Ett mord i Kairo: "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss"

Giulio Regeni blev 28 år. Den italienska doktoranden vid Cambridge bodde i Kairo för att forska om arbetarörelsen och dess roll i revolutionen mot Hosni Mubaraks regim. Den 25 januari, på årsdagen av upproret, försvann han spårlöst i Kairo. Igår hittades han död i ett dike längs motorvägen mellan Kairo och Alexandria.

Jag kände inte Giulio, men nyheten drabbade mig ändå stark. Kanske för att jag var i hans ålder när jag först kom till Kario för att studera arabiska, och för att vi delar ett gemensamt intresseområde och antagligen rörde oss i liknande kretsar. Kanske för att händelsen tydligt demonstrerar vilken mörk och otäck plats Egypten blivit sedan general Sisis kontrarevolutionära kupp för två och ett halvt år sedan.

Regimen utkämpar ett krig mot militanta islamister på Sinaihalvön och på andra håll och passar samtidigt på att arrestera fredliga oppositionella på löpande band. Regimen bryr sig inte ens längre om att upprätthålla ett sken av laglighet. I december rapporterade en människorättsorganisation om 340 fall av "försvinnanden" - där personer förs bort till hemligt plats för att förhöras under tortyr. De flesta har senare dykt upp i fängelse, men några har hittats på bårhus med spår av tortyr. Flera tusen barn har arresterats eller försvunnit sedan militärkuppen i juli 2013.

Vi kommer troligen aldrig kommer att få veta sanningen om Giulio Regenis död. Det finns ett antal möjliga scenarior och potentiella förövare - terrorister, säkerhetstjänsten, kriminella - och ännu fler obesvarade frågor. Förmodligen är just det mördarnas avsikt: att skapa rädsla, förvirring och osäkerhet. Oavsett vem som ligger bakom kommer många tänka efter en extra gång innan de forskar eller rapporterar om känsliga ämnen som den egyptiska arbetarrörelsen, något som tidigare fått flera journalister och forskare deporterade och portade från landet. Giulio ska ha skrivit om underjordiska fackföreningar för en italiensk tidning under pseudonym, troligen just av rädsla för myndigheternas repressalier. Hans sista artikel om den egyptiska fackföreningsrörelsen har nu publicerats av Il Manifesto på italienska och engelska.

Italienska myndigheter har krävt att få medverka i utredningen av mordet, men lär inte få mycket assistans av den egyptiska staten. Att poliskällor först hävdade att Giulio dött i en trafikolycka, medan åklagare och advokater senare sagt att han hittades halvnaken med spår av svår tortyr inger knappast förtroende. Att Giulio senast sågs när han gick till tunnelbanan, som på revolutionsårsdagen den 25 januari lär ha varit full av poliser och säkerhetsagenter, väcker också mångas misstänksamhet. Inför årsdagen var den egyptiska säkerhetstjänsten på helspänn och genomförde massarresteringar i syfte att avskräcka potentiella demonstranter.

Imorgon har egyptiska demokratiaktivister kallat till en manifestation utan för det italienska konsulatet i Kairo, under parollen "Guilio var en av oss, och mördades som en av oss".

RIP

Iran, Egypten och revolutionsromantikens fallgropar

Nej, det här inlägget handlar inte om att Egypten är eller har varit på väg att bli en teokratisk diktatur. Från dag ett av upproret mot Mubarak har jag varnat för att den största faran för Egypten inte var att landet skulle bli ett nytt Iran, utan att det skulle bli ett nytt Egypten.

Nu när den faran är mer överhängande än någonsin (mer om det i tidigare och kommande inlägg) kan jag inte låta bli att slås av  det ironiska i att samma tendens som ledde många i den internationella vänstern att in i det sista blunda för den islamiska revolutionens faror i Iran, nu leder en del att tona ner farorna med den - utan tvekan mycket populära - militärkuppen i Egypten.

Låt oss i brist på bättre uttryck kalla det revolutionsromantik - något som inte alltid är fel men ofta står ivägen för en klar analys. I synnerhet tendensen att avfärda farhågor om utvecklingens riktning med uttalanden som "revolutionen fortsätter", "folket lär av sina misstag" eller "Tahrir visar vägen". 

Ingenting är givet på förhand i Egypten och jag tänker inte agera domedagsprofet. Men vore det inte ironiskt om oviljan att sätta sig till doms över "det egyptiska folket" (ofta mystifierat som en enad kraft utan interna motsättningar och agendor och fördomar och rädslor - som ibland kan leda stora grupper fel) fick oss (inklusive många som varnat för en iransk utveckling) att glömma att även folklig revolutionär energi kan missbrukas, utnyttjas och omvandlas till ett stöd för byggandet av ett reaktionärt och repressivt system?

Om Egypten, fascismen och historiska analogier

En kort reflektion apropå för tillfället populära jämförelser mellan Muslimska Brödraskapet och nazisterna, som "kom till makten via demokratiska val men införde diktatur." Jag känner att det är läge att påpeka att nazisternas och generellt de fascistiska rörelsernas strategi också inkluderade att piska upp (med hjälp av generöst finansierad propaganda och stöd från viktiga delar av samhällseliten) en anti-bolsjevikisk hysteri och rädsla för en stundande terrorvåg stödd av en internationell kommunistisk/judisk konspiration.

Den som studerar det politiska klimatet i Egypten idag och i synnerhet efter kuppledaren al-Sisis maning till massprotester för att ge honom "mandat att bekämpa våld och terror" kommer säkert upptäcka en del likheter, men inte på det sätt som många tror...  Det är sorgligt och skrämmande att många som anklagar Brödraskapet för fascism nu tycks beredda att ge carte blanche till en uniformerad ledare för att "bekämpa terrorism" (vanligen sansade politiker och aktivister beskriver till och med stödet till al-Sisi som en "patriotisk plikt"), samtidigt som de deltar i en statssanktionerad hets mot "utländska mediers lögner" och "utländska påtryckningar" (vilka?) som påstås verka för att återupprätta Brödraskapets "fascistiska styre".

Om det fanns några tvivel om vilka krafter som dominerar och drar det längsta strået i den våg av hat mot Brödraskapet som sveper genom Egypten nu så torde de vara skingrade idag. Jag skriver mer om bakgrunden i dagens Aftonbladet.

En kupp och tusen obesvarade frågor

Medan debatten om huruvida kuppen i Egypten verkligen ska ses som en kupp och spekulationerna om vad det betyder för politisk islam i regionen rasar vidare finns ett antal obesvarade frågor som journalister och analytiker gärna får ta itu med att besvara - utan att för den skull förminska det folkliga upprorets betydelse och legitimitet. Frågorna är i första hand avsedda att ge en aning om hur komplex och svåranalyserad situationen i Egypten är, och många av dem kommer aldrig att bli besvarade. Men ju mer fakta och ju fler pusselbitar som kommer fram desto lättare blir det att förstå den egyptiska revolutionens verkliga utmaningar den närmsta tiden.

1. Hade USA:s regering gett grönt ljus till militärens intervention i förväg? Och i så fall hur långt i förväg, hur aktiva var man i utformningen av al-Sisis ultimatum till Morsi och vilka villkor ställdes? (Just USA:s motiv att tvinga bort Morsi - i alla fall just nu - är något svårt att förstå med tanke på att han visat sig vara en god samarbetspartner. Det är en anledning att jag lutar åt att någon sådan sammansvärjning helt enkelt inte existerar i det här fallet).

2. Vilken roll spelade andra krafter i regionen med ett horn i sidan till Brödraskapet, t.ex. Saudiarabien (som nu ironiskt nog firar ikapp med ärkefienden Syrien)? Finns det löften om lån/bistånd till den nya regimen i bakgrunden?

3. Vilken roll har Mubarak-regimens män och säkerhetsapparaten spelat i den här processen? Poliser deltog säkerligen spontant i protesterna mot Morsi men fanns det också en koordinerad plan? I hur mycket av den senaste tidens våld mellan "revolutionärer" och "islamister" har säkerhetsapparaten haft ett finger med (jag tänker t.ex. på DNs rapport om maskerade män med skyddsvästar och automatvapen bland anti-Morsi-demonstranterna på Tahrir i fredags, rapporter om krypskyttar undar protesten utanför republikanska gardet o.s.v.)?

4. Vilka motiv styr militärens agerande utöver stabilitet och de egna ekonomiska intressena? Har t.ex. meningsskiljaktigheter över positionen gentemot Gaza och Syrien spelat in? Stämmer det att militären oroades av Morsis deltagande på en konferens där radikala islamister manade till Jihad i Syrien? Har tilltagande sekteristiskt våld i Egypten - och motsvarande retorik från Brödraskapet - betraktats som ett hot mot den interna säkerheten?

5. Vilken roll spelar IMF-förhandlingarna och den akuta ekonomiska krisen? Har militären tröttnat på att Brödraskapet varit alltför svagt och velande när det gäller "nödvändiga" ekonomiska reformer? Hoppas man att en teknokratisk icke-vald övergångsregrimg ledd av en "apolitisk reformist" som Elbaradei, med uppbackning av en armé som rider på en våg av folklig popularitet, ska driva igenom impopulära och smärtsamma reformer (medan övriga politiska krafter - inklusive Brödraskapet - kan spela rollen av kritiker och plocka poäng inför kommande val)? 

6. Den nya regimens plan för att hantera den akuta ekonomiska krisen är ett av de verkligt stora frågetecknen just nu: hur tänker sig Egyptens liberaler att en icke-vald regering ska bete sig? Har de ens funderat på vikten av att dessa åtgärder har en demokratisk förankring? Tror de att alla de som revolterade mot Morsi vill ha en ekonomisk politik av det slag som de själva förespråkar, eller tänker de sig att konkreta åtgärder kan vänta ett eller två år tills nya val har genomförts?