Friday, November 23, 2012

Revolutionens framtid på spel?


Det Muslimska brödraskapet brukar framställas som en välorganiserad massrörelse som överlevt 80 års förtryck tack vare sina djupa rötter i den egyptiska samhällskroppen och skickligt machiavelliskt manövrerande. Revolutionen som inleddes den 25 januari förra året har långsamt slagit hål på myten och avslöjat Brödraskapet som en rigid, toppstyrd och ultrabyråkratisk organisation, vars kontakt med verkligheten blivit allt sämre i takt med att självständigt tänkande medlemmar rensats ut eller frivilligt övergett rörelsen och ersatts av opportunister och ja-sägare. (Läs gärna min intervju med ex-medlemmen Abdelrahman Ayyash i Flamman).

Gårdagens politiska bomb kan bara beskrivas som en enorm missräkning och ett utslag av hybris. Troligen uppmuntrad av den goodwill som han vunnit både i landet och hos utländska uppbackare efter att ha bidragit till vapenvilan mellan Hamas och Israel, utfärdade Morsi igår kväll en konstitutionell deklaration som ger honom själv i princip obegränsad makt fram tills en ny konstitution skrivits. Han gjorde också den omstridda grundlagskommittén immun mot ett väntat domstolsutslag om att den är konstitutionsvidrig. Samtidigt utlovade han bland annat nya rättegångar mot medlemmar av den förra regimen som tidigare frikänts för delaktighet i mord på demonstranter.

Att Brödraskapets anhängare gav sig ut på gator och torg igår kväll för att försvara beslutet innan de ens kände till dess innehåll är en lysande illustration av vilken slags organisation Brödraskapet är. Förmodligen räknade dess ledarskap med att löften om nya rättegångar för Mubraks hantlangare skulle vara nog för att mobilisera rörelsens bas och splittra oppositionen, men istället har Morsis dekret enat de bittraste fiender i en allians mot vad som nu beskrivs som en öppen maktkupp, och det slutliga steget mot en ny diktatur. Idag pågår de största demonstrationerna mot Morsi hittills i många städer i Egypten, och en högt uppsatt rådgivare till presidenten har redan hoppat av i protest mot presidentens dekret.

Delvis är den här utvecklingen ett utslag av en grundläggande motsättning mellan den formella legitimitet som segern i presidentvalet gav Morsi, och det faktum att verklig legitimitet i den revolutionära övergångsperiod som Egypten nu genomgår inte bara kan härledas ur valurnorna. Brödraskapet tycks ha glömt bort att Morsi bara valdes av ca en fjärdedel av väljarna (i sin tur hälften av de röstberättigade), och tycks inte heller ha tagit notis om att rörelsens väljarstöd minskade påtagligt mellan parlamentsvalet i december och presidentvalet i maj/juni. Till följd av sitt klumpiga agerande och envisa vägran att bygga en bred politisk allians med revolutionära krafter tvingas Brödraskapet nu konfrontera Högsta domstolen och andra instanser, som med tvivelaktiga argument kastat den politiska processen i Egypten ner i kaos, helt på egen hand. Till och med beslut som skulle ha vunnit brett stöd om de genomförts i samråd med övriga politiska krafter (som avskedandet av den avskydde riksåklagaren Abdel Meguid Mahmoud) möter våldsamt motstånd i det nuvarande klimatet av (befogad) misstänksamhet mot Brödraskapets maktambitioner.

Samtidigt borde det vid det här laget vara uppenbart för Morsis motståndare att massprotester på Tahrir i sig inte kommer att räcka för att få revolutionen in på en annan kurs, och att våldsamma brandattacker mot Frihets- och rättvisepartiets kontor runt om i landet riskerar att spela Brödraskapet i händerna. Om kampen mot Brödraskapet utmålas som en kamp mot "islamister" i största allmänhet (trots att även moderata islamister är kritiska mot Morsis dekret) riskerar den också att legitimera och stärka öppet kontrarevolutionära krafter som nu mobiliserar under "sekuralismens" fana. En sådan kamp kommer inte heller att mobilisera breda lager av befolkningen som är missnöjda med Brödraskapets sociala och ekonomiska politik.

Om oppositionen ska kunna erbjuda ett realistiskt alternativ till Brödraskapets styre (som inte bara innebär en återgång till den gamla regimen) måste den inte bara erbjuda en alternativ social reformagenda utan också staka ut en väg bort från det akuta politiska och rättsliga dödläge som hotar. Det är svårt att komma ifrån att någon form av extraordinära åtgärder kommer att krävas för att komma till rätta med ett korrupt och politiserat rättsväsende och ett ännu oreformerat inrikesministerium – samtidigt som det behövs garantier för att "revolutionär rättvisa" inte bara blir en täckmantel för återupprättat förtryck.


No comments:

Post a Comment