Egypten efter Mubarak – samtal hos Föreningen för utvecklingsfrågor

Möte i kväll, tisdag 5 april:

Egypten efter Mubarak

- vilka post-revolutionära utmaningar står landet inför?

Sedan den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks avgång den 11 februari har stort fokus riktats mot landets möjligheter till demokratisering. FUF inbjuder till samtal och diskussion om utmaningar och möjligheter i det post-revolutionära Egypten.

Hör frilansjournalisten Per Björklund, författare till boken ”Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet” och tidigare bosatt i Kairo, tala om den senaste utvecklingen i landet. Samtalsledare är Mikaela Andeliv.

Tid: 18.00-19.30.

Plats: Föreningen för Utvecklingsfrågor, Karlbergsvägen 66A, Stockholm.

OBS. Begränsat antal platser, obligatorisk anmälan till fuf@fuf.se. Märk ditt mail Egypten.

Egypten - uppdateringar och länkar - 4/2

* Den egyptiska armén har gripit tusentals aktivister sedan Mubaraks fall, rapporterar Washington Post.

* Säkerhetspolisens agenter ska ha återgått till att övervaka studenter på universiteten.

* En del chefer inom statliga medier har bytts ut, men de många av de anställda fortsätter protestera.

* Ytterligare några av Mubaraks trognaste tjänare har fått sina tillgångar frysta på grund av korruptionsanklagelser.

* Nya strejker och arbetarprotester rapporteras, bland annat i Suez.

Nya protester i Egypten och Syrien

Runt om i Egypten hålls idag stora demonstrationer till stöd för revolutionen. Ungdomsrörelser och oppositionsgrupper har manat till protester mot att det forna styrande partiet NDP inte upplösts och guvernörer och lokala råd som utsågs av Mubarak inte bytts ut. I Kairo strömmar tusentals demonstranter till Befrielsetorget från olika delar av staden, och demonstrationer rapporteras i Alexandria, Assiuyt, Tanta och en rad andra städer.

Befrielsetorget idag för en timme sedan:

Demonstration på väg från Giza (väster om Nilen) till centrala Kairo:

Alexandria:

Även i Syrien rapporteras om demonstrationer på många håll i dag, på det som kallas "martyrernas fredag". Några filmklipp som kommit ut hitills:

Demonstration i byn Inkhel nära den sydliga staden Daraa:

Demonstration i Hama.

Demonstration i Amouda al-Hasakha nära gränsen till Turkiet:

Klippet nedan är från Kafr Nabl i norra Syrien, en sömnig liten by mest känd för de medeltida ruinstäder som finns i närheten. När jag var där så sent som i januari syntes inga tecken på en kommande revolution – däremot spåren av de senaste årens svåra torka, som drabbat landsbygdsbefolkningen i delar av Syrien hårt. Efter detta blir det i alla fall svårt att avfärda revolten som ett urbant medelklassfenomen...

Några funderingar kring Libyen

Idag röstar riksdagen om att skicka svenska JAS-plan till Libyen. Debatten i frågan om västvärldens militära intervention har varit intensiv, i synnerhet inom vänstern, och sällan nyanserad. Förespråkare fördöms som förrädare och motståndare som sektvänster. Utan att fördöma de som kommit till den ena eller andra slutsatsen vill jag dela med mig av några funderingar som uppstått när jag följt de senaste veckornas diskussion:

1. Övertron på den högteknologiska krigföringens "humanitära" effekter. Idag påminner nyhetsrapporteringen åter igen om den vi såg i samband med gulfkriget och USA:s invasion av Irak. Det är TV-spelsliknande bilder av precisionsbombningar av militära mål, bilder på utbrända stridsvagnar (men inga döda kroppar), och frågesport om krigets verktyg. Men är det något vi borde ha lärt oss av tidigare luftkrig och bombningar, från Kosovo till Afghanistan och Irak så är det väl att ifrågasätta just denna myt? Själva begreppet "flygförbudszon" som använts av både politiker och medier är dessutom ett exempel på ett närmast Orwellianskt språkbruk – ett förrädiskt neutralt begrepp som döljer ett bombkrig som från första början handlat om att bomba Khadaffis markstyrkor för att skifta balansen i kriget, som New York Times skriver.

2. Romantiseringen av rebellstyrkorna. Alla folk har rätt att göra uppror mot diktatoriska ledare. Just därför blev jag beklämd när många tvekade att fullt ut stöda den fredliga, folkliga massrörelsen i Egypten, med hänvisning till att den också inkluderade Muslimska brödrasakapet. Under det 18-dagar långa upproret mot Mubarak var den vanligaste frågan jag fick om inte Egypten bara skulle bli ett "nytt Iran" om revolutionen segrade. I fallet Libyen är det dock få som ställer sig den sortens frågor om de militanta grupper som bekämpar Khadaffis diktatur. Liberala ungdomsförbundet vill skicka vapen till grupper vars avsikter vi nästan inte vet något om, och när DN rapporterar att även rebellstyrkor anklagas för övergrepp känner sig reportern samtidigt manad att skriva att "oppositionens" agerande "inte varit obefogat", eftersom de själva satts upp på dödslistor. Det är skrämmande att se hur snabbt vi går från att rygga tillbaka inför tortyr och övergrepp till att blunda för dem när de utförs av "rätt" sida i en konflikt.

Observera att jag inte är ute efter att misstänkliggöra den Libyska revolten – bara peka på den bizarra kontrasten mellan den kritiska skärskådningen av Egyptens fredliga massrörelse i svenska medier och det okritiska hyllandet av Libyens frihetskämpar. För övrigt har jag aldrig hört ordet "frihetskämpar" användas så ofta som de senaste veckorna – betyder det att vi från och med nu kommer att använda det också i andra fall där väpnade grupper slåss mot diktaturer eller utländska ockupationer?

3. Är Libyen den arabiska revolutionens centrum? En del har argumenterat för en utländsk intervention i Libyen utifrån antagandet att en seger för Khadaffi skulle innebära att hela den arabiska revolutionsvågen stoppas upp. Det anser jag vara det kanske svagaste argumentet för en utländsk intervention i Libyen. Det brinner i dag i flera andra länder i arabvärlden – Jemen, Bahrain, Syrien – och det vore förmätet att tro att det är NATO-bombningarna av Libyen som håller liv i de folkliga upproren där. Samtidigt är det uppenbart att varje upptrappning av våldet i Libyen ökar tröskeln för hur mycket våld som USA-stödda diktaturer som Jemen, Saudiarabien och Bahrain kan använda mot sina egna befolkningar utan att dra på sig "det internationella samfundets" fördömanden.

Även i Egypten har militärjuntan passat på att stärka sitt grepp i skuggan av inbördeskriget och bombningarna i Libyen. Demonstranter har misshandlats, fängslats och torterats; strejkande arbetare har skingrats med våld; protester och strejker har förbjudits. I veckan gick regimen över ännu en gräns när militärpolis grep bloggaren Maikel Nabil i hans eget hem, efter att han skrivit ett långt blogginlägg om militärens våld mot folket under och efter revolutionen. För utvecklingen i hela arabvärlden är detta minst lika oroande som utvecklingen i Libyen – Egypten är trots allt befolkningsmässigt tio gånger större och förblir arabvärldens kulturella och politiska centrum.

Detta är kanske det största problemet med debatten om Libyen. Förespråkare och motståndare till bombningarna gräver ned sig i sina respektive skyttegravar och ingen har tid att lyfta blicken, analysera utvecklingen i hela regionen och ställa den helt centrala fråga som Åsa Linderborg avslutar sin artikel i gårdagens Aftonbladet med: Hur stödjer vi bäst den arabiska revolutionen?

Mer läsning:

* Göte Kildén och Benny Åsman om varför de anser att det var rätt att stödja interventionen.

* Simon Assaf om västmakternas "utpressning" av den libyska revolutionen.

* Jens Holm (V) förklarar varför han röstar mot regeringens proposition om JAS till Libyen (totalt fyra V-ledamöter röstar mot).

* Danska vänsterpartiet Enhedslisten drar tillbaka sitt stöd till interventionen som man anser gått utöver det ursprungliga FN-mandaet.