultat av en grundläggande obalans i den politiska processen. Att under en revolutionär övergångsperiod välja ett parlament och en president för en full period - snarare än ett övergångsparlament eller en konstituerande församling på ett år eller två - är en ruskigt dålig idé. Det blir "vinnaren tar allt" i ett skede där landets politiska framtid ska stakas ut, med få möjligheter att rätta till misstag under resans gång. Betänk t.ex. att 75% röstade på andra kandidater än Morsi i första omgången av presidentvalet - en mäktig latent opinion som för eller senare oundvikligen skulle manifestera sig på gatorna. Det var otroligt naivt att tro att de skulle vänta fyra-fem år för att utöva inflytande via valurnorna, när de nyligen störtat en diktator i blodig kamp på gatorna.

9. Argumentet att vilken regering som helst får lika svårt som Morsi att förändra Egypten och utmana byråkratin och säkerhetsapparaten övertygar inte. För det första kan en vald president knappast ha en smalare väljarbas än Morsi (25% i första omgången, marginell seger i andra). För det andra har Morsis största svaghet varit hans ideologiskt polariserande bakgrund och misstron mot det hierarkiska och slutna Brödraskapet. Morsi har fått kritik för passivitet på vissa områden (tex gentemot inrikesministeriet) men där han agerat har han anklagats för "ikhwanat al-duwla" - det vill säga Brödraskapets infiltration eller övertagande av staten.

10. Med tanke på de massiva fredliga demonstrationerna och den civila proteströrelsens växande momentum med maningar till strejker och civil olydnad kan man fråga sig varför militären ser det som nödvändigt att blanda sig i. En (alltför) välvillig tolkning vore att de vill undvika ytterligare blodspillan och stämma i bäcken innan situationen urartar till inbördeskrig eller lägre rankade officerare får för sig att ta egna initiativ (många hade redan anslutit sig till protesterna). Men jag lutar åt att det snarare handlar om det här med att sätta exempel. Vad militären verkligen inte vill se är en regering störtas av en folklig resning och massiv civil olydnad - en svårkontrollerad och spontan process där omfattande radikalisering (också av förväntningarna på den efterföljande perioden) nästan alltid är följden. Militärens "kupp" mot Morsi kan alltså ses som ett preemtivt slag mot den folkliga rörelsen. Budskapet är att om någon ska avsätta Morsi är det män i uniform under ordnade former, inte flaggviftande eller stenkastande demonstranter (Intressant nog har även en del islamister hoppfullt valt att tolka militärens uttalande som ett "försvar av legitimiteten...")

11. Vad säger det som nu sker om den omtalade pakten mellan brödraskapet om militären? Jag har tidigare försökt problematisera det antagandet bl.a här på bloggen, inte minst för att det ofta varit oklart vad som menas. 

- Utformade SCAF den politiska processen för att ge Muslimska brödraskapet makten? Frågan är då hur man skulle ha gjort istället - tilltogosett vissa liberalers krav på förlängt militärstyre för att ge dem tid att organisera sig? 

- Det är rimligt att anta att SCAF:s huvudsakliga mål var att säkra sina egna intressen vid övergången till civilt styre och i någon mening den sociala stabiliteten, och att man var beredd att acceptera vilken politisk kraft som helst som kunde tillgodose detta mål. För detta syfte hade liberaler och sekulära nationalister fungerar lika bra som Brödraskapet - de senare råkade helt enkelt vara bättre organiserade. 

- På samma sätt är det nu förmodligen likgiltigt för militärledningen om Morsi sitter kvar vid makten eller om den övergår till den allians av sekulära politiker och rester av Mubarak-regimen som nu kräver hans avgång (tillsammans med stora delar av folket och en bred koalition av revolutionära krafter). För SCAF är det en win-win situation, och deras primära mål just nu torde därför vara att undvika att situationen eskalerar till ett fullskaligt uppror eller inbördeskrig. 

- Föreställningen om en stor plan från SCAFs sida att föra Brödraskapet till makten bortser från att SCAF och militären inte är en monolitisk enhet. Där finns säkert enskilda som sympatiserar med Brödraskapet, och andra som föredrar en sekulär nationalist, och åter andra som helst vill se någon ur de egna leden ta över makten. 

- Det blir extra märkligt när idén om en pakt mellan militären och Brödraskapet kombineras med idén att SCAF utnyttjade revolten mot Mubarak för att avlägsna presidentsonen Gamal och hans kotteri av nyliberaler och affärsmän därför att deras agenda på sikt hotade militärens ekonomiska intressen. Varför skulle man i så fall vilja ersätta Gamal Mubarak med en lika nyliberal islamistisk rörelse, som dessutom var den enda organisationen vid sidan av militären med förmåga att agera som samlad kraft - och därmed ett potentiellt hot?

12. Vad händer nu? Avgörande för revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa är framväxten av ett progressivt och demokratiskt ledarskap med politisk vilja och kraft att kanalisera missnöjet till verklig förändring. Tyvärr förblir vänstern och arbetarrörelsen svag. "Socialdemokraterna" agerar hejarklack åt militären och arabnationalisten Hamdeen Sabahi (trea i presidentvalet) har visserligen karisma men saknar stödet av en massorganisation (och är ur demokratisk synvinkel aningen för skrupelfri för min smak, hans partitidning stöddes t.ex. en gång i tiden av Gaddafi och hyllade för några år sedan den libyska revolutionens "30 år av framsteg" - avgörande för hans eftermäle blir om han nu visar sig redo att komma till makten med hjälp av en militärkupp.)

13. Risken för inbördeskrig är reell. Morsi har avvisat oppositionens och militärens ultimatum och Brödraskapet mobiliserar till motdenonstrationer. Vi kan upprepa hur många gånger som helst att Egypten inte är Algeriet, men om det är så hundratusentals islamister uppfattar situationen så hjälper det föga. När demokratiska experiment havererar slutar det ofta med förskräckelse, och ansvaret vilar på SCAF, Brödraskapet, den liberala eliten - och de utomstående makter (främst USA) som med sitt cyniska stöd till vem som än gynnar deras geostrategiska intressen varit med om att lägga grunden till den här katastrofen.

Egypten vid avgrunden

Trogna läsare har noterat att den här bloggen har varit vilande i drygt ett halvår. Det beror främst på tidsbrist - på grund av nytt jobb som chefredaktör på Fria Tidningen (www.fria.nu) och en flytt, men framförallt för att jag blivit pappa.

Egypten är just nu i högsta grad i mina tankar och inför protesterna mot president Morsi i Egypten på söndag vill jag därför skriva några rader. Läget är så klart mycket allvarligt, med allt våldsammare sammandrabbningar mellan islamister och opposition - som nu tydligt inkluderar både sanna revolutionärer och anhängare/medlemmar av den gamla regimen. Trots det återkommande talet om en uppgörelse mellan Brödraskapet och militären är det uppenbart att de förra inte fullt ut lyckats tygla vare sig säkerhetsapparaten eller statsbyråkratin. Istället har de valt - och pressats till av sina anhängare - att alliera sig med ultrareaktionära islamister (bl.a. genom utnämningen av en medlem i Gamaa Islamiyya till guvernör i Luxor), som har de muskler som rörelsen nu tycker sig behöva. Polariseringen är extrem, och tal om inbördeskrig eller militärkupp känns inte längre lika långsökt (rädslan för det ena riskerar att leda till det andra).

Jag kommer inte kunna kommentera utvecklingen här på bloggen de närmaste  dagarna, men följ mig gärna på twitter (@perbj) för sporadiska uppdateringar. För övrigt kan man nog säga att huvuddragen i min analys i det senaste inlägget nedan från december fortfarande står sig, även om motsättningarna skärpts ytterligare sedan dess.

Att förstå krisen i Egypten

Det har länge varit tydligt att ett avgörande vägskäl närmat sig i Egypten. Konfrontationen mellan den (mestadels sekulära) oppositionen och anhängare av Muslimska brödraskapet i början av oktober var mycket riktigt bara en föraning om vad som skulle komma. Och även om våldsupptrappningen den gången kanske inte var planerad av Brödraskapets ledning var det utan tvekan en högst medveten och kalkylerad risk som man tog, när man bussade in anhängare till Tahrirtorget samtidigt som oppositionen utlyst protester.

När konflikten blossade upp igen för ett par veckor sedan var skiljelinjerna ungefär desamma. Den sekulära oppositionen - och en del mindre islamistiska grupperingar med rötter i Brödraskapet - anklagar Muslimska Brödraskapet för maktfullkomlighet och för att dominera skrivandet av en ny konstitution. Brödraskapet hävdar i sin tur att man för en kamp mot "feloul" (rester av den gamla regimen) – och mot liberaler och socialister som saknar folkligt stöd men vägrar acceptera utgången av demokratiska val.

Mer om proteströrelsen i Jordanien

Från mitt reportage i Fria Tidningen om novemberupproret i Jordanien:

"En som inte är förvånad att proteströrelsen tagit fart på nytt i Jordanien är Ahmed Awwad på Phenix Center i Amman, en organisation som bevakar den jordanska arbetarrörelsen.
 – Våra makthavare har inte lärt sig någonting av den arabiska våren, säger han efter att ha slagit sig ner i centrets nya kontor, där flyttkartonger ännu står staplade längs väggarna.
 – När man hade krossat den nya ungdomsrörelsens första protest den 24 mars förra året trodde man att man motat revolutionsvågen i grind. Därför fortsatte man som om ingenting hade hänt. Men de hade inte läst situationen korrekt, säger Ahmed Awwad.
 I själva verket har en historisk protestvåg svept över Jordanien det senaste åren, säger Ahmed och börjar rabbla statistik: år 2010 registrerades 140 olika strejker eller sociala protester, vilket redan då beskrevs som en dramatisk ökning. Året därpå, efter revolutionerna i Tunisien och Egypten, var antalet 829. Och bara fram till slutet av september i år har 669 strejker och protester rapporterats, betydligt fler än under samma period förra året.
 – Den här ökningen kan bara förklaras på ett sätt: folk är inte längre rädda för att stå upp för sina rättigheter. De historiska förändringarna i regionen har gett människor både självförtroende och ökad medvetenhet, säger han." (Läs hela)

Igår tillkännagav Saudiarabien och flera av gulfstaterna en ny omgång bistånd till den jordanska regeringen efter en tids torka på den fronten. Det är rimligt att anta att det delvis beror på rädsla för fortsatt politisk oro, i synnerhet med tanke på att beslutet kommer dagar innan fredagens nationella protestmarsch mot prishöjningar och för politiska reformer...

Egyptens svåraste stund

Tahrirtorget ikväll.

Efter de stora protesterna i Kairo, Alexandria ett antal andra städer idag har egyptiska aktivister utnämnt tisdagen till "dag 19 av revolutionen." Med det vill de säga att massprotesterna nu tar vid där de slutade den 11 februari 2011, när demonstranterna lämnade Tahrirtorget trots att regimen i sin helhet ännu inte störtats – bara dess galjonsfigur Hosni Mubarak.

Utan tvekan har många av revolutionärerna som nu är ute på gatorna gett sig ut för att kämpa för samma krav som de reste den 25 januari förra året: frihet, värdighet och social rättvisa. (Ps: Mediakollektivet Mosireen har gjort en rad videointervjuer med aktivister och demonstranter om varför de protesterar idag, med engelsk text.) Många av dem har protesterat sedan 19 november mot att inrikesministeriet ännu inte reformerats och att poliser anklagade för mord på demonstranter inte fällts - eller till och med befordrats. De protesterar för att Muslimska brödraskapet istället för att genomföra social reformer har slutit avtal med Internationella valutafonden och utfärdat anti-facklig lagstiftning. Och de protesterar mot att den nya konstitutionen innehåller allvarliga hot mot yttrandefriheten, kvinnors rättigheter, och demokratiska principer.

Nu har revolutionärerna fått sällskap av tiotusentals eller hundratusentals egyptier som fruktar att president Morsis dekret förra torsdagen (läs gärna Islam Habibs utmärkta analys av innehållet här) ska bli den sista spiken i kistan för den demokratiska processen. Många av dem deltog säkert i protesterna som störtade Hosni Mubarak, men åtskilliga har utan tvekan gett sig ut på gatorna för första gången, av rädsla för att revolutionen håller på att ge Egypten en islamistisk diktatur. Några är kanske Mubarak-anhängare eller på något sätt kopplade till hans regim, även om de knappast är representativa för demonstranterna på Tahrir (vilket Brödraskapet hävdar i sin propaganda).

Islamisterna brukade säga att liberalerna och vänstern inte kunde fylla Tahrirtorget utan dem – idag har motsatsen bevisats med råge. Samtidigt är situationen betydligt mer komplicerad och farlig än någon gång hittills under revolutionen. Polariseringen i det egyptiska samhället, som tog sig våldsamt uttryck redan förra månaden, tilltar minut för minut. De blodiga gatustriderna mellan Morsi-anhängare och oppositionella i industristaden Mahalla al-Kubra ikväll (se bild nedan via Loai Nagati), där över 200 personer uppges ha skadats, ger en mörk föraning om vart Egypten kan vara på väg om värsta tänkbara scenario inträffar.

På sätt och vis är den här urladdningen den oundvikliga kulmen på en politisk övergång som från första början slagit in på fel spår. Såväl militären och domarkåren som liberaler och islamister har gjort sitt för att Egypten ska hamna där landet är idag, men huvudansvaret för att nå en utväg ur den här krisen vilar naturligtvis på Morsi och Brödraskapet. I grunden handlar det om att de måste inse att de representerar en minoritet av befolkningen (Morsi fick 25 procent i första omgången i presidentvalet, och vann den andra omgången med minsta möjliga marginal), och att viktiga framtidsfrågor som den nya konstitutionen kräver breda överenskommelser.

Tyvärr har signalerna hittills gått i motsatt riktning. Trots dagens massiva protester och en växande strejk inom landets domstolar har Morsi visat några tecken på att vilja backa från sitt dekret. Istället beskriver såväl officiella MB-representanter som vanliga anhängare på twitter och facebook  nedsättande demonstranterna som "feloul", det vill säga rester av den gamla regimen, och varnar för att det "verkliga" Egypten snart kommer att låta höra av sig. Alla farligast är naturligtvis utnyttjandet av religiösa argument – som när den inflytelserika tv-predikanden Youssef al-Qaradawi i söndags beskrev protester mot Morsi som ett brott mot islam och en form av fitna.

Scenerna i Mahalla ikväll, det allt hätskare tonläget mellan de politiska lägren och hoten om ännu större motdemonstrationer för att visa vem gatorna egentligen tillhör bådar onekligen inte gott. Samtidigt följer utvecklingen ett mönster som etablerades redan under militärrådet SCAFs styre, med återkommande "testballonger" och ett konstant balanserande på avgrunden, åtföljt av reträtter i sista stund när situationen var på väg utom kontroll. Förhoppningsvis leder dagens styrkeuppvisning av oppositionen till att Brödraskapet tänker om, snarare än att riskera att landet sjunker ner i kaos.

Ps. Läs också den här balanserade kommentaren av journalisten Issandr el-Amrani, som inte kan anklagas för att vara någon vän av Brödraskapet. Han påpekar mycket riktigt att även oppositionen har ett ansvar för att föreslå konkreta utvägar ur det juridiska och politiska moras som Egypten befinner sig i.

I media: DN, SR, SvD.

Revolutionens framtid på spel?

Det Muslimska brödraskapet brukar framställas som en välorganiserad massrörelse som överlevt 80 års förtryck tack vare sina djupa rötter i den egyptiska samhällskroppen och skickligt machiavelliskt manövrerande. Revolutionen som inleddes den 25 januari förra året har långsamt slagit hål på myten och avslöjat Brödraskapet som en rigid, toppstyrd och ultrabyråkratisk organisation, vars kontakt med verkligheten blivit allt sämre i takt med att självständigt tänkande medlemmar rensats ut eller frivilligt övergett rörelsen och ersatts av opportunister och ja-sägare. (Läs gärna min intervju med ex-medlemmen Abdelrahman Ayyash i Flamman).

Gårdagens politiska bomb kan bara beskrivas som en enorm missräkning och ett utslag av hybris. Troligen uppmuntrad av den goodwill som han vunnit både i landet och hos utländska uppbackare efter att ha bidragit till vapenvilan mellan Hamas och Israel, utfärdade Morsi igår kväll en konstitutionell deklaration som ger honom själv i princip obegränsad makt fram tills en ny konstitution skrivits. Han gjorde också den omstridda grundlagskommittén immun mot ett väntat domstolsutslag om att den är konstitutionsvidrig. Samtidigt utlovade han bland annat nya rättegångar mot medlemmar av den förra regimen som tidigare frikänts för delaktighet i mord på demonstranter.

Att Brödraskapets anhängare gav sig ut på gator och torg igår kväll för att försvara beslutet innan de ens kände till dess innehåll är en lysande illustration av vilken slags organisation Brödraskapet är. Förmodligen räknade dess ledarskap med att löften om nya rättegångar för Mubraks hantlangare skulle vara nog för att mobilisera rörelsens bas och splittra oppositionen, men istället har Morsis dekret enat de bittraste fiender i en allians mot vad som nu beskrivs som en öppen maktkupp, och det slutliga steget mot en ny diktatur. Idag pågår de största demonstrationerna mot Morsi hittills i många städer i Egypten, och en högt uppsatt rådgivare till presidenten har redan hoppat av i protest mot presidentens dekret.

Delvis är den här utvecklingen ett utslag av en grundläggande motsättning mellan den formella legitimitet som segern i presidentvalet gav Morsi, och det faktum att verklig legitimitet i den revolutionära övergångsperiod som Egypten nu genomgår inte bara kan härledas ur valurnorna. Brödraskapet tycks ha glömt bort att Morsi bara valdes av ca en fjärdedel av väljarna (i sin tur hälften av de röstberättigade), och tycks inte heller ha tagit notis om att rörelsens väljarstöd minskade påtagligt mellan parlamentsvalet i december och presidentvalet i maj/juni. Till följd av sitt klumpiga agerande och envisa vägran att bygga en bred politisk allians med revolutionära krafter tvingas Brödraskapet nu konfrontera Högsta domstolen och andra instanser, som med tvivelaktiga argument kastat den politiska processen i Egypten ner i kaos, helt på egen hand. Till och med beslut som skulle ha vunnit brett stöd om de genomförts i samråd med övriga politiska krafter (som avskedandet av den avskydde riksåklagaren Abdel Meguid Mahmoud) möter våldsamt motstånd i det nuvarande klimatet av (befogad) misstänksamhet mot Brödraskapets maktambitioner.

Samtidigt borde det vid det här laget vara uppenbart för Morsis motståndare att massprotester på Tahrir i sig inte kommer att räcka för att få revolutionen in på en annan kurs, och att våldsamma brandattacker mot Frihets- och rättvisepartiets kontor runt om i landet riskerar att spela Brödraskapet i händerna. Om kampen mot Brödraskapet utmålas som en kamp mot "islamister" i största allmänhet (trots att även moderata islamister är kritiska mot Morsis dekret) riskerar den också att legitimera och stärka öppet kontrarevolutionära krafter som nu mobiliserar under "sekuralismens" fana. En sådan kamp kommer inte heller att mobilisera breda lager av befolkningen som är missnöjda med Brödraskapets sociala och ekonomiska politik.

Om oppositionen ska kunna erbjuda ett realistiskt alternativ till Brödraskapets styre (som inte bara innebär en återgång till den gamla regimen) måste den inte bara erbjuda en alternativ social reformagenda utan också staka ut en väg bort från det akuta politiska och rättsliga dödläge som hotar. Det är svårt att komma ifrån att någon form av extraordinära åtgärder kommer att krävas för att komma till rätta med ett korrupt och politiserat rättsväsende och ett ännu oreformerat inrikesministerium – samtidigt som det behövs garantier för att "revolutionär rättvisa" inte bara blir en täckmantel för återupprättat förtryck.

Novemberupproret i Jordanien

(Tusentals skanderade slagord mot Jordaniens kung Abdallah utanför al-Husseinmoskén i gamla staden i Amman i fredags).

I skuggan av Israels bombkrig mot Gaza har protesterna mot regimen i Jordanien trappats upp rejält de senaste dagarna. Jag hade turen att vara där och kunde följa händelserna i Amman på plats fram till igår och vill passa på att som hastigast dela med mig av några intryck och försiktiga kommentarer om vart utvecklingen kan vara på väg.

"Novemberupproret" som proteströrelsen snabbt kommit att kallas (som parallell till "aprilupproret" 1989 som många jämför med protesterna med) kommer inte som en blixt från en klar himmel. Under en skenbart lugn yta har stora förändringar ägt rum i det jordanska samhället de senaste åren – och i synnerhet sedan sedan "den arabiska våren" inleddes med Ben Alis fall i Tunisien för snart två år sedan. Nya ungdomsrörelser har tagit form som vågar konfrontera regimen allt mer öppet, i synnerhet den löst sammansatta rörelsen al-Herak som samlar ungdomar från alla möjliga politiska läger bakom krav på politiska reformer. Samtidigt har antalet strejker och andra sociala protester mångdubblats sedan 2010 (som redan det betraktades som ett ovanligt protestfyllt år av de som följer den jordanska arbetarrörelsen). Växande klyftor (något som i synnerhet drabbar medelklassen väldigt hårt) och utbredd korruption har utan tvekan bidragit till ett utbrett missnöje med den styrande eliten och undergrävt regimens legitimitet. Att kung Abdallah själv ses som en av huvudkällorna till korruption har varit tydligt i slagorden som hörts på gatorna i Amman den senaste veckan.

De senaste dagarnas protester bör inte ses som en "fördröjd arabisk vår" som till slut nått Jordanien, utan snarare som den senaste och hittills kraftigaste mobiliseringsfasen i en proteströrelse som föddes redan våren 2011. Vissa likheter med upproren i Tunisien och Egypten (inte minst vad gäller typen av slagord och mobilisering via sociala medier o.s.v.) bör inte heller förledda oss att tro att en liknande explosionsartad utveckling automatiskt kommer att ske i Jordanien, även om det naturligtvis inte kan uteslutas. För tillfället tyder dock mycket på att brutal repression i kombination med en utbredd oro för kaos (regimen hänvisar gärna till situationen i Syrien som ett varnande exempel) gjort att proteströrelsen tappat momentum de senaste dagarna – trots den historiska demonstrationen i centrala Amman i fredags då tusentals för första gången ropade slagord mot kung Abdallah personligen (se filmklippet ovan). Förutsättningarna för någon slags uppgörelse mellan kungen och den största oppositionsrörelsen (Muslimska brödraskapet) som desarmerar upproret är också betydligt större än i de flesta andra länder i regionen.

En av proteströrelsens största svagheter är att det inte råder någon enighet om vad dess mål egentligen är. Den tändande gnistan var visserligen regeringens beslut att höja elpriset och häva bränslesubventionerna, med höjda priser på bensin och hushållsgas som följd (vilket i sin tur kommer att leda till höjda kostnader för transporter, bröd och de flesta  basvaror). Men när tusentals demonstranter samlades i centrala Amman redan samma kväll (efter ett upprop på facebook) blev slagorden snart politiska – inklusive krav på regimens fall. Alla ställer dock inte inte upp då de mest radikala slagorden och de upprop till nya protester som spridits sedan dess har fortsatt att fokusera på prishöjningar och korruption snarare än att störta regimen.

Det är inte heller så enkelt som att mer radikala delar av rörelsen kräver regimens fall medan reformister vill fokusera på mer begränsade krav. Tvärtom är det oftast aktivister på vänsterkanten som anklagar det konservativa islamistiska Muslimska brödraskapet för att försöka kapa ett folkligt uppror mot hunger och ekonomiska klyftor för politiska syften, genom att föra in krav om reformer av vallagen  och andra politiska reformer. Såväl liberaler som intellektuella från Brödraskapet argumenterar rentav för att politiska reformer är en förutsättning för att kunna genomföra den nödvändiga ekonomiska åtstramningen; man hänvisar gärna till Egyptens president Morsi som kunnat genomföra liknande åtgärder utan protester eftersom han är demokratiskt vald. Vänsteraktivister jämför därför gärna med aprilupproret 1989 som också hade sitt ursprung i impopulära ekonomiska åtgärder, och slutade med en uppgörelse om politiska reformer som stärkte Brödraskapets inflytande (utan att leda till verklig demokrati).

Trots intensiteten i den senaste veckans protester är det väldigt påtagligt att rädslan ännu inte släppt greppet om folket på samma sätt som den gjorde under upproren i Tunisien eller Egypten. De flesta jordanier har ingen vana av demonstrationer och till och med de mest härdade aktivister har en enorm respekt för säkerhetstyrkorna, som är välutrustade, disciplinerade och oerhört effektiva i sin brutalitet. Jordanska demonstranter ställs inte inför unga rekryter från den fattigaste landsbygden som i Egypten utan inför en elitstyrka (fristående från den reguljära poliskåren sedan 2008) bestående totalt 15000 man – med stor sannolikhet rekryterade ur grupper som kan förväntas vara lojala med kungen. Ett par dussin poliser och ett par bepansrade fordon räckte i onsdags för att skingra ett par tusen demonstranter i Jebel Hussein i Amman (se video), delvis eftersom de flesta av demonstranterna inte var villiga att själva ta till våld.

Just viljan att till varje pris hålla protesterna fredliga har varit ett av mina starkaste intryck från de senaste dagarna. Demonstranter som fösökt bryta upp gatsten eller beväpna sig med andra tillhyggen har genast stoppats av andra – även när det varit uppenbart att en attack från säkerhetsstyrkorna varit nära förestående. Klippet nedan är talande: Några hundra demonstranter från Mukhayyam Hussein försökte ansluta sig till en sit-in utanför det kungliga palatset Raghadan (symboliskt viktigt trots att kungen inte bor det längre) i torsdags kväll. När tre av säkerhetsstyrkornas fordon anlände skingrades de flesta av demonstranterna och tog skydd vid sidan av vägen medan en handfull stod kvar och ropade slagord. Inte en sten hade kastats när polisen började skjuta tårgas omkring sig. Resten av kvällen försökte demonstranterna återsamla sig bara för att attackeras på nytt av säkerhetsstyrkorna – gång på gång. När vi lämnade platsen stod polisen och sköt tårgasgranater på måfå in i de omgivande bostadsområdena.

Trots att säkerhetsstyrkorna hittills inte haft något problem att kontrollera protesterna (eller i alla fall förhindra en ockupation av något centralt beläget torg) har det sedan i fredags förekommit både baltagiyya – inhyrda huliganer – och bilkonvojer av "anhängare av kungen" på gatorna. I synnerhet de förra gör många aktivister skräckslagna då de gärna beväpnar sig med knivar och andra tillhyggen och tillåts attackera demonstranter utan att polisen ingriper. Organisatörerna har hittills också hellre avbrutit demonstrationer än riskerat potentiellt blodiga sammandrabbningar, även när de varit i klart numerärt överläge.

Användandet av baltagiyya och dagens beslut att åtala 80 av flera hundra gripna demonstranter i särskilda säkerhetsdomstolar är en tydlig upptrappning av regimens repression, och följer på den högsta polischefens hot i torsdags att "slå med en järnnäve" mot "lagbrytare". Trots det lär protesterna och strejkerna fortsätta - och samtidigt som ungdomsrörelsen fortsätter anordna demonstranter dagligen manar en front av oppositionspartier och fackförbund till en nationell demonstration i centrala Amman på fredag nästa vecka (30/11) under sloganen "folklig intifada för reformer."

Revolt i Amman

Stämningen vid gårdagens och nattens demonstrationen i Amman är svår att beskriva. Alla väntade sig att regeringens prishöjningar (som mer eller mindre påtvingats landet av IMF) skulle mötas av protester. Men ingen kunde föreställa sig att de skulle bli så omfattande eller att tusentals utan rädsla skulle ropa slagord mot kung Abdullah personligen eller kräva att "regimen ska falla". Under kvällen kom rapporter om protester i de flesta större städer i landet och det ryktades om kravaller och nedbrända regeringsbyggnader på flera håll.

En del aktivister jag träffade talade rentav om början till en revolution, samtidigt som många (i synnerhet inom vänstern) fruktar att det hela snarare kommer att sluta med någon slags uppgörelse mellan kungen och islamisterna. Logiken tycks vara att regimen behöver islamisternas legitimitet för att kunna driva igenom smärtsamma och djupt impopulära ekonomiska reformer. Islamisterna utnyttjar därför regeringens utsatta situation till att flytta fram sina positioner och kräva större inflytande.

Oavsett om den analysen stämmer eller ej är det uppenbart att Muslimska brödraskapet just nu är den enda organisation som har förmågan att leda den här proteströrelsen. När jag kom till demonstrationen ikväll hade ett par hundra demonstranter hunnit samlats och slagorden leddes av vänsteraktivister. Men ganska snart tog Brödraskapets anhängare över tillställningen med följden att protesten delvis fick en annan karaktär  – med fler religiöst färgade slagord, slagord om Palestina och Syrien, och så vidare.

Vart det här ska ta vägen får de närmaste dagarna utvisa. Advokatfacket har sedan tidigare beslutat att genomföra en punktstrejk mot prishöjningarna och under onsdagen har det nybildade lärarefacket och andra yrkesförbund (där Muslimska brödraskapet ofta har ett stort inflytande) snabbinkallade möten för att besluta om eventuella aktioner. Samtidigt kommer landets växande ungdomsrörelser utan tvekan göra sitt bästa för hålla lågan vid liv, och det återstår att hur mycket av det här slaget som regimen kommer att tolerera.

I skrivande stund rapporteras att kravallpolis gått till attack mot de demonstranter som beslutat sig för att övernatta på torget. Fortsättning följer...

Konfrontation i Kairo

Mycket oroande utveckling i Kairo idag. Progressiva revolutionära krafter - vänstern, 6:e aprilrörelsen, det sekulära Konstitutionspartiet, med flera - leder just nu flera marscher mot Tahrir i protest mot Muslimska brödraskapets dominans av skrivandet av en ny konstitution. På torget har Morsy-anhängare förskansat sig sedan igår kväll och sporadisk stenkastning och slagsmål har redan brutit ut flera gånger under dagen (se video).

Brödraskapets förevändning för att ockupera Tahrir är att protestera mot frikännandet av högt uppsatta medlemmar av Mubarakregimen som anklagades för att ha organiserat det så kallade "Kamelslaget" på Tahrirtorget den 2 februari 2011. I själva verket är det ett uppenbart försök att intimidera oppositionen och avvärja dagens protest, som var planerad sedan länge. I klippet nedan attackeras en scen på Tahrirtorget efter att talaren uttalat sig kritiskt mot president Morsy:



Dagens konfrontation kommer samtidigt som den intensiva strejkvågen fortsätter. Den kommer också bara dagar efter den massiva marschen på årsdagen av den fruktansvärda Masperomassakern den 9 oktober förra året - som också den till stora delar förvandlades till en protestmarsch mot Muslimska brödraskapet och på sätt och vis blev en nytändning för den proteströrelse som sedan presidentvalet haft svårt att göra sin röst hörd:



Vad som kommer att hända under kvällen är omöjligt att säga, men på sätt och vis är den här konfrontationen oundviklig. Att oppositionen enas och utmanar Brödraskapets maktmonopol är nödvändigt, och den avgörande striden om konstitutionen gör att kampen knappast kan skjutas upp till nästa parlamentsval.

Muslimsk vrede?

Den senaste veckan har protesterna mot en obskyr antiislamsk youtube-video (den förtjänar inte att kallas "film") dominerat nyhetsflödet från Mellanöstern, med Newsweek's senaste omslag som kronan på en ofta ytlig och grovt generaliserande rapportering. En del svenska medier var tyvärr inte sämre, med inslag på SVT:s Rapport och Aktuellt som talade om ilska "i muslimska kretsar" eller i "den muslimska världen" och återvunna ledartexter (utan tvekan skrivna vid något tidigare utbrott av "muslimsk vrede") som mest tycks gå ut på att kollektivt skuldbelägga "muslimer i väst" som sorgliga exempel (och SR:s Cecilia Udden som ett lysande undantag).

Jag tänker inte gå djupare in på debatten om orsakerna till protesterna (jag har redan försökt lyfta fram två självklara faktorer: försök av marginella islamistiska grupper att skapa uppmärksamhet och polarisering, och en grogrund av hat mot USA efter årtionden av stöd till diktaturer och militära interventioner). Istället vill jag ägna det här blogginlägget till att lyfta fram några av den senaste veckans protester i "den muslimska världen" som inte handlat om upplevda skymfer mot Islam. Det bästa botemedlet mot orientalistiska steretyper om den "arga araben" är nämligen kunskap om den ständiga kamp för värdighet och rättvisa som dagligen engagerar fler muslimer än ett inbillat kulturkrig med västvärlden, trots alla självcentrerade försök från västerländska kommentatorer att reda ut "varför de hatar oss."

Att tusentals egyptiska arbetare, tjänstemän, sluminvånare, bybor och studenter dagligen deltagit i nya strejker och protester de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste dagarna, saknar naturligtvis fulltständigt nyhetsvärde enligt gängse kriterier (för övrigt samma kriterier som gjorde att inga journalister kunde förutsäga den egyptiska revolutionen). Men det säger med största sannolikhet mer om utvecklingen i Egypten än protesterna utanför USA:s ambassad – och definitivt mer om vilken typ av frågor som står i centrum för majoriteten av befolkningen. Att fortsatta polisövergrepp och hot mot mediernas oberoende tycks engagera fler tunisier än de som stormade den amerikanska ambassaden kan också vara bra att hålla i bakhuvudet.

Att tusentals människor i Kuwait demonstrerar för en "konstitutionell monarki" kanske i alla fall vore värt en notis, med tanke på hur mycket monarkierna i gulfen (och deras allierade i väst) fruktar varje förändring av status quo. Att tiotusentals fredligt demonstrerade för demokrati Bahrain i fredags är däremot förmodligen en form av "muslimsk vrede" som vi helst vill glömma, med tanke på våra goda affärer med Saudiarabien som interventerat militärt i landet för att krossa demokratirörelsen.

Nyhetsvärdering följer alltid sin egen logik, och det är svårt att bortse från att en mördad ambassadör är en världsnyhet. Men samtidigt kan jag inte förstå varför några hundra eller ett par tusen demonstranter (vi bortser från Hizbollahs välorganiserade massprotest i Libanon idag, som helt uppenbart egentligen handlade om rörelsens besvärande relation med den här mannen) som anser sig försvara islam mot kränkningar ska orsaka krigsrubriker världen över samtidigt som otaliga demonstrationer mot t.ex. USA:s drönarkrig i Pakistan nästan ignoreras. När tidningsredaktioner ägnar knappa resurser åt att producera tjusig grafik och interaktiva kartor över protesternas utbredning har någonting definitivt slagit slint (eller är det helt enkelt så att den sortens utfyllnadsmaterial är billigare att producera än kvalitativ journalistik?)

Problemet handlar inte heller bara om nyhetsvärdering utan om att medierna villigt spelar extremisterna i händerna genom att blåsa upp deras cyniska skådespel på ett sätt som saknar alla proportioner. Kanske är det inte, som en del muslimer själva i vanmod det uttryckt det, "den muslimska världen" som (återigen) gått i provokatörernas fälla – utan våra egna medier?

Arbetarrörelsen, Brödraskapet och Profeten - 3 artiklar om Egypten

Jag skriver i tre separata artiklar som publicerats idag om den mödosamma kampen för fackliga rättigheter i Egypten, om Muslimska brödraskapet ur en avhoppad aktivists perspektiv, samt om veckans attacker mot USA:s ambassader – som bara delvis handlar om att "försvara profeten" mot kränkningar av rabiata islamhatare (kravallerna i Egypten idag verkar för övrigt mer och mer handla om en simpel ursäkt att slåss med polisen, enligt de flesta rapporter från platsen).

"Före revolutionen var vi förtryckta, nu är vi bortglömda"

Den som fortfarande undrar om Egypten förändrats efter revolutionen behöver bara titta på det här klippet från Al-Masry Al-Youm (än så länge tyvärr utan översättning). Det är filmat i byn al-Tahsin i Nildeltat, vars 3000 invånare gjort uppror mot frånvaron av fungerande offentlig service: sjukvård, avlopp, skola, eller ens en ordentlig väg fram till byn. De protesterande byborna säger att de inte kommer att släppa in någon representant för myndigheterna i byn eller betala några räkningar till staten förrän deras krav tillgodoses. "Om guvernören själv kommer hit, så kastar vi ut honom," säger en man. Texten på ett av plakaten lyder "Före revolutionen: förtryckta. Efter revolutionen: bortglömda."

Den här sortens aktioner och de hundratals strejker och andra protester som ägt rumt det senaste året säger en del om allt tal om "demonstrationströtthet" hos det egyptiska folket som började dyka upp i medierna i våras. Butiksägare och jobbpendlare må vara trötta på demonstrationer och kravaller i centrala Kairo, och twittrande aktivister har kanske hittat någon intressantare sysselsättning eller dragit sig undan från politiken i besvikelse över Muslimska brödraskapets valseger. Men för stora delar av befolkningen har kampen för ett värdigt liv bara börjat - och för allt fler framstår civil olydnad och gemensam kamp som den enda vägen.

Sedan presidentvalet i juni har det blivit allt vanligare att strejkande arbetare eller protesterande bybor riktar sig direkt till Mohammed Morsi med sina krav, så mycket talar för att smekmånaden blir kort för den nye presidenten.

Maktbalansen förskjuts i Egypten

Har skrivit en snabbanalys av Morsys manöver i Egypten i Fria Tidningen: "Maktbalansen förskjuts i Egypten".

Läs också en lite äldre artikel om den inte alltför uppmärksammade revolten i östra Saudiarabien i Arbetaren: "Saudiarabien - en krutdurk".

Fortsättning följer...

Kuppen fullbordas

Samtidigt som de första resultaten från presidentvalet börjar komma in – och de flesta pekar hittills på ett stort övertag för Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Morsi – har fokus skiftat från valet till den nya konstitutionella deklaration som militären väntas utfärda imorgon. Statliga medier har under helgen rapporterat att denna ska "slå fast den nye presidentens befogenheter", och redan ikväll tycks militärrådets deklaration påpassligt ha läckts ut. Som väntat handlar den mer om att slå fast militärens makt än om den valde presidentens befogenheter. Den ger inte bara militärrådet full kontroll över alla militära angelägenheter, inklusive tillsättning av militär personal (den nya presidenten kan alltså inte avskeda någon av Mubaraks generaler), utan ger också militärrådets ordförande (det vill säga Mubaraks "knähund", fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi) vetorätt över den nya konstitutionen. Artikel 60 i den provisoriska konsitutionen ger militärrådets ordförande rätt att blockera artiklar i den nya konstitutionen som strider mot "revolutionens mål" i 15 dagar. Om grundlagskommittén ändå insisterar faller avgörandet på Högsta författningsdomstolen – det vill säga samma domare som för militärrådets räkning upplöste parlamentet i torsdags, och samma domare som de senaste tjugo åren konsekvent legitimerade regimens undantagslagar. Så mycket för militärens löfte att lämna ifrån sig makten den 30 juni. Det enda som förvånar är att juntan återigen väljer att öppet behålla greppet om makten istället för att fortsätta härska bakomen en fasad av civila institutioner..