Från Kairo till Världen

En tragedi med politiska konsekvenser

2012-02-02T00:37:00.000-08:00

Gårdagens förfärande händelser på fotbollsstadion i Port Said, där minst 74 människor uppges ha dödats när det segrande hemmalagets fans stormade planen och jagade och misshandlade både spelare och fans från Kairolaget al-Ahly (se videoklipp), är i första hand en tragedi för offren och deras anhöriga - och den egyptiska fotbollsvärlden. Men utöver det är det en händelse som oundvikligen kommer att få betydande politiska konsekvenser.

Nästan alla som kommenterat händelserna lägger skulden på inrikesministeriet och militärrådet på grund av den bristande säkerheten på planen. Våld i samband med fotbollsmatcher har visserligen inträffat förut i Egypten, men just därför är säkerhetspådraget i samband med matcher vanligen massivt - även under det senaste årets "säkerhetsvacuum" i spåren av revolutionen. Bilderna från gårdagens match visar dock hur kravallpoliserna på stadion står som paralyserade när kaoset bryter ut, och många vill därför se det inträffade som en planlagd aktion för att straffa Ahly-fansen, som varit mycket aktiva i det senaste årets demonstrationer mot militärrådet och ofta ropar politiska slagord eller hatramsor mot polisen och inrikesministeriet i samband med matcher. I september ledde det till våldsamma sammandrabbningar i Kairo när kravallpolis till synes oprovocerat stormade läktaren under en match. Kontrasten mellan den sortens agerande och polisens passivitet igår kunde inte vara större, och förklarar varför en naturlig reaktion för många egyptier är att skylla gårdagens händelser på regimen. (Uppdatering: läs också det här skakande vittnesmålet från en åskådare)

Det känns lönlöst att spekulera om huruvida det inträffade bara var en "olyckshändelse" eller resultatet av en konspiration, men styrkan i reaktionerna mot militärrådet kan tyckas tala emot teorin att gårdagens händelser var planlagda. Om syftet var att visa behovet av militären och de stränga undantagslagarna som en garant för "säkerheten" i Egypten så visar den här sortens händelser snarare att militärrådet är oförmöget att skapa ordning. Om syftet var att svärta ned fotbollsfansen genom att iscensätta kravaller så har resultatet snarare blivit det omvända: alla talar nu om de döda som martyrer och betonar Ahly-fansens viktiga roll i revolutionen. Å andra sidan är det naturligt att utkräva ett politiskt ansvar när tragedier av det här slaget inträffar, oavsett om det ligger konspirationer, ansvarslöshet eller ren inkompetens bakom.

Betydelsen av gårdagens händelser är desto större eftersom Nadi al-Ahly ("nationens" eller "folkets klubb") är det odiskutabelt populäraste fotbollslaget i Egypten, med rötter i den antikolonialistiska kampen i början på 1900-talet. Fotbollens snudd på heliga status i Egypten gör också att den här tragedins betydelse, i synnerhet i det laddade politiska klimat som revolutionen skapat, knappast kan överskattas. Spelarna i al-Ahly ska ha sagt att de vägrar att spela igen innan de döda har fått "upprättelse", och röster har till och med höjts för en generell fotbollsstrejk tills militären har lämnat från sig makten.

Reaktionerna från politiskt håll har inte heller låtit vänta på sig: Presidentkandidaten Abdelmonein Abulfuttouh fördömde igår "massakern på stadion i Port Said" och tillägger att "revolutionen inte kan tillåta att ultras straffas för sitt deltagande i revolutionen". Muslimska brödraskapet lägger skulden på det inträffade på inrikesministeriet, och en koalition av politiska partier - inklusive både liberaler och salafister - manar det nyvalda parlametet att omedelbart avskeda Kamal al-Ganzouris övergångsregering och utse en "revolutionär regering", och militärrådet att påskynda övergången till civilt styre.

Det råder ingen tvekan om att tragedin i Port Said och det politiska efterspelet kommer att ge extra kraft åt de fortsatta gatuprotesterna mot militärrådet. Redan idag planeras en protestmarsch till inrikesministeriet i Kairo, och det är uppenbart vem ilskan riktas mot: På tågstationen i Kairo samlades folk igår kväll för att ta emot hemvändande Ahly-fans, och skanderade bl.a. att "folket vill att fältmarskalken (militärrådets chef Tantawi) ska hängas".

Media: Aftonbladet 1, 2. Svd.

Brödraskapet vs. proteströrelsen

2012-01-31T10:08:00.000-08:00

Sedan Egyptens nyvalda parlamentet öppnades för drygt en vecka sedan har den här dagen varit mer eller mindre oundviklig. Så länge Muslimska Brödraskapet formellt var en oppositionsrörelse eller bedrev valrörelse var det en logisk (om än feg) strategi att ställa sig vid sidan av kampen mot militärstyret och inta en tvetydig inställning till de våldsamma sammandrabbningar som skakat Egypten de senaste månaderna. Men för ett parti som etablerat sig som landets ledande parlamentariska kraft är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och det har mycket snabbt visat sig vilken sida Brödraskapets ledning valt att ställa sig på. Dagens konfrontation, där ungdomar från Brödraskapet försökte stoppa en protestmarsch till parlamentet, är den allvarligaste hittills mellan islamisterna och proteströrelsen - men troligen inte den sista.

Det är svårt att få en klar bild av händelserna på marken i det här skedet (flera svenska journalister och aktivister rapporterar dock från Kairo just nu - följ t.ex. Helena Hägglund på twitter för uppdateringar), men några korta kommentarer kan vara på sin plats:

För det första är det värt att notera att dagens demonstration inte riktade sig mot det nyvalda parlamentet, utan mot militärstyret. En bred koalition av politiska partier och organisationer har ställt sig bakom en lista med krav som fokuserar på en snabbare övergång till civilt styre. De vill bland annat att det nyvalda parlamentet ska bilda en kommitté (bland sina egna medlemmar) för att hantera det kommande presidentvalet (som de också vill hålla redan april) och en undersökningskommission för att ställa de ansvariga för det senaste årets våld mot demonstranter till svars - oavsett om de är poliser eller militärer och hur högt upp i hierarkin de befinner sig.

Detta är viktigt att komma ihåg eftersom Brödraskapet gärna vill utmåla gatuprotesterna som utslag av "förlorarnas missnöje" och provokationer från sekularister och ateister som inte accepterar valresultatet. Det är en minst sagt problematisk tolkning eftersom åtminstone delar av den spretiga proteströrelsen tvärtom vill påskynda överlämnandet av makten från militären till det valda parlamentet och andra civila institutioner. Koalitionen bakom dagens demonstration inkluderar dessutom även islamistiska partier som brutit sig ut ur Brödraskapet, som al-Wasat och Tayyar al-Masry. (Den här artikeln av en avhoppad medlem av Brödraskapet ger en inblick i hur många av rörelsens unga dissidenter tänker idag).

Att Brödraskapet motsätter sig en demonstration vars krav till synes skulle ge parlamentet - som de själva dominerar - mer makt på militärens bekostnad kan bero på flera saker - t.ex. en underförstådd uppgörelse med Mubaraks generaler om att dela makten (vilket många inom vänstern misstänker) eller en genuin rädsla för att konfrontera militären (den mer "välvilliga" tolkningen av Brödraskapets agerande). Det kan också vara så att Brödraskapet fruktar att den ledande presidentkandidaten (Amr Moussa) inte kommer att gå i islamisternas ledband. Med tanke på att den valde presidenten, oavsett vem det blir, kan bli en stark motvikt mot parlamentet är det fullständigt rationellt för Brödraskapet att motsätta sig krav på att tidigarelägga presidentvalet.

En sak står i alla fall klart efter den senaste veckans upprepade konfrontationer mellan Brödraskapet och demonstranter på Tahrirtorget och andra platser i Egypten: uppenbarligen anser Brödraskapets ledare tiden mogen att gradvis börja utmana revolutionärerna på gator och torg. Att den kampen skulle avgöras lika otvetydigt till deras fördel som kampen om valurnorna är dock långtifrån givet, inte minst eftersom konfrontationer av det slag som inträffade idag riskerar att ytterligare öka spänningarna inom rörelsen. Samtidigt råder ingen tvekan om att generalerna i SCAF gnuggar händerna bakom kulisserna när olika politiska fraktioner nu drabbar samman på Kairos gator medan kravallpolis och soldater lojt står och tittar på. Fortsättning följer.

Länkar, 23-29 februari 2012

2012-01-30T03:46:00.000-08:00

The Brothers and the Interior Ministry - Blog - The Arabist
Brödraskapet påstås ha slutit ett avtal med Mubaraks inrikesminister inför "vredens fredag" den 28 januari förra året.
Latest Gallup poll on Egypt - Blog - The Arabist
Stor majoritet ser militär inblandning i politiken som något negativt.
Obama administration using loophole to quietly sell arms package to Bahrain | The Cable
Hyckleri
Tunisia: A revolutionary model - Empire - Al Jazeera English
Reportage om Tunisien ett år efter revolutionen.
Profile: The Revolutionary Socialists, toward dismantling the state?
De revolutionära socialisterna har fått mycket uppmärksamhet på sistone, inte minst på grund av de upprepade attackerna mot dem från statliga media och islamister.
2bمشاجرة بالصواعق بين شباب المنصورة والإخوان 2c 0e - YouTube
Klipp som uppges visa bråk i al-Mansoura efter att Brödraskapet försökt hindra demonstranter från att ropa slagord mot militärstyret.
The Associated Press: Islamists, protesters scuffle at at Egypt rally
Mer bråk mellan demonstranter och islamister
Bedouin tribesmen storm Egyptian tourist resort | World news | The Guardian
Fortsatt oroligt på Sinai.
Live updates: Egyptians take to Tahrir for 25 January anniversary - Politics - Egypt - Ahram Online
Massprotester på årsdagen av revolutionen.
Bloggarna bakom den egyptiska revolutionen - DN.SE
Att vara känd i väst tycks vara kriteriet för att hamna på DN:s lista över inflytelserika bloggare.
Alternative media hits Egypt’s street with “Liars” campaign | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Motkampanj mot militärens smutskastning av demonstranter.
Thank-you telegram to Tantawi stirs up People's Assembly spat | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Brödraskapet tackar militärjuntan...
Saudi prince: Saudi Arabia would never support Egypt's Salafis | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Kanske sant i en strikt formell mening, men i praktiken kan stora delar av det religiösa etablissemanget och den salafistiska rörelsen i Saudarabien inte skiljas från regimen.
One year on, the labor revolution is stalling | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Fackliga rättigheter blockeras av militären och övergångsregeringen.
Syrien: Fler befriade områden - Medan de faller
Uppdateringar från Syrien där våldet fortsätter att trappas upp. Närmar sig slutet för Assad-regimen?
Egypt's Brotherhood Warns Military - WSJ.com
Bara retorik eller kommer Brödraskapet använda sin nya styrkeposition till att gradvis tvinga av militären makt?
Young Brothers to establish new website in defiance of their leaders | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Några av Brödraskapets "dissidenter" skapar egen nyhetssajt: "Ikhwan offline."
Egypt's Brotherhood TV - Businessweek
Under Mubarak fanns en uppsjö ultrakonservativa sattelitkanaler men Brödraskapet fick aldrig någon licens.
Protesters storm Libyan government HQ in Benghazi | Reuters
Pressen på den libyska övergångsregeringen ökar
Italy to help Libya protect borders, oil: Libya PM | Top News | Reuters
Gammal kolonialmakt som sålde vapen till Gadaffi försöker bita sig fast i Libyen.
Morocco: Outfoxing the opposition
Kritisk analys av de konstitutionella reformerna i Marocko.
Tantawi names his 10 non-elected parliamentarians - Elections 2011 - Ahram Online
Inflytande i parlamentet ger bl.a. SCAF möjlighet att föra fram en presidentkandidat som inte stöds av något av partierna, om man skulle vilja det.
Arab artists flourishing as uprisings embolden a generation | Art and design | The Guardian
Arabisk vår i konstvärlden
Blogger Maikel Nabil released after 10 months in detention - Politics - Egypt - Ahram Online
En av de första som vågade kritisera militären.
Egypt and censorship - Blog - The Arabist
Bra poäng: "I am willing to bet any taker that, within a year, even if the situation for political or human rights really improves, we'll see some people writing of an Islamist winter in Egypt because they've banned a movie or something, and we'll have no mention that under the Mubarak regime courts for instance banned the reprinting of the Arabian Nights because it was considered too lewd."
Final Days of Egypt's Last 'Pharaoh'
Den förre TV-chefen Abdellatif Elmenawy ger sin version av Mubaraks sista dagar vid makten.
Sightings of the Egyptian Deep State | Middle East Research and Information Project
Mycket läsvärd analys av militärens hantering av de senaste månadernas protester i Kairo.

Posted from Diigo.

Egyptens revolution - ett år senare

2012-01-25T12:00:00.000-08:00

Det är svårt att förstå att ett helt år har förflutit sedan det historiska ögonblick då det egyptiska folket - inspirerade av revolutionen i Tunisien - gick ut på gatorna för att kräva ett slut på förtryck och orättvisor. I backspegeln framstår de månader som passerat som ett kaotiskt kollage av brutalt våld och cyniska politiska intriger, varvat med idealism och hjältemod för ett helt århundrade.

Under hela denna period har det varit förvånansvärt tyst om Egypten i svenska medier, med undantag för de sporadiska våldsamheter som blossade upp under året: kyrkor som brändes, demonstrationer som attackerades av militären, ambassader som stormades. Utvecklingen i arabvärldens största land hamnade snabbt i skuggan av kriget i Libyen, den allt våldsammare utvecklingen i Syrien och fortsatta revolter i andra delar av regionen - för att inte tala om de olika Juholt-affärerna här hemma. Först mot slutet av året hamnade landet i fokus igen, när nya massprotester på Tahrir möttes av brutalt våld och parlamentsvalet gav islamistiska partier en överväldigande majoritet.

Den eufori som uppstod kring det 18 dagar långa upproret mot Mubarak har på många håll förvandlats till pessimism. De unga interneraktivister som tidigare lyftes fram som revolutionens hjältar framställs nu som dess stora förlorare. En del har redan dragit slutsatsen att den arabiska våren är över. Och det är nog sant - om man med "den arabiska våren" syftar på västerlandets föreställningar om de arabiska revolterna, snarare än den komplexa verklighet som de utspelar sig i. Att försöka fånga en motsägelsefull historisk process med begrepp som "den arabiska våren" kan vara effektivt i propagandasyfte eller för medier i behov av en enkel och slagkraftig dramaturgi, men det hjälper oss knappast att förstå det som händer - tvärtom har uttrycket förmodligen bidragit till att skapa orealistiska förväntningar. Romantiska föreställningar om en fredlig "facebook-revolution" har inte heller underlättat förståelsen av en kamp som förs "i verkligheten" snarare än i cyberspace och i många krävt blodiga uppoffringar.

Att spekulera om framtiden är alltid riskabelt men något kan sägas om några av de aktörer och faktorer som kan påverka den:

1. Militären: Sedan Mubaraks fall och framförallt de senaste månaderna har militärrådet SCAF tydligt demonstrerat sin vilja att behålla en dominerande roll i det egyptiska samhället. (Ett av otaliga exempel var den bizarra presskonferens som en representant för militärrådet höll med nio utvalda utländska journalister efter den första omgången av valet, där han uttryckligen förklarade att parlamentet "inte representerar det egyptiska samhället.") Militärrådets maktambitioner handlar knappast om att försvara sekularismen, och det är lika missvisande att hävda att de bara är ute efter att skydda sina personliga privilegier men inte kommer att lägga sig i politiken i övrigt. För en militärmakt som finansieras till 20-25 procent av USA är det naturligtvis oerhört viktigt att bevara det "strategiska partnerskapet" med väst. Oavsett vem som sitter vid makten kommer generalerna därför vilja ha sista ordet om Egyptens utrikes- och säkerhetspolitik - vilket naturligtvis inte är förenligt med verklig demokrati i någon form.

Det har rapporterats en hel del om ett växande missnöje mot SCAF inom armén, i synnerhet efter att flera lägre officerare officerare öppet anslöt sig till demonstranterna på Tahrirtorget i november (en av dem intervjuas i klippet nedan). Att detta är en oerhört känslig fråga bekräftades när hela upplagan av den nystartade tidningen Egypt Independent stoppades på grund av en artikel av statsvetaren Robert Springborg, som spekulerade i att SCAF kan försöka göra sig av med Tantawi för att skydda sin egen ställning.

Vittnen uppger att officerare inom armén fått stora bonusar varje gång det varit protester, och rädsla för internt motstånd har säkert bidragit till militärrådet den senaste tiden framstått som vacklande och osäkert. När man skickade de centrala säkerhetsstyrkorna mot demonstranterna på Tahrir den 20 november - istället för militärpolis och soldater - var det kanske delvis av hänsyn till arméns rykte (man vill undvika brutala videoklipp som det här, som inom ett par dagar setts av 2 miljoner), men lika viktigt är förmodligen rädsla för vad de upprepade sammandrabbningarna med demonstranter ska göra med truppernas moral. Att förlita sig på det oreformerade och hatade inrikesministeriets - som naturligtvis handskades med demonstranterna med exakt samma metoder som under Mubaraks tid - är dock även det politiskt kostsamt för SCAF, eftersom det förstärker intrycket av kontinuitet mellan dem och Mubaraks regim.

Det stora problemet för SCAF har varit att militären saknat en politisk arm att styra landet med, och som kan bära ansvaret för såväl sociala och ekonomiska problem som säkerhetsstyrkornas våld. Det forna maktpartiet NDP har ätits upp av korruption och slagits i spillror av revolutionen. Medlemmar av NDP har visserligen ställt upp i valet, men de har inte lyckats samla sig till någon verklig motoffensiv mot revolutionen - den leds istället av militären. De övergångsregeringar som SCAF utnämnt har varit utan makt och saknat folkets förtroende, och detsamma gäller det "vägledande råd" som militären utsåg efter revolten i november.

Att förklara militärens agerande som ett resultat av "misstag" eller "inkompetens" duger inte – grundproblemet är att det går emot generalernas grundläggande intressen att släppa kontrollen över den kritiska övergångsperioden. Militärens mål är knappast att förhindra en övergång till civilt styre, utan att upprätta ett civilt styre inom de ramar som man själva sätter upp, där militären behåller ett avgörande inflytande över inte minst försvars- och säkerhetspolitiken. Som många bedömare redan påpekat är Pakistan en betydligt mer realistisk (och skrämmande) "modell" för Egypten än Turkiet.

2. Muslimska brödraskapet: Det islamistiska Frihets- och rättvisepartiet, FJP, tycks befinna sig i ett drömläge efter valet. Man har inte bara blivit största parti med nästan hälften av platserna i parlamentet, utan har också etablerat sig som politikens vågmästarre i ordets sanna betydelse: ett mittenparti som regerar i minoritet och får igenom sin politik genom att balansera än till höger, än till vänster. Genom att hota att istället göra upp med det salafistiska Nour-partiet kan FJP tvinga fram större eftergifter av det liberala blocket, och vice versa. Även om Brödraskapet sannolikt kommer att försöka bilda en bred koalition i parlamentet för att inte ensamt bära regeringsansvaret så kommer FJP därför ha sista ordet om den förda politiken.

Men i ett större perspektiv är FJP:s position knappast enkel. För en rörelse som verkat alltid verkat i opposition kan det inte vara helt lätt att ta steget till makten och plötsligt behöva ta ansvar för sina handlingar. FJP har dessutom all anledning att frukta att det nya parlamentet ska förvandlas till militärrådets slagpåse – en maktlös institution vars främsta uppgift är att ta skulden för landets problem. För Brödraskapet kan det därför vara frestande att inledningsvis snarare spela rollen av parlamentarisk opposition till militärrådet SCAF. Redan efter den första valomgången skärptes retoriken mot militären skärpts: Rörelsens företrädare har bland annat sagt att ett slut på militärstyret kommer att vara parlamentets högsta prioritet, krävt rätten att utse den nya regeringen, och dödförklarat det så kallade Selmi-dokumentet vars supra-konstitutionella principer skulle ha ställt militären utanför civil kontroll.

Delvis bör sådana uttalanden ses som en del av den ännu pågående valrörelsen, där FJP känner konkurrensen från salafisterna och vill kompensera för att man bojkottade massprotesterna mot SCAF som föregick valet. Men de kan också ses som ett uttryck för en underliggande spänning mellan Brödraskapet och militären, som troligen kommer att få ökad betydelse efter parlamentsvalet. Det har visserligen spekulerats en hel del om en hemlig uppgörelse mellan SCAF och Brödraskapet efter Mubaraks fall, men om en sådan verkligen har existerat så bygger den med största sannolikhet på kortsiktiga och tillfälligt sammanfallande intressen, snarare än en delad plan för det framtida Egypten.

Det är viktigt att påpeka att motsättningarna mellan militären och Brödraskapet inte först och främst har med ideologi att göra. Trots Nasser-regimens sekulära framtoning på 50- och 60-talet har militären i Egypten aldrig varit en bastion för sekularism, vilket inte minst Sadats allians med fundamentalistiska krafter på 70-talet visar. Generalerna fruktar Brödraskapet för att de är den enda politiska rörelse i Egypten med tyngd nog att på sikt pressa tillbaka militärens makt (vilket troligen också varit ett viktigt skäl för många egyptier att rösta på FJP). Brödraskapets ledare har i sin tur goda skäl att inte lita på generalerna. Erfarenheten från 1952-1954, då islamisterna först hjälpte Nasser att konsolidera sin makt för att därefter utsättas för brutal repression och nästan utplånas av militärregimen, har utan tvekan satt sina spår i rörelsens kollektiva minne.

Det finns också en ekonomisk rivalitet mellan militären, som kärnan i det kvarvarande statskapitalistiska byråkratiska maskineriet, och den privata företagarsektorn som många av Brödraskapets ledare kommer ifrån. Ur SCAF:s synvinkel vore det mest önskvärda att Brödraskapet accepterar att spela en underordnad roll, där rörelsens klientelistiska nätverk gradvis växer ihop med staten och dess politiska gren FJP monopoliserar makten och stänger ute radikala utmanare - på samma sätt som det forna maktpartiet NDP - utan att hota militärens dominans eller i grunden förändra Egyptens relationer med USA. Problemet med det scenariot är att Brödraskapet till skillnad från NDP är en verklig massrörelse, vars mellanskikt och gräsrötter i många fall har helt andra intressen än ledarskapet. Redan innan valet hade tusentals ungdomar och flera framträdande "reformister" lämnat rörelsen, och interna kritiker fortsätter att göra sina röster hörda. Om ledarskapet fortsätter att spela under täcket med militärerna efter valet riskarar de att fortsätter förlora anhängare i snabb takt – både till höger och vänster. (Det överraskande bakslaget för Brödraskapet i valen till läkarsyndikatet i oktober var ett tecken på att rörelsens grepp om grupper där man traditionellt anses ha haft ett starkt stöd kan vara på vägg att försvagas).

3. Salafisterna: De stora framgångarna ultrakonservativa Hizb el-Nour ("Ljusets parti"), som väntas få drygt 20 procent av rösterna i parlamentsvalet, har sänt chockvågor genom den sekulära eliten i Egypten. Hur förvånad man egentligen bör vara över salafisternas framgångar kan debatteras, men det är mer intressant att försöka förstå vad de egentligen betyder.

En vanlig uppfattning är att Mubarak-regimen uppmuntrade salafisterna som motvikt mot Brödraskapet, på grund av deras i grunden opolitiska eller rentav anti-politiska ideologi och/eller att den salafistiska rörelsen är en i grunden Saudiarabisk företeelse som importerats till Egypten med hjälp av generösa bidrag från rika oljesheikher. Och det stämmer visserligen att regimen på senare år gav den salafistiska ideologin ökat utrymme genom att utfärda licenser till salafistiska TV-kanaler, som ofta finansierades av investerare från gulfstaterna - men det räcker knappast som förklaring till varför dessa TV-kanaler blev så populära eller varför salafisterna lyckats organisera sina anhängare så snabbt efter Mubaraks fall.

Till viss del är Salafisterna framgångar en följd av Muslimska brödraskapets (och de sekulära partiernas) begränsningar. En viktig sådan är rörelsens beredskap att delta i det politiska spelet under Mubarak-regimen. Att Brödraskapet tappade mark till salafisterna efter parlamentsvalet 2005, då man vann 88 mandat, beror nog inte bara på att regimen såg de senare som en välkommen motvikt till den politiska oppositionen utan också på att Brödraskapet i mångas ögon sålde ut sig till något som allmänt uppfattades som ett cyniskt skådespel. Och trots att salafisterna på många sätt uppmuntrades av regimen så innebar deras konsekventa vägran att delta i politiken före revolutionen (ibland med hänvisning till att islam skulle föreskriva lojalitet mot härskaren, ibland med argumentet att det vore meninglöst att försöka reformera den genom parlamentariskt deltagande) att de idag framstår som en rörelse som är helt obefläckad av Mubarak-erans korruption.

En annan av Brödraskapets begränsningar har att göra med rörelsens sociala bas. Visserligen arbetar man ofta med välgörenhetsarbete i fattiga områden, men rörelsens aktivister kommer främst från den utbildade men "deklasserade" medelklassen, och den viktigaste rekryteringen har alltid skett på universiteten. Rörelsens ledare kommer dessutom ofta från välmående samhällsskikt - de driver privata kliker, äger fabriker, jordbruk eller andra företag. Många fattiga egyptier betraktar därför Brödraskapet med misstänksamhet och anklagar dem för att använda religiös retorik och välgörenhet för politiska syften eller personlig vinning. I kontrast mot Brödraskapets kostymklädda ledare framstår kanske salafistiska predikanter med en puritansk framtoning (som långtifrån alltid avspeglar deras verkliga ekonomiska ställning) som mer trovärdiga representanter för de fattigas intressen.

En vanlig missuppfattning är att salafisterna inte pratar om politik eller sociala frågor som fattigdom och korruption, utan bara om privatmoral. Det är en sanning med modifikation. Problemet är inte att salafisterna inte pratar om verkliga samhällsproblem (det gör de) utan att de ser individuellt moraliskt förfall och de muslimska folkens avvikelse från det sanna islam som roten till allt ont. Att en sådan tolkning skulle kunna vinna gehör bland de fattiga massorna kan tyckas kontraintuitivt, men i själva verket är det kanske den salafistiska rörelsens största fördel i förhållande till Muslimska brödraskapet. Där traditionella politiker (sekulära eller islamistiska) ber om folkets förtroende för att genomföra reformer uppifrån uppmanar salafisterna var och en att börja med sig själv. Istället för lita på oss är deras budskap att det är upp till dig - en tanke vars mobiliserande kraft inte bör underskattas i ett läge då en majoritet av befolkningen betraktar hela den politiska klassen som korrupt och isolerad från den verklighet som flertalet lever i (tänk på att varannan egyptier inte ens deltog i det historiska parlamentvalet).

Den salafistiska ideologin, som sätter individens uppförande och utseende (ett långt skägg och klädsel inspirerad av den som bars på profetens tid anses påminna den troende om religionens förpliktelser) i centrum, kan utan tvekan också vara en källa till styrka för övertygade anhängare, som kan känna sig överlägsna chefer och andra personer i maktställning som kanske har en utbildning från ett "västerländskt" elituniversitet och tjänar tjugo gånger mer men inte bär skägg och både röker och dricker och låter sina fruar gå runt i "oislamsk" klädsel.

I förlängningen kan en sådan ideologi naturligtvis vara livsfarlig, i synnerhet som en utbredd föreställning i radikala salafistiska kretsar är att samhället styrs av en konspiration av sekularister och "frimurare" vars syfte är att utplåna Islam. Vilket för övrigt ger en ledtråd till den kanske viktigaste faktorn bakom den salafistiska lärans frammarsch - inte bara i Egypten utan i arabvärlden som helhet - de senaste tio åren: USA:s katastrofala "krig mot terrorismen", som under tio års tid skapat en utmärkt grogrund för budskapet att den muslimska världen befinner sig under attack och alla dess problem beror på förödande inflytande från det sekulära väst.

4. Liberalerna: Ett återkommande mantra bland egyptiska liberaler efter revolutionen har varit att de förhindrades att organisera sig under Mubarak samtidigt som islamistiska krafter tolererades, eftersom de behövdes som en slags "boogeyman" att skrämma både den egna befolkningen och regimens västerländska allierade med. Detta förhållande har gett islamisterna ett organisatoriskt försprång och en "orättvis fördel" i parlamentsvalet, som enligt vissa liberaler därför borde ha skjutits upp eller hållits först efter att en ny konstitution skrivits som garanterar statens "sekulära natur".

Problemet med det här synsättet är att stora delar av den liberala eliten i Egypten aldrig visade någon verklig vilja att organisera sig till en seriös opposition under Mubarak. Många var ganska nöjda med att skörda frukterna av privatiseringar och avregleringar, även när de förfasade sig över säkerhetsapparatens övertramp eller den utbredda korruptionen. Hotet från islamisterna gav inte bara Mubarak utan också den övre medelklassen en bekväm anledning att inte ifrågätta status quo. Ett fåtal övertygade liberaler, t.ex. advokaten Ayman Nour som ställde upp i presidentvalet 2005 och fängslades i fyra år, försökte utmana regimen – men stödet från de samhällsklasser som de försökte representera uteblev.

Det är värt att notera att många liberaler med en historia av opposition mot Mubarak valt att inte ingå i den sekulära alliansen al-kotla al-masriyya, som domineras av det liberala partiet al-masriyeen al-ahrar ("De fria egyptierna") och varit islamisternas primära utmanare i parlamentsvalet. Ayman Nours parti al-ghad ("morgondagen") har t.ex. istället ingått i Demokratiska alliansen, en valallians som domineras av Muslimska brödraskapet men också inkluderar en minoritet av liberaler och arabnationalister. Ayman Nours ex-fru Gamila Ismail har i sin tur kandiderat för alliansen al-thawra mustamira ("Revolutionen fortsätter"), som domineras av Socialistiska Folkalliansen men också inkluderar vänsterliberaler och unga utbrytare ur Muslimska brödraskapet. Partierna i al-thawra mustamira ingick från början i al-kotla men bröt sig ur alliansen med hänvisning till att de andra partierna accepterade medlemmar av NDP och till och med lät dem ställa upp som kandidater på sina listor.

Att det största av de liberala partier som tagit form efter valet, al-masriyeen al-ahrar, är en postrevolutionär skapelse utan någon historia av opposition mot Mubarak glöms ofta bort när valresultatet analyseras. Och i ett läge då de flesta egyptier förväntar sig att revolutionen ska leda till sociala reformer och utjämning av ekonomiska klyftor har det knappast hjälpt att det största liberala partiet starkt förknippas med sin grundare Naguib Sawiris, som är en av Egyptens rikaste affärsmän - vilket i ett samhälle som Egypten i sig räcker för att väcka misstankar om korruption eller åtminstone en stor portion opportunism. Sawiris har dessutom gjort sig impopulär genom klumpiga uttalanden om ignoranta egyptier som inte förstår vilka de röstar på och genom att säga att USA borde finansiera sekulära partier som motvikt till gulfstaternas stöd till islamisterna. (Till Sawiris försvar har hans TV-kanal ONTV sedan Mubaraks fall blivit en viktig motvikt till statstelevisionens propaganda och en av få kanaler som vågat sända kritiska inslag om den egyptiska militären, samtidigt som representanter för alla politiska strömningar - från revolutionära socialister till salafister - får komma till tals).

Det grundläggande problemet för Egyptens liberaler är nog inte att de haft ont om tid att organisera sig inför valet (al-masriyeen al-ahrar hävdade för övrigt i augusti att de hade 100.000 medlemmar) utan att deras agenda är mycket svår att skilja från Mubarak-regimens. De talar om demokrati, modernitet och social rättvisa men har inget tydligt program för sociala reformer. Tvärtom menar de ofta att det egentligen inte var något fel på de senaste decenniernas ekonomiska politik - som inneburit att staten dragit sig ur de flesta av sina sociala åtaganden - bara dess praktiska tillämpning. Det räcker knappast för att övertyga en befolkning som i årtionden sett avregleringar, privatiseringar och "frihandel" lägga sten på börda. Avsaknaden av en tydlig social agenda och uttalanden om att islamisterna är ett större hot än militären har inneburit att al-kotla al-masriyya mer än något annat uppfattats som det anti-islamistiska blocket, en strategi som var föga framgångsrik i det relativt liberala Tunisien och ett säkert recept för nederlag i Egypten.

5. Vänstern och fackföreningarna: Den egyptiska vänstern är långtifrån en enhetlig kraft. Den inkluderar allt från det socialliberala Socialdemokratiska partiet, som ingick i den sekularistiska valalliansen al-kotla al-masriyya, till trotskistiska Revolutionära socialisterna som tidigt valde att bojkotta parlamentsvalet. Däremellan finner man partiet al-tahaaluf al-sha3abi, Folkalliansen, som består av en koalition av mer eller mindre radikala vänstergrupper och var den viktigaste kraften i valalliansen Revolutionen fortsätter. Frågan om deltagande eller bojkott av valet var en stor stridsfråga inom vänstern, och inte ens inom de partier som till slut ställde upp i valet var alla överens om att det var rätt beslut.

De som förespråkade en bojkott menade att valet ändå bara var ett skådespel för att legitimera militärrådets fortsatta styre, och att den nya regeringen kommer att vara generalernas marionetter - bortsett från att det rent principiellt är fel att hålla val under militärstyre, samtidigt som demonstranter dödas och tusentals civila fängslats av summariska militärdomstolar. Huvudargument för att trots allt ställa upp i valet var att en bojkott bara skulle leda till isolering, och att vänstern behövs i parlamentet för att visa att det finns en tredje kraft vid sidan av sekularister och islamister.

Att det nya parlamentets första åtgärd blev att skicka ett tack-telegram till fältmarskalk Tantawi har med stor sannolikhet gett bojkottförespråkarna vatten på sin kvarn. Samtidigt har vänsteralliansen Revolutionen fortsätter visat att vänstern trots mycket små resurser (i förhållande till de liberala och islamistiska partierna som har välfyllda kampanjkassor och i många fall egna TV-kanaler) kan vinna hundratusentals röster. Totalt fick alliansen minst 7 platser i parlamentet som i bästa fall kan utnyttjas som en viktig plattform för att nå ut med en alternativ agenda för Egyptens framtid.

I slutändan är dock den parlamentariska arenan långtifrån den viktigaste för den radikala vänstern, som från första början sett som sin främsta uppgift att bidra till uppbyggnaden av fria fackföreningar. På det politiska planet har resultatet än så länge varit nedslående. Den föreslagna lagstiftning som skulle garantera rätten att bilda fackföreningar har blockerats av militärrådet och övergångsregeringen, och det är långtifrån säkert att det nya parlamentet kommer att godkänna den. Å andra sidan har arbetare och tjänstemän inte inväntat statens godkännande för att lägga grunden till hundratals nya fackföreningar, och trots det strejkförbud som utfärdades av militärrådet skakades Egypten under hösten av en rad stora strejker.

Som Anne Alexander påpekar i en analys var höstens strejker inte bara större utan också mer välorganiserade än de tusentals oftast spontana fackliga aktioner som ägt rum de senaste åren. Flera av dem var nationella till sin omfattning, och kraven var så gott som alltid offensiva till sin karaktär: höjda löner, mer resurser till den offentliga vård- och utbildningssektorn, utrensning av korrupta chefer, med mera. Allt talar för att organiseringen kommer att fortsätta och att den fackliga rörelsen, som ännu befinner sig i sin linda, snart kan bli en verklig kraft för både fackliga rättigheter och mer genomgripande sociala reformer.

6. Den ekonomiska krisen: En faktor som ofta glöms bort trots att den kan visa sig bli helt avgörande för utvecklingen i Egypten är den akuta ekonomiska kris som landet står inför, och som inte enbart - tvärtemot vad som ofta påstås - kan skyllas på revolutionen. Före den globala finanskrisen hyllades Egypten under flera år för sin höga ekonomiska tillväxt, som till stor del var ett resultat av höga oljepriser och en spekulativ byggboom. När den globala recessionen slog till gick inte bara luften ur fastighetssektorn, utan även den helt centrala textilindustrin drabbades hårt. Att Egypten gått miste om stora turistintäkter det senaste året är bara ytterligare en spik i kistan.

Redan för ett år sedan varnade ekonomer för att Egyptens kapitalreserver var på väg att sina och att landet snart skulle stå inför akuta likviditetsproblem. Den dagen närmar sig nu med stormsteg, samtidigt som budgetunderskottet för 2011/2012 väntas stiga till närmare 11 procent av BNP. Det är alltså inte förvånande att regeringen nu inlett nya förhandlingar med IMF, bara ett halvår efter att man tackade nej till ett nödlån från valutafonden. Hur långt ett nödlån på 3 miljarder dollar från IMF räcker när budgetunderskottet väntas bli minst 25 miljarder dollar är dock oklart, och med den globala ekonomin på väg in i en djup recession är det en öppen fråga hur mycket västvärlden kommer vara villig att betala för Egyptens "stabilitet".

Det är med andra ord långtifrån ett drömläge som väntar Egyptens nya folkvalda regering. Å ena sidan har revolutionen skapat högst legitima förväntningar på konkreta förbättringar av vanliga egyptiers livssituation. Å andra sidan tycks utrymmet för positiva sociala reformer obefintligt – åtminstone för partier utan en tydlig agenda för omfördelning av resurser som lägger en stor del av kostnaderna för den ekonomiska krisen på de mest välbeställda. Att effektivisera skatteindrivningen, höja skatterna för de rikaste och minska de kostsamma bränslesubventionerna till den tunga industrin är åtgärder som har föreslagits, men de kräver alla att regeringen vågar utmana mäktiga kapitalister såväl som den övre medelklassen.

En rimlig gissning är att 2012 inte kommer att vara mindre konfliktfyllt än 2011. Tvärtom kan såväl den krisande ekonomin som arbetarrörelsens växande styrka bidra till att frågan om social rättvisa - revolutionens glömda krav - åter hamnar i centrum.

PS. Följ live-uppdateringar från protesterna i Kairo på årsdagen av revolutionen här.

I media: DN, DN 2, SvD, Sydsvenskan, SR, Fria Tidningen.

Länkar, 16-22 januari 2012

2012-01-23T04:24:00.000-08:00

Eftersom jag för tillfället sällan har tid att blogga kommer jag att testa att i alla fall posta länkar från diigo en gång i veckan:

”Vi är gäster och kan inte kritisera” | Landslaget | Landslag | Fotboll | Sportbladet | Aftonbladet
Svenska landslaget spelar mot Bahrain, trots uppmaningar om bojkott från ledande oppositionella, trots att en svensk medborgare dömts till livstids fängelse för deltagande i demonstrationer och trots att regimen fängslat kända fotbollsspelare, hotat att kapa deras ben och tvingat dem att avlägga påhittade "bekännelser" i statlig TV. Skamligt.
General strike in Nefza, Army deployed
Social oro i Tunisien.
General Strike in Southwestern Tunisian Town of Redeyef Today : Tunisia Live
Mer protester i Tunisien.
Major Tunisian Secular Parties Announce Merger : Tunisia Live
Naturligt steg.
As sanctions tighten on Iran, US risks an 'accidental' war - The National
Inga krig startas av misstag.
In Translation: Diaa Rashwan on Mohamed ElBaradei - Blog - The Arabist
Delvis giltig kritik mot den liberala eliten, men huvudargumentet vilar på antagandet/förhoppningen att revolutionen verkligen kommer att grundlägga en ny demokratisk stat utan fortsatt kamp utanför de parlamentariska institutionerna. Tveksamt.
Medan de faller - Home
Ambitiös svensk blogg som täcker det mesta kring de arabiska revolutionerna med massor av länkar och filmklipp.
SCAF, ministry plan for battles with 'rioters' during anniversary | Al-Masry Al-Youm: Today's News from Egypt
Demonstranter ska beskjutas med färg för senare identifiering...
Badie to US Ambassador: Actions Not Words Will Help US Restore Its Credibility in Muslim World - Ikhwanweb
Historiskt möte mellan USA:s ambassadör och Muslimska brödraskapets ledare Mohammed Badie.
Bedouin leaders threaten armed rebellion against Egyptian government - CNN.com
Sinai har varit en tickande bomb i åratal.
Egypt's Muslim Brotherhood would consider IMF aid - Economy - Business - Ahram Online
IMF vill se nedskärningar, Brödraskapet har lovat välfärdssatsningar. Blir knepigt.
Drivers queue for petrol as minister denies fuel shortage - Economy - Business - Ahram Online
"Övergångsregeringen" fullföljer Mubarak-regimens strategi att förneka problem i hopp om att de ska lösa sig själva. Osmart.
Egypt leader heckled in Tripoli over Gaddafi fugitives - Region - World - Ahram Online
Tantawi kritiserad för att hysa medlemmar av Gaddafi-regimen.
Prosecution hurt Mubarak's feelings, says defence lawyer - Politics - Egypt - Ahram Online
Det kan inte vara kul att vara Mubaraks försvarsadvokat, men säkert lönsamt!
Muslim Brotherhood member files lawsuit against 3 Revolutionary Socialists - Politics - Egypt - Ahram Online
Fundamentalister bedriver en otäck hatkampanj mot vänstern i Egypten sedan en tid. Min gissning är att uppmärksamheten bara ökat stödet för Revolutionära socialisterna.
Don't Stop at Iraq: Why the U.S. Should Withdraw From the Entire Persian Gulf - Toby C. Jones - International - The Atlantic
Toby Jones: "Our experiment in militarizing the region has made it more volatile, less free, and more costly to American interests and values." Kan bara instämma.
Presidential Hopeful Abul Futouh: No Military Rule After Elections | Al Akhbar English
Alla presidentkandidater i Egypten måste distansera sig från militären just därför att vinnaren av presidentvalet löper stor risk att bli generalernas marionett.
Al-Yassariya TV Channel: Uniting or Dividing the Left? | Al Akhbar English
Libanesisk och syrisk gammelvänster startar TV-kanal. Ett tips är att låta nästa generation driva den.
Saudi Labor Strike: Rebirth of a Suppressed Tradition
Den sociala oron i Saudiarabien kan ha varit en av förra årets mest underrapporterade nyheter, med tanke på de potentiella konsekvenserna om den arabiska revolutionsvågen når den globala oljekonomins centrum. Håll ögonen på den arabiska halvön under 2012.

Posted from Diigo.

Kvinnorna mot generalerna

2011-12-20T09:06:00.000-08:00

Mitt i all ilska och sorg över det dödliga våldet i Egypten tändes en gnista av hopp igår, efter att tusentals kvinnor marscherat genom Kairo i protest mot militärjuntans våld. I det här klippet skanderar demonstranterna bland annat att folket vill att fältmarskalk Tantawi - som var Hosni Mubaraks försvarsminister i tjugo år och idag leder militärådet SCAF - ska avrättas:

Bland kvinnorättsaktivister har demonstrationen väckt förhoppningar om en nystart för kvinnorörelsen. Men framförallt har den effektivt slagit militärregimens propaganda i spillror. Bakgrunden till demonstrationen var de bilder och filmklipp på soldaters brutala misshandel av en ung kvinnlig demonstrant på Tahrirtorget i lördags morse (varning för otäcka bilder):

Filmklippet ovan hade inom ett par dagar setts två miljoner gånger. Bilden på soldaterna som sparkar den unga kvinnan i den blå bh:n var också på förstasidan av söndagens nummer av tidningen el-Tahrir, som snabbt sålde slut på många håll i söndags. Som svar höll militärrådet en presskonferens i måndags, där General Adel Emara visade bilder på stenkastande unga män och "bekännelser" av misshandlade minderåriga som sade sig ha fått betalt för att delta i våldet och skadegörelsen. Emara uppmanade också de närvarande journalisterna att "se hela bilden" innan de fördömde soldaternas agerande. På en fråga från en upprörd kvinnlig journalist svarade han att SCAF skulle "överväga" att be Egyptens kvinnor om ursäkt.

Generalernas oförmåga till offentlig självkritik eller ett tydligt avståndstagande från soldaternas agerande kan framstå som obegriplig och ett utslag av ren idioti, men hänger förmodligen samman med hur militären fungerar som institution. Det krävs utan tvekan en hel del indoktrinering för att få unga rekryter att tro att de försvarar nationens säkerhet när de använder brutalt våld mot obeväpnade demonstranter, och en armé som skickar sina soldater i "strid" (även om det är med obeväpnade kvinnor och barn) och sedan ställer dem till svars för övervåld eller visar sympati med offren kommer inte att lyckas upprätthålla disciplinen särskilt länge - en fråga som SCAF troligen brottas med dagligen efter den senaste tidens signaler om växande missnöje bland soldater och lägre officerare.

Kvinnodemonstrationen igår bör nog ses lika mycket som en reaktion på militärens och de statliga mediernas svartmålning av demonstranterna som på själva våldet. Och protesten var i sig själv också det effektivaste svaret på propagandan: när tusentals kvinnor disciplinerat tågar genom huvudstaden och ropar slagord mot Tantawi personligen blir det omöjligt att hävda att revolutionärerna på Tahrir bara består av adrenalinknarkande unga män eller sexuellt depraverade hippies.

Militärrådets beslut att till slut, efter demonstrationen igår, framföra en "ursäkt till Egyptens kvinnor" via facebook lär inte tillfredställa särskilt många - om något kan det provocera ytterligare. En typisk twitterkommentar på facebook-bulletinen nedan var att "ursäkta sig kan man göra när man gått in på damernas toalett av misstag":

Nya övergrepp i Kairo

2011-12-18T04:28:00.000-08:00

På årsdagen av Mohammed Bouazizi's desperata självbränning, som blev den tändande gnistan till den arabiska våren, satte den egyptiska armén återigen eld på Tahrirtorget i Kairo. Klippet nedan visar hur den USA-finansierade militären handskas med unga demonstranter. (Varning för otäcka bilder - Mina Naguib har samlat fler bilder och videoklipp här).

Armén till attack mot demonstranter i Kairo

2011-12-16T02:16:00.000-08:00

Nu på morgonen gick militärpolis till attack mot demonstranter som sedan 24 november slagit läger utanför regeringsbyggnaden i centrala Kairo i protest mot utnämningen av Kamal al-Ganzouri till ny premiärminister. Klippet nedan visar soldater som kastar sten mot demonstranterna från ett hustak. I skrivande stund pågår ännu sporadiska sammandrabbningar på de angränsande gatorna, många har sårats och den kända aktivisten Mona Seif uppges ha arresterats.

Om valet och revolutionen

2011-12-01T05:30:00.001-08:00

Jag skriver om valet och revolutionen på Aftonbladets Kultur idag:

"Sedan februari har Mubaraks generaler med hjälp av sitt omfattande propagandamaskineri utmålat alla demonstrationer som ett dödligt hot mot en skör demokratisering. När utbildningsdepartementet på valdagen meddelade att man tryckt nya historieböcker för grundskolan med nyskrivna kapitel om den egyptiska revolutionen var det ett led i samma process. Behovet av en officiellt sanktionerad historieskrivning skiljer knappast den egyptiska regimen från andra – vad som verkligen oroar är dess iver att utfärda ett bokslut över en historisk omvälvning långt innan någon vet hur den kommer att sluta. Budskapet är tydligt: Revolutionen är redan fullbordad och gatuprotesternas tid över. Men motsättningen mellan proteströrelsen och den politiska processen är naturligtvis falsk. Den kan rentav vara farlig i ett läge då den avgörande kampen inte handlar om demokratins former utan dess räckvidd." Läs hela.

Mellan gevärspiporna och valurnorna

2011-11-29T10:43:00.001-08:00

Kort kommentar om det egyptiska valet som publicerades på Aftonbladets kultursidor idag:

Mellan gevärspiporna och valurnorna

Den första dagen av det egyptiska parlamentsvalet blev ungefär så kaotisk som många förutspått: Vallokaler som inte öppnade för att domaren kört vilse eller den lokala polischefen vägrat leverera röstlängderna, fingerbläck som gick att tvätta bort med vatten och våldsamma kravaller på sina håll. Men också: långa köer av beslutsamma väljare och en armé av journalister och aktivister, så ivriga att avslöja fusk att ett flygblad utanför en vallokal förvandlades till en allvarlig överträdelse.

Brott mot vallagarna kommer utan tvekan att förekomma inom såväl det islamistiska som liberala lägret. Men det stora övergreppet mot demokratin har inte några politiska partier stått för, utan den militärmakt som till en fjärdedel finansieras av USA. Sedan februari har militären gjort sig skyldig massakrer, fängslat bloggare och hotat medier med censur. Löftet att lämna makten inom sex månader förvandlades till drygt två år, den provisorisk grundlagen ändrades efter generalernas godtycke och ett extremt förvirrande valsystem kokades ihop.

Det parlament som skulle skriva en ny konstitution skulle plötsligt bara få utse 20 av 100 delegater i den konstituerande församlingen. Den valda regeringen ska spela en underordnad roll till militärrådet fram till presidentvalet, som om det senaste löftet är något värt ska hållas under mitten av nästa år. Så vad röstar egyptierna egentligen om? Kanske slog läkaren Mostafa Hussein huvudet på spiken när han sammanfattade dagen på twitter: Själva röstande var hyfsat fritt, men till ett parlament som inte är det.

Valet och Tahrir

2011-11-27T23:33:00.001-08:00

Valet i Egypten har börjat och tidiga rapporter tyder på att valdeltagandet kommer att bli relativt högt (bild från en vallokal i Alexandra nu på morgonen, via Evan Hill). Det är i sig positivt, eftersom ett högt valdeltagande är den bästa garantin mot systematiskt fusk eller försök att påverka utgången med våld och hot. Det är naturligtvis för tidigt att blåsa faran över - det är trots allt i stort sett samma män och institutioner som arrangerar det här valet som brukade ansvara för de riggade valen under Mubarak. Men en sak är klar: genom att gå till vallokalerna idag, trots det våld som skakat Egypten sedan Mubaraks fall och inte minst den senaste veckan, visar miljoner egyptier sin starka vilja att vara med och utforma landets framtid.

En fråga som många förmodligen ställer sig är hur valet påverkar och påverkas av den senaste veckans protester mot militärstyret. Går det att hålla ett val så kort efter att tiotals demonstranter dödats i våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna? Och kommer ett relativt högt valdeltagande inte visa att demonstranterna på Tahrir bara är en högljudd minoritet?

Svaret på den första frågan är förmodligen ja; trots de dramatiska bilder som kablats ut från Kairo den senaste veckan har våldet varit begränsat till i stort sett en gata (se kartan i det här inlägget) i en stad med nästan 20 miljoner invånare. Något kvarter från Tahrirtorget har vardagslivet forsatt ungefär som vanligt under hela denna tid. Det som gjort många oroliga för möjligheten att hålla ett fredligt val är inte så mycket den senaste veckans sammandrabbningar som den allmänna osäkerhet som präglat landet sedan revolutionens början och de extremt bristfälliga förberedelserna.

Svaret på den andra frågan är däremot nej. Protesterna på Tahrir har egentligen väldigt lite med valet att göra, även om de många oklarheterna kring valsystemet bidragit till missnöjet med militärrådet. Proteströrelsen handlar först och främst om att pressa militären att lämna ifrån sig makten till ett civilt övergångsstyre, och det är en kamp som kommer att fortsätta under hela den utdragna valprocessen. Även om många av aktivisterna på torget förespråkat en bojkott av valet eller avfärdat det som irrelevant (se debatten mellan aktivisten Sherif Gaber och Dina Zakaria från Frihets- och rättvisepartiet nedan) så är de troligen inte representativa för de hundratusentals egyptier som deltagit i den senaste veckans protester.

Valbojkotter är alltid en knivig fråga. Det finns utan tvekan starka principiella argument för att vägra delta i ett val under ett brutalt militärstyre, där spelreglerna dikterats uppifrån och resulterat i ett valsystem som inte bara är förvirrande utan saknar bred politiskt legitimitet. Det finns också en högst reell risk att militärrådet kommer att använda ett högt valdeltagande som ett argument för att vägra göra fler eftergifter och fortsätta att slå ned med våld på demonstrationer. Men min egen gissning är ändå att de som manar till bojkott av dagens val begår ett stort politiskt misstag, av två enkla skäl: För de första för att deras maningar kommer ha väldigt liten effekt - tvärtom riskerar de att isolera sig från en befolkning som faktiskt mest av allt önskar sig val. För det andra för att de oavsiktligt bidrar till att förvandla valet till en slags folkomröstning om militärrådet, där ett högt valdeltagande kan tolkas som ett stöd för militärens sätt att hantera övergångsperioden.

I själva verket är det ju tvärtom: Förtroendet för militärrådet har sjunkit i botten och många egyptier kommer att gå och rösta just därför att de ser valet som det första konkreta steget mot att upprätta ett civilt styre. Det finns ingen motsättning mellan att rösta och samtidigt vara kritisk mot militärrådet, även om det är precis vad generalerna kommer att hävda. Valet är en förlängning av Tahrir, inte dess rival, som en väljare sade till Jack Shenker från The Guardian idag:

Många partier har ställt sig bakom och deltagit aktivt i den senaste veckans protester samtidigt som de ställer upp i valet. Det gäller inte minst alliansen "Revolutionen fortsätter" som är en koalition av vänsterpartier och liberala islamister med en stor andel relativt unga kandidater. Partierna i alliansen har förlorat minst två medlemmar till militärens våld den senaste veckan, och kan knappast anklagas för att "sälja ut" demonstranterna på Tahrir genom att ställa upp i valet.

Mer om valet:

* The concise idiot's guide to the Egyptian elections på Jadaliyya.com (här finns också presentationer av de flesta partier och allianser som ställer upp i valet; se även denna karta över de politiska partierna, sorterade enligt en höger/vänster-skala och en sekulär/religiös dito).

* Uppdateringar på arabist.net's specialsida om valet.

* Följ #egyelections och #egyviolations på twitter för en flod av uppdateringar om valet och obekräftade rapporter om fusk. De flesta anklagelser handlar än så länge om att partier bedriver valkampanj utanför vallokalerna, vilket är otillåtet, och vallokaler som öppnar sent.

* Liveuppdateringar från Ahram Online.

I media: DN, SvD.

Västvärlden blunder för militärens övergrepp

2011-11-25T05:35:00.001-08:00

Jag skriver på SVT Debatt idag: "USA ger Egypten 1,3 miljarder dollar årligen i militärt bistånd. Under Mubaraks sista år vid makten blev även EU en viktig biståndsgivare till landet. Hundratals miljoner euro betalades ut till regimen samtidigt som förtrycket enligt många bedömare skärptes. När den arabiska våren bröt ut hoppades många att västvärlden skulle ompröva den katastrofala politik där så kallad ”stabilitet” – i själva verket hänsyn till geopolitiska intressen – alltid gått före demokrati och mänskliga rättigheter. Men det tysta stödet till den egyptiska militärens kontrarevolution visar att det var önsketänkande." Läs hela.

På söndag planeras en solidaritetsdemonstration med den egyptiska revolutionen - samling kl 15.30 på Mynttorget utanför riksdagen.

"Från demonstranter till rebeller"

2011-11-23T05:08:00.001-08:00

De pågående protesterna mot militärrådet i Egypten har beskrivits av många som en upprepning av revolten mot Mubarak i januari. En del kallar det för en "andra revolution", andra frågar sig om Egypten nu är "tillbaka på ruta ett". Men för den som följt utvecklingen noga sedan januari är det uppenbart att det som sker nu inte är en upprepning utan en helt ny fas i en mycket större process. Att analysera det som pågår är nästan omöjligt med tanke på den oerhört snabba utvecklingen på marken, men några korta kommentarer följer nedan:

* Den kanske viktigaste skillnaden mellan de 18 dagarna i januari och februari och det som händer nu är att den massrörelse som då svepte över Egypten enades kring ett enkelt och väldigt tydligt krav: Att Hosni Mubarak skulle avgå. Sedan dess har rörelsens splittrats och bristen på en grundläggande enighet och färdriktning har gjort det möjligt för militärrådet att i spela ut olika grupper mot varandra och i stort sett på egen hand diktera villkoren för den politiska övergångsperioden. De senaste månaderna och veckorna har dock en lång rad olika grupper återigen konvergerat kring ett tydlig krav: att göra slut på militärstyret. Till skillnad från "ned med Mubarak" är dock detta ett krav som kan tolkas en rad olika sätt. Där några helst vill se Tantawi och alla hans generaler avsatta och hängda tillsammans med Mubarak kan andra nöja sig med en tydlig tidsplan för övergången till civilt styre. Troligen ansluter sig fler och fler till en mer radikal position ju brutalare våld som säkerhetsstyrkorna använder, ju fler dödsoffer repressionen skördar och ju längre militärrådet dröjer med att svara på demonstranternas krav. Det blev snabbt uppenbart att Tantawis tal igår och löftet om val av en civil president i mitten av nästa år inte var tillräckligt, och en del av de partier som gick med på att träffa militärrådet igår har till och med sett sig tvingade att be om ursäkt för det efteråt. En rad viktiga människorättsgrupper har i ett uttalande krävt att ledande militärer och polisbefäl ska åtalas, vilket innebär att ett viktigt tabu har brutits.

* Som Issandr el-Amrani påpekar är en av de intressantaste sakerna med gårdagens massprotest på Tahrir att den ägde rum trots att den bojkottades av både Muslimska brödraskapet och de flesta salafitiska organisationer. Många av deras anhängare deltar visserligen i protesterna, men "their leadership has failed them once more. Once again the Muslim Brotherhood has shown that its basic essence has not changed: just as its leader in 2009 said he had no problems with a Gamal Mubarak presidency and had much respect for Hosni Mubarak, just as they rushed to negotiate with president-apparent Omar Suleiman in late January, just like they preferred to cut a deal with the military in the transition's early days and accepted a slapdash referendum and constitutional declaration, the Brothers are once again swimming against the prevailing tide of the Egyptian people. They prefer to negotiate for their own maximum advantage rather take a principled position." Jag får ibland intrycket att detta inte ens handlar om att Brödraskapets ledarskap sätter sina maktanspråk över ideologi och principer, utan att de i själva verket är mer intresserade av den egna organisationens överlevnad och institutionaliserade intressen än att överhuvudtaget nå makten. Brödraskapet är en rörelse som verkat i snart 100 år i opposition, och byggt mycket av sin identitet och sina organisatonier på denna grund. I vissa avseenden liknar de ett företag mer än en politisk rörelse. Då är det logiskt att undvika konfrontation med makten, även när detta leder till politisk marginalisering.

* Den egyptiska revolutionen och hela den arabiska våren har i många sammanhang beskrivits som en ungdomens revolution. Själv har jag alltid sett det som en aning missvisande, även om demografiska faktorer självklart måste vara en del av varje förklaring till det som pågår. De senaste dagarna är det dock uppenbart att den kritiska massan av demonstranter mobiliserats av ungdomsrörelser och studentorganisationer. Från universitet och andra läroverk runt om i Kairo har stora demonstrationståg marscherat till Tahrir, organiserade av såväl vänsterrörelser som liberala grupper och islamister. Den växande studentrörelsens betydelse är ännu tydligare utanför Kairo, där protesterna ofta tycks ha varit störst där det redan pågått en studentrevolt under hösten, t.ex. i Mansoura. En följd av detta är att den pågående revolten är både mer organiserad, radikal och ideologisk.

* Den egyptiska vänstern har från början stött den pågående revolten helhjärtat, och de delar av vänstern som inte redan beslutat att bojkotta valet har avbrutit sina valkampanjer för att stödja demonstrationerna. Radikala vänsteraktivister och fackliga ledare manar till en generalstrejk mot militärjuntan, och även vanligtvis "moderata" fackliga aktivister tycks ha anslutit sig till det förslaget. Huruvida den egyptiska arbetarrörelsen och arbetarklassen på allvar ger sig in i den pågående revolten kommer att bli helt avgörande för utvecklingen de närmaste dagarna. Den här höstens våg av strejker visar att det finns både ett utbrett missnöje med avsaknaden av sociala reformer (eller ens en tydlig avsikt att genomföra sådana) såväl som vilja att ta strid för såväl ekonomiska krav som den grundläggande rätten till facklig organisering.

* Kartan nedan har gjorts av aktivister för att motbevisa påståendet att säkerhetsstyrkorna bara "försvarar inrikesministeriet", som är den röda pricken i nedre högra hörnet. Kartan ger istället intrycket att det är demonstranterna som försvarar Tahrirtorget från polisens framryckningar. Men det är samtidigt uppenbart att många demonstranter inte längre nöjer sig med att bara ockupera torg runt om i landet. I Alexandria, Mansoura, Suez och på andra platser har våldsamma sammandrabbningar ägt rum utanför inrikesministeriets regionala högkvarter. Tusentals tycks fast beslutsamma att slå sönder de främsta symbolerna för en avskydd institution som militärrådet inte visat några som helst tecken på att vilja reformera. För en del handlar det säkert lika mycket om att ta ut hämnd på polisen som om politiska krav, men det råder ingen tvekan om att det skett en omfattande radikalisering av såväl mål som medel under de senaste tio månaderna. Eller som en aktivist uttryckte det på twitter: "Vi är inte längre demonstranter.. vi är rebeller!"

* Nedan ett klipp som visar en av de tillfälliga "vapenvilorna" på gatan Mohammed Mahmoud som leder från Tahrirtorget. Demonstranterna försöker lugna läget genom att skandera "fredligt, fredligt" och baka undan från polisen. Sedan går de fram och pratar med de unga rekryterna i det främsta polisledet. I det ögonblicket öppnar säkerhetsstyrkorna eld och rycker framåt. Det ser ut som en bizarr lek, men det är viktigt att förstå vad demonstranterna försöker göra: vinna över de unga poliserna, värnpliktiga rekryter som ofta kommer från den fattiga landsbygden, på sin sida. Vilket också förklarar varför polisbefälen gång på gång bryter vapenvilan genom att utan förvarning låta tårgasen regna ner över folkmassan.

I media: DN, SvD, SvD2, SR,

Utanför Kairo

2011-11-22T05:26:00.001-08:00

På Tahrirtorget utspelas just nu scener som för tankarna till massprotesterna mot Hosni Mubarak för tio månader sedan. Och precis som den gången är revolten inte begränsad till Kairo, även om mediernas bevakning sällan sträcker sig utanför huvudstaden. Följande filmklipp från demonstrationer och sammandrabbningar runt om i Egypten under gårdagen har sammanställts av @ysalah. Idag pågår eller planeras nya protester i de flesta ständer, som väntas bli mångdubbelt större.

Alexandria:

Mansoura:

Ismailia:

Qena:

Asiyut:

Minya:

Tanta:

Port Said:

Damietta:

Zaqazig:

Aswan:

Fayyoum:

Sohag:

Mahalla:

Beni Suef:

Suez:

El-Aresh:

Media: Svd, DN.

Solidaritet med Egypten

2011-11-21T13:49:00.001-08:00

Via arabist: Demonstranter på Tahrirtorget skanderar mot Mohamed Hussein al-Tantawi, Mubaraks försvarsminister i 20 år – hans "knäkund" enligt amerikanska diplomater i läckta wikileaksdokument – och Vita Husets förstahandsval till att leda övergångsperioden i Egypten. Här finns en mycket bra sammanfattning av läget av Issandra el-Amrani. Den framträdande vänsteraktivisten Hossam el-Hamalawy ger sin syn på läget i en intervju med Al Jazeera här.

Idag hölls en solidaritetsmanifestation med den egyptiska revolutionen utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm (se bild nedan). Ungefär tjugo personer samlades, de flesta egyptier. Svenska vänner av demokrati och rättvisa har en ny chans imorgon tisdag, då en ny manifestation är planerad kl 17.00, på samma plats.

I media: DN, Svd, Fria tidningen, SR.

Krutdurken Egypten - revolutionen fortsätter

2011-11-20T07:13:00.001-08:00

För en liten stund sedan gick soldater till attack mot tusentals demonstranter på Tahrirtorget i Kairo. Angreppet kommer efter mer än ett dygn av gatustrider mellan inrikesministeriets säkerhetsstyrkor och de demonstranter som stannat på torget efter fredagens massprotest mot militärjuntan. Minst två personer dödades i gårdagens protester, och nya dödsoffer rapporteras från Tahrirtorget nu på eftermiddagen.

Det som pågår är utan tvekan den allvarligaste konfrontationen mellan egyptens revolutionärer och militärjuntan sedan Mubaraks fall. Att demonstranterna igår lyckades återta torget från säkerhetsstyrkorna och försvara det under ett mer än ett dygn är ett tydligt tecken på det växande missnöjet med militärledningens sätt att hantera övergångsperioden och allt tydliga anspråk på makten. Det är uppenbart att styrkan i protesterna är mer än militären kan hantera - med mindre än att orsaka en massaker. I skrivande stund har tusentals demonstranter återigen intagit Tahrirtorget efter att ha skingrats av soldater och kravallpolis för knappt en timme sedan. Demonstrationer har också förekommit i Suez, Mahalla, Mansoura, Assiut och andra egyptiska städer. Gång på gång jämförs scenerna på gatorna i Kairo med de som utspelades den 25-28 januari, under revolutionens första dagar, med den stora skillnaden att militären nu hjälper polisen att slå ned demonstrationer och att slagorden idag riktar sig mot militäregimen och Tantawi istället för Mubarak.

En av de som dödades under lördagen var den 26-årige Beha al-Din al-Sanousi, som enligt vittnesuppgifter sköts i ansiktet av en krypskytt under en demonstration i Alexandria i solidaritet med demonstranterna på Tahrirtorget. Beha var medlem av partiet al-Tayyar al-Masry, som består av avhoppade ungdomar från Muslimska brödraskapet och ställer upp i parlamentsvalet i allians med Folkliga Socialistalliansen. Partierna i alliansen "revolutionen fortsätter" - ett av fyra större block som ställer upp i det parlamentsvalet om en vecka - ska ha diskuterat att bojkotta valet som svar på det som sker, men beslutade i morse att trots allt ställa upp i valet eftersom det är den snabbaste vägen till civilt styre. Samtidigt manar man sina kandidater och anhängare att ansluta sig till protesterna för att "försvara revolutionen." Även liberala politiker har beslutat att tillfälligt ställa in sin valkampanj i protest mot polisens övervåld, och på Al Jazeera anklagar en talesman för Muslimska brödraskapets parti Frihet och Rättvisa militärrådet SCAF för att "upprepa Mubaraks misstag", samtidigt som han lovar att Brödraskapet inte kommer att "överge sina vänner på Torget".

Vad den nya "intifadan" i Egypten kommer att innebära politiskt är svårt att sia om. Idag är det nästan omöjligt att föreställa sig att ett fredligt parlamentsval ska kunna hållas i landet om mindre än en vecka. Situationen kommer troligen inte lugna ner sig utan tydliga eftergifter från militären, och en tydlig tidsplan för en snar övergång till civilt styre framstår som ett absolut nödvändigt steg för att övertyga motståndarna om att Egypten inte är på väg mot en ny militärdiktatur. Men den fortsatta utvecklingen kommer också att bero på oppositionens förmåga att enas kring en alternativ plan för den politiska övergången - något som hittills varit omöjligt på grund av den djupa misstron mellan liberaler och islamister.

Uppdatering. Filmklippet nedan visar poliser släppa undan en livlös kropp och slänga den i en hög med sopor efter arméns attack på Tahrir idag. (På ett foto från samma tillfälle som cirkulerat på twitter syns sju andra kroppar).

Uppdatering: Egyptens kulturminister Emad Badr El-Din Mahmoud Abu Ghazy uppges ha avgått i protest mot våldet.

Uppdatering: Det moderata islamistiska Wasat-partiet uppmanar militärrådet att utlysa presidentval senast i april 2012.

Uppdatering: Intervju med tre aktivister och journalister som alla fått ögonskador efter att polisen skjutit gummihagel i ansiktshöjd mot demonstranter – ett exempel på den "återhållsamhet" som det egyptiska inrikesministeriet talar om. Jag hade själv förmånen att lära känna Ahmed abd el Fatah under min tid i Egypten. Han är en skicklig och orädd fotograf som ofta tog stora risker för att dokumentera demonstrationer och strejker, och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för någon som lever på sina ögon att kanske förlora synen på ett av dem på grund av regimens brutala repression. (Det här klippet visar en del av dagens sammandrabbningar ur polisens perspektiv. Ca 40 sekunder in i klippet skjuter en av poliserna vad som förmodligen är gummikulor eller hagel mot demonstranterna och får beröm av sina kollegor: "Bravo ya basha, du träffade honom i ögat"!)

Uppdatering: Ännu ett klipp från attacken mot Tahrir idag. Inga kommentarer.

Uppdatering: Minst ~~sju~~ ~~tio~~ elva dödsoffer har rapporterats i Kairo idag, varav fyra skjutna med levande ammunition. Nu rapporteras att baltagiyya med svärd och pistoler samlats i Bab al-Luq, ett stenkast från Tahrirtorget. Det är "kamelslaget" om igen.

Uppdatering: Egyptiska aktivister planerar en manifestation utanför ambassaden på Strandvägen i Stockholm kl 16 imorgon måndag. Kraven lyder (hastigt översatt):
1- Att Essam Sharaf's regering omedelbart avgår.
2- Att en nationell samlingsregering bildas med ansvar för övergångsperioden och att övervaka parlaments- och presidentvalen, och att alla civila och politiska befogenheter fråntas militärrådet.
3- Att parlamentsvalet genomförs på de utsatta datumen.
4- Att presidentval genomförs den 1 april 2012.
5- Att inrikesministeriet reformeras och den gamla regimens ledare avlägsnas.

Uppdatering: Demonstranter i Assiut i övre Egypten skanderar "ett, två, var är maktöverlämnandet" och "ner med fältmarskalken (Tantawi).

En läkare gråter framför en dödad demonstrant...:

Uppdatering: Issandr el-Amrani skriver om möjliga politiska utvägar. Jag är inte särskilt hoppfull när det gäller generalernas beredskap att släppa ifrån sig makten eller de egyptiska politikernas förmåga att enas och ta något slags kollektivt ansvar – men om något kan få dem att göra det så är det en fortsatt upptrappning av protesterna runt om i landet.

Tillbaka till Tahrir - folket vs juntan?

2011-11-18T00:39:00.001-08:00

Tahrirtorget i Kairo kl 10.45 i morse lokal tid (via Sherine Tadros).

Idag väntas massiva protester över hela Egypten – de första sedan Mubaraks fall som stöds av i stort sett hela det politiska spektrat, från den radikala vänstern till ultrakonservativa salafister.

Som vanligt råder ingen fullständig enighet om demonstrationernas krav, vilket avspeglas i de olika namn som dagen getts: "maktöverlämnandets fredag", "det enda kravets fredag" eller "fredagen för att försvara demokratin". Socialistiska och liberala grupper (som var de första att mana till demonstrationer idag) kräver en deadline för överlämnandet av makten till en vald civil president i april 2012, istället för maj 2013 som militären föreslagit. Islamisterna riktar istället främst in sig på de "suprakonstitutionella principer" som skulle ge militärledningen ett mycket stort inflytande över skrivandet av en ny grundlag och i praktiken ett permanent skydd mot civil kontroll t.ex. genom kravet att militärens budget ska förbli hemlig. (Den egyptiska vänstern motsätter sig naturligtvis också de här principerna, men till skillnad från islamisterna avfärdar de hela idén att militären skulle ha något med skrivandet av en ny konstitution att göra).

Misstänksamheten mot Muslimska Brödraskapets och salafisternas agenda är som vanligt stor i det sekulära lägret. En del grupper har valt att bojkotta protesten som de menar har "kapats" av islamister, och en allt viktigare skiljelinje i egyptisk politik går just mellan de som ser islamisterna som huvudfienden och de som ser militären som det allvarligaste hotet mot revolutionen. Men om de förra var fler i våras är det tydligt att de senare har blivit fler för varje dag som gått, efter att militären ställt tusentals egyptier inför summariska militärdomstolar, använt allt brutalare våld för att slå ner protester och deklarerat sin beslutsamhet att behålla makten åtminstone till början av 2013 och i praktiken krävt vetorätt över den nya konstitutionen.

Att de senaste dagarnas intensiva förhandlingar mellan övergångsregeringen och representanter för det islamistiska lägret misslyckats beror antagligen lika mycket på militärrådets vägran att vika sig som på det faktum att Brödraskapets ledning länge stått under växande press från den yngre generationen inom rörelsen att ta ställning mot militärens maktanspråk och övergrepp, och därför tvingats inta en ovanligt hård attityd. Trots den fortsatta splittringen mellan Egyptens politiska krafter markerar dagens protest därför en viktigt vändpunkt, och det övergripandet budskapet är tydligt: nej till fortsatt militärstyre, öppet eller förtäckt.

Uppdatering: Tahrir före fredagsbönen:

I media: "Tusentals demonstrerar mot militärstyret i Egypten" - Cecilia Uddén intervjuar ledaren för de egyptiska socialdemokraterna (i själva verket en samling liberala intellektuella). SvD rapporterar också om protesterna men underdriver kraftigt dess storlek, medan DN.se väljer att istället skriva om nakenbloggaren Aliaa Magda el-Madi.

Solidaritet med Egyptens revolution - Stockholm 12 november

2011-11-08T03:30:00.000-08:00

Den 12 november har egyptiska aktivister från kampanjen mot militärdomstolar för civila manat till en internationell protestdag i solidaritet med den åtalade aktivisten Alaa abd el Fattah och de tusentals egyptier som fängslats efter summariska rättegångar efter Mubaraks fall (läs hela uppropet här). Solidaritetsaktioner planeras i fler än 20 städer i Europa och USA. I Stockholm blir det en manifestation på Medborgarplatsen kl 15, med tal av bland annat Jonas Sjöstedt och Shora Esmailian. Kom gärna dit och visa ditt stöd och sprid eventet på facebook.

För mer bakgrund läs intervjun med Shahira Abouellail från No to military trials for civilians och se filmen nedan:

Mer läsning:

Svd: Militärrådets makt upprör. Egyptens armé anhöll bloggare.

DN: Svenska företag sålde hjälpmedel för elektronisk övervakning och censur till bl.a. Egypten.

Folket vill (fortfarande) att regimen ska falla!

2011-11-01T01:40:00.000-07:00

Tusentals egyptier marscherade igår genom centrala Kairo och skanderade det numera legendariska slagordet as-sha'ab yourid isqaat al-nizaam - "folket vill att regimen ska falla!" (klippet via Hossam el-Hamalawy). Protesten var ett svar på att militärjuntan har låtit arrestera aktivisten och bloggaren Alaa abd el-Fattah, som tillsammans med flera andra aktivister för att ha "uppviglat till våld" under Egyptens "blodiga söndag" den 9 oktober. I söndags beordrades han häktad i 15 dagar efter att modigt ha vägrat svara på militäråklagarens frågor med hänvisning till att militären inte har rätt att döma civila.

Om Alaa döms blir han en av över 12000 egyptier som fängslats av militärdomstolar sedan Mubaraks fall. Fallet är alltså långtifrån unikt, men det är första gången regimen gett sig på en så känd aktivist. Det kan ses som en medveten styrkedemonstration - ett försök att visa att ingen går säker. Men det kan också visa sig vara en grov missbedömning, eftersom protesterna mot gripandet av Alaa nu ökar pressen på regimen att upphöra med militärdomstolar för civila.

Kortfilmen nedan är ett fint portträtt av Alaa och hans familj, som består av idel kända aktivister. Jag har själv aldrig träffat Alaa men däremot hans far Ahmed Seif el-Islam som är en av Egyptens mest kända människorättsadvokater och själv satt fängslad i fem år på 80-talet. Hösten 2008 var han en av advokaterna i rättegången mot 49 egyptier som åtalades efter revolten i Mahalla el-Kubra den 6 april samma år.

Smolk i bägaren efter Tunisiens val

2011-10-28T14:05:00.000-07:00

Efter två veckor i Tunisien lämnar jag landets samtidigt som våldsamma protester blossat upp i Sidi Bouzid, den stad där Mohammed Bouazizi satte de arabiska revolterna revolterna i rullning den 17 december förra året. Såväl lokala regeringsbyggnader som det islamistiska Ennahdas kontor har satts i brand och soldater skjutit i luften för att skringra demonstranter.

Det är lätt att avfärda det som händer i Sidi Bouzid som en bagatell. Antingen som en reaktion från "dåliga förlorare som inte accepterar valresultatet", som en man på gatan i Tunis idag uttryckte det idag, eller som en konspiration iscensatt av anhängare till den störtade presidenten Ben Ali. Men jag tror snarare att händelserna bör tas på största allvar, som en viktig påminnelse om de djupa motsättningar som fortfarande existerar i Tunisien och som ingalunda försvunnit på grund av valet (kanske snarare tvärtom).

Bakgrunden till protesterna var de oväntade framgångarna för partiet Aridha Chaabiya. Före valet figurerade partiet överhuvudtaget inte i de politiska diskussionerna, men enligt de första prognoserna efter valdagen var på god väg att bli tredje eller andra största parti med över 10 procent av platserna i den konstituerande församlingen. Aridha Chaabiya är egentligen en koalition av oberoende kandidater, vars ledande figur är Hachimi al-Hamidi, en före detta medlem av Ennahda med rötter i Sidi Bouzid, men som levt större delen av sitt liv utomlands. Hamidi tycks främst ha bedrivit sin valkampanj via sin egen London-baserade TV-kanal al-Mustaqillah. Där har han fört ut ett budskap där religiös retorik blandats med storstilade löften om gratis sjukvård, bidrag till arbetslösa och gratis kollektivtrafik för äldre – men också tagit emot samtal från potentiella väljare i direktsändning.

För det politiska etablissemanget i Tunis kom Aridha Chaabiyas framgång som en chock. Före valet avfärdade de Hachimi el-Hamidi som en excentrisk clown i bästa fall – en vän berättar att han skämtsamt brukade kallas för "Tunisiens Gaddafi" – eller ett redskap för den gamla regimen i värsta fall. Den första reaktionen från både journalister och politiker i Tunis var därför att kräva att Aridha Chaabiyas mandat skulle ogiltigförklaras med hänvisning till förbudet mot politisk TV-reklam och utländsk finansiering i valkampanjen.

Det var lätt att känna sympati med sådana krav. Demokrati förutsätter ju att samma spelregler gäller för alla parter, även om det i praktiken ofta ser annorlunda ut. Men samtidigt var det förbluffande att se hur lättvindigt en del tunisier var beredda att diskvalificera hundratusentals röster, och hur få som ägnade en tanke åt vilka konsekvenser detta skulle kunna få – i synnerhet som att Aridha Chaabiyas största framgångar kommit i den symboliskt viktiga staden Sidi Bouzid, där man blev största parti med god marginal.

De första protesterna började redan på torsdagen, när hundratals personer samlades utanför Ennahdas kontor i Sidi Bouzid i protest mot nedlåtande kommentarer från partiets generalsekreterare Hamadi el-Jebali (som kan bli Tunisiens nästa premiärminister). I ett TV-framträdande ska Jebali ha antytt att de som röstade på Aridha Chaabiya var ignoranta hungriga människor som inte visste sitt eget intresse. (Ironiskt nog samma retorik som många inom den sekulära eliten i Tunisien använder om Ennhadas väljare). Demonstrationerna tog dock fart på allvar först på kvällen efter att valkommissionen förklarat 6 av Ardiha Chaabiyas mandat ogiltiga – varav 3 från just Sidi Bouzid.

Jag kan inte uttala mig om huruvida protesterna i Sidi Bouzid började med en iscensatt provokation av anhängare av Ben Ali (många vittnen talar om att kände figurer från det forna partiet RCD deltog i den första protesten), och jag påstår inte heller att de är representativa för hela stadens befolkning. Däremot kan hela episoden ses som en kraftfull illustration av den djupa avgrund som skiljer den tunisiska "eliten" från befolkningen i de marginaliserade inlandsregionerna – och det faktum att även Ennahdas blivit en måltavla för ilskan visar dessutom att denna motsättning kan vara minst lika viktig som motsättningen mellan sekularister och islamister. Tunisiska twittrare på plats i Sidi Bouzid rapporterade att det som retade upp folk mest inte var själva beslutet att ogiltigförklara deras röster, utan det faktum att journalisterna på presskonferensen mötte beskedet med stående ovationer och att brista ut i nationalsången!

Det politiska etablissemangets oförmåga att förutse Aridha Chaabiyas framgångar är i sig inte särskilt förvånande. Tunisien är trots allt ett land utan erfarenhet av demokratiska val och utan tillförlitliga opinionsundersökningar. Det som verkligen oroar är det utbredda ointresset för vad som ligger bakom dessa framgångar, och hur man bäst bör hantera dem. Jag har själv tillbringat en stor del av min tid i Tunisien i den sociala och kulturella bubbla som huvudstaden utgör, men det räckte med ett kort besök i Sidi Bouzid förra veckan för att inse att många invånare i staden upplever en enorm bitterhet över sitt öde efter revolutionen. Några av de jag talade med ironiserade över att man sedan Ben Alis fall fått mer uppmärksamhet från utländska journalister än från sin egen regering eller de politiska partierna, trots de stora offer som stadens befolkning gjorde under revolutionen.

I en valrörelse som handlat mer om det islamistiska hotet än om de stora ekonomiska problem och enorma klyftor som landet brottas med är det inte förvånande att en populist som Hachimi el-Hamidi kan vinna röster genom att spela på känslor av av marginalisering och utanförskap. Kanske kan det - när förvirringen efter valet väl lagt sig – utgöra en väckarklocka för Tunisiens progressiva partier.

Triumf och förskräckelse i Tunisien

2011-10-26T01:56:00.000-07:00

Igår kväll samlades ett tusentals anhängare av el-Nahda utanför partiets högkvarter i Montplezir nära centrala Tunis för att fira den förkrossande segern i söndagens val med politisk pop och religiösa sånger. När storbildsskärmen för ett ögonblick fångade en skymt av partiledaren Rached el-Ghannouchi som betraktade festligheterna från ett fönster på fjärde våningen bröt folkmassan ut i jubel. Men något segertal levererades aldrig, till mångas besvikelse.

Sedan i måndags har el-Nahdas företrädare varit upptagna med att försäkra oroliga tunisier om att man kommer att samarbeta med andra partier, och man man står fast vid sina löften om att upprätthålla den sekulära staten. Det har dock inte övertygat rörelsens hårdaste kritiker. Igår samlades ett par hundra demonstranter utanför valkommissionens högkvarter för att protestera mot vad de beskriver som omfattande valfusk och el-Nahdas finansiering från Saudiarabien och andra gulfstater:

Till skillnad från de här demonstranterna har de större sekulära partierna erkänt sitt nederlag, och de allra flesta tunisier jag talat med – även de som är motståndare till el-Nahda – menar att folkets vilja måste respekteras. Samtidigt är besvikelsen påtaglig hos många aktivister som kämpat hårt i veckor och månader för sekulära partier och oberoende listor som nått ett uruselt resultat. En del aktivister jag träffade igår hade inte långt till tårarna när resultaten från distrikt efter distrikt tickade in, plågsamt långsamt som för att dra ut på tortyren. Men det är en del av demokratin, det också.

Ibland kan känslorna stå i vägen för en klar analys. Den allra viktigaste slutsatsen som kan dras från gårdagens val är att de partier – sekulära eller ej – som representerat det tydligaste brottet med Ben Alis regim varit de verkliga vinnarna. Det gäller såväl el-Nahda som vänsterliberala CPR, Republikanska kongressen, som gick kraftigt framåt jämfört med tidigare opinonsmätningar – igår kväll träffade jag faktiskt några unga tunisier som röstat på CPR och var på väg till el-Nahdas segerfest för att fira. Men det gäller också socialdemokratiska el-Takattul och det vänsterradikala POCT, som trots minimala resurser nu säger sig ha fått minst tre mandat – efter att inledande prognoser talat för att partiet skulle hamna helt utanför den konstituerande församlingen.

För Progressiva demokratiska partiet, PDP, har valet däremot varit en fullständig katastrof. Enligt såväl oberoende bedömare som några av partiets egna medlemmar kan det bero på att partiet gjort motstånd mot el-Nahda till huvudfråga i valrörelsen istället för att fokusera på att föra ut sin egen politik. Att hela valrörelsen har dominerats av frågan om Tunisiens nationella identitet snarare än de sociala problem som stod i fokus för revolutionen kan ha bidragit till att mellan en tredjedel och hälften av de röstberättigade inte gick och röstade.

Men den största belastningen för PDP är nog att man tidigare varit beredda att samarbete med Ben Alis numera upplösta parti RCD. Såväl PDP som vänsterpartiet al-Tajdeed (som nu ingår i den ultrasekularistiska alliansen Pôle Démocratique Moderniste) valde att delta i övergångsregeringen efter Ben Alis fall, tillsammans med ministrar från den gamla regimen – samtidigt som gatuprotesterna fortsatte. I söndags kom väljarnas hårda dom.

Valet i Tunisien - några kommentarer

2011-10-25T04:36:00.000-07:00

Efter den första glädjeyran över det framgångsrika valet i Tunisien stiger nu spänningen inför offentliggörandet av det officiella valresultatet, som troligen kommer att äga rum först sent i kväll. Jag hoppas hinna skriver mer framöver om mina intryck från valrörelsen och valet, men redan nu kan några korta anmärkningar vara på sin plats:

Angående det höga valdeltagandet som rapporterats så är det beräknat utifrån antalat väljare som registrerat sig på förhand, det vill sägaca 4 miljoner av totalt 7 miljoner röstberättigade. Talet om 90 procents deltagande ska med andra ordtas med nypa salt – vi vet ännu inte hur många av de oregistrerade väljarna somgick till valurnorna (en möjlighet som valkommissionen öppnade för när det visadesig att bara drygt hälften hade registrerat sig på förhand).

Alla preliminära uppgifter pekar på storseger förislamistiska al-Nahda. De räknar själva med 30-40 procent,men enligt Al Jazeera Arabic har de snarare fått 45 procent, vilket skulle ge dem en majoritet av platserna i den konstituerande församlingen. Det är i så fall en ganskaknepig situation. I ett rent majoritetsvalsystem skulle al-Nahda visserligen ha fått närmare 80-90 procent av mandaten, så attdet blir så här är egentligen inte så konstigt. Men jag förutspår ändå ettramaskri från den frankofila eliten om Al Jazeeras prognos visar sig stämma.

Flera av de större sekulära partierna har redan erkänt sitt nederlag, men ett80-talet tunisier protesterade igår utanför valkommissionen mot vad de beskriver somfusk från al-Nahda. De rapporter som kommit fram har främst handlat om relativtlindriga överträdelser som valpropaganda utanför och i valstationerna, men ingaanklagelser om manipulering av rösträkningen har (hittills) kommit fram. Tilldelade mandatkan dock överklagas i domstol om partierna brutit mot reglerna för hur mycket defår spendera på valkampanjen, vilket öppnar för utdragna rättsprocesser och en hel del osäkerhet framöver.

Den stora skrällen i valet är den oberoende listan 'Aridha Chaabiya ("Folkliga initiativet"), som kan få hela 10 procent nationellt. Listan företräder inte något parti utan har bildats av Hachi Hamdi, ägare till den Londonbaserade TV-kanalen al-Mustaqil. 'Arida Chaabiya anklagas nu för att i stort sett bara bedrivit sin valkampanj via kanalens TV-sändningar, vilket är egentligen ska vara förbjudet. En del röster har redan höjts för att listans röster ska ogiltigförklaras, vilket kan bli en stor stridsfråga framöver.

Det radikala vänsterpartiet POCT har enligt vissa prognoser fått 5 procent, men säger nu själva att de inte kommer att få något mandat i den konstituerande församlingen.Det är en stor besvikelse för dem, särskilt med tanke på att man räknat med ettbetydande stöd i en del av de fattiga inlandsregionerna som Ghafsa och Sidi Bouzid.Samtidigt måste 5 procent (om prognosen håller) ses som ett imponerande resultat med tanke på att partiet aldrig tidigare ställt upp i val och i stort sett inte haft några resurser till sin valkampanj. (Uppdatering: POCT uppger nu att de vunnit ett mandat Sfax).

Tunisien - inte bara islamister

2011-10-21T15:06:00.000-07:00

Idag avslutades den tunisiska valrörelsen. Nu väntar ett andrum på drygt ett dygn innan det är dags för folket att gå till valurnorna i det som - oavsett vad som händer - kommer att bli en historisk dag. Efter att i månader ha följt hur militärjuntan stärkt sitt grepp i Egypten, folkliga revolter bekämpats med brutalt våld i Bahrain, Syrien och Jemen och libyska städer förvandlats till ruiner i jakten på Gaddafi är det en stor lättnad att det i alla fall finns ett land i arabvärlden där utvecklingen tycks gå åt rätt håll.

Det är alltid intressant att jämföra sina egna intryck med medierapporteringen hemma i Sverige. Såväl Sveriges Radio som Svenska Dagbladet har haft en omfattande rapportering härifrån den här veckan, men DN är som vanligt en besvikelse. I alla fall hittar jag bara en artikel om det tunisiska valet på DN.se, med den ganska nedslående rubriken "På söndag kan Tunisiens frihet försvinna". Efter att ha intervjuat en person från den frankofona sekulära eliten drar skribenten slutsatsen att "oron är större än entusiasmen" inför söndagens val – en journalistisk metod som naturligtvis gör det möjligt att dra precis vilken slutsats som helst om stämningarna i Tunisien inför valet.

Sedan jag kom hit har jag talat med säkert ett hundratal personer (några av dem kommer till tals i det här reportaget i Fria Tidningen), och mött nästan lika många olika sätt att se på utvecklingen. De jag talat med har uttryckt hopp, förväntan, stolthet, förvirring, likgiltighet, misstro mot alla politiker, frustration över den förvärrade ekonomiska situationen, rädsla för hur kriget i Libyen ska påverka landet (rykten florerar om att tunga vapen smugglas in över gränsen - förhoppningsvis handlar det bara om just rykten), och mycket annat. Men jag har hittills inte lyckats träffa någon som oroar sig för att Tunisiens nyvunna frihet ska försvinna i ett slag på söndag, eller som tänker emigrera om fel parti (det vill säga islamistiska Al Nahda) vinner valet. Kanske har jag helt enkelt rört mig i fel kretsar?

Utan tvekan finns det många tunisier som är oroliga för hur deras samhälle skulle förändras om Al Nahda får en majoritet i den konstituerande församlingen - och erfarenheterna från andra länder där islamistiska rörelser kommit till makten visar att en sådan oro måste tas på allvar. Men det tunisiska valet handlar också om mycket mer än en kamp mellan "modernister" och "bakåtsträvare".

Ett av de mest hoppingivande inslagen i den tunisiska valrörelsen är att det (till skillnad från så gott som alla andra arabländer) faktiskt finns en ganska stark vänsteropposition, som gör sitt bästa för att föra upp frågor om social rättvisa på en dagordning som annars har dominerats av kontroverser kring religionens roll i samhället. Förutom de stora socialliberala eller socialdemokratiska partierna FDTL och PDP (som tillsammans har nästan lika många väljare som Al Nahda i de opinionsmätningar som gjorts) till vänsteralliansen PDM och det marxistiska POCT.

PDM (Pôle Démocratique Moderniste) har ganska omfattande och konkreta sociala reformer i sin valplattform men har i valrörelsen främst positionerat sig som hårdnackade motståndare till Al Nahda, och beskrivs av somliga som "ultrasekularister." PDM är det enda parti som placerat en kvinna överst på hälften av sina listor (lagen föreskriver att varannan person på listorna ska vara en kvinna, men eftersom få listor toppas av kvinnor kommer den konstituerande församlingen ändå att domineras av män). Det var också ett av få etablerade partier som med kraft försvarade den omstridda visningen av den animerade filmen Persepolis, som möttes av våldsamma protester häromveckan. Denna hållning har utan tvekan vunnit partiet mycket stöd bland de som oroar sig för islamisternas växande inflytande, men det har också medfört att man – trots ett ganska progressivt ekonomiskt program – främst tilltalar den välutbildade eliten och samlar mest folk på sina valmöten i den övre medelklassens områden. Så här såg det ut när PDM avslutade sin valkampanj i Tunis idag (bilden är från partiets facebooksida):

POCT (Parti des Ouvriers Communistes de Tunisie) är å andra sidan ett mer traditionellt kommunistparti, med många militanta aktivister och ett betydande stöd i delar av landet, där partiet verkat underjordiskt i mer än tjugo år. I marginaliserade inlandsprovinser som Gafsa och Sidi Bouzid har partiet ett kontor i nästan varje stad, och till och med i en del av de minsta byarna. Partiledaren Hamma Hammami verkar också vara populär långt utanför de egna leden – säkert delvis för att han fängslades och torterades av Ben Alis regim på 90-talet, och för att han till skillnad från många av de andra etablerade sekulära politikerna konsekvent vägrade ställa upp i de skenval som regimen arrangerade. (På partiets kongress i somras hörde Hammami för övrigt till de som ville att ordet "kommunistiska" skulle tas bort ur namnet, men trots det röstades förslaget ned). I onsdags fyllde partiets anhängare kommunhuset i Ben Arous, strax utanför Tunis, under ett valmöte där stämningen var på topp:

Till skillnad från PDM försöker POCT positionera sig som ett alternativ till både sekularister och islamister, genom att försvara "individens frihet" mot såväl de som vill förbjuda slöjor som de som vill tvinga kvinnor att bära en viss klädsel i religionens namn. Där PDM deklarerat att man inte kommer att medverka i en enhetsregering ledd av Al Nahda är POCT öppet för samarbete med den islamistiska rörelsen i de frågor där man är överens – i synnerhet i kampen mot resterna av Ben Alis regim, som fortfarande kontrollerar stora delar av statsapparaten, rättsväsendet och medierna.

I de komplicerade koalitionsförhandlingar som lär följa på söndagens val är det alltså långtifrån säkert att den huvudsakliga skiljelinjen kommer att gå mellan sekularister och islamister. Förutsatt att Al Nahda inte vinner egen majoritet lär förhandlingarna därmed dra ut på tiden. Om någon part däremot skulle uppleva valet varit orättvist eller vägrar acceptera resultatet kan å andra sidan vad som helst hända.

Mer läsning:

En kort introduktion till de viktigaste partierna i Tunisiens val av libanesiska Al Akhbar.

En mycket läsvärd artikel av Nouri Gana för Jadaliyya om det politiska landskapet efter revolutionen som innehåller en ganska skarp kritik av de partier som gjort motstånd mot Al Nahda till sin huvudfråga.

Valfeber i Tunis?

2011-10-19T04:49:00.000-07:00

Sedan i måndags är jag i Tunisien för att rapportera om det historiska valet på söndag, när tunisierna ska välja en konstituerande församling. Att vara på plats i den arabiska revolutionens födelseland, nio månader efter Ben Alis fall, känns mäktigt och spännande - samtidigt som en god portion ödmjukhet är nödvändig när man ska skriva om ett land som man aldrig tidigare besökt.

Redan efter en dags känns det som att hjärnan svämmar över av intryck. Igår hann jag bland annat med att träffa ett par aktivister i Tunis, besöka radiostationen Kalima och ett valmöte med vänsteralliansen Pôle Démocratique Moderniste i förorten Hay al-Zhuur. Och det är en minst sagt kluven bild som framträder. Å ena sidan ett brinnande engagemang bland valarbetare, journalister och politiska aktivister, och en stolhet bland vanliga tunisier över det man uppnått (många har jämfört situationen i Tunisien med Egypten där revolutionens framtid ser betydligt dystrare ut). Å andra sidan har jag redan träffat åtskilliga vanliga tunisier som säger att de inte kommer att gå och rösta. Antingen för att de inte har något som helst förtroende för något av de politiska partierna, eller för att de upplever skrivandet av en ny konstitution som något väldigt abstrakt och avlägset från de krav på social rättvisa och värdighet som revolutionen kretsade kring. (I själva verket kommer den nya församlingens uppgift inte bara vara att skriva en ny konstitution - troligtvis kommer man också ganska snart att utse en ny regering och ny president, om bara tillräckligt många partier kan enas bakom en kandidat.)

De flesta bedömare räknar med ett valdeltagande på runt 50 procent på sin höjd. Bland de som tänker gå att rösta säger nästan hälften av de jag hittills talat med att de tänker rösta på islamistiska Al-Nahda, men av lite olika skäl. "För att jag är muslim", svarade en man kort och gott. "De är ärliga och är de enda som alltid har kämpat mot regimen och fängslats och torterats för det", sa en annan. En taxichaufför som hade de flesta av de större partiernas politiska program i handskfacket ansåg att alla partier är korrupta och bara ute efter makt för att sko sig själva, men att islamisterna i alla fall har några hederliga medlemmar - och Tunisiens islamister är inga fanatiska extremister som i Iran eller Afghanistan, påpekade han.

De opinionsundersökningar som gjorts ger Al-Nahda 20-25 procent, medan de två huvudsakliga socialdemokratiska eller vänsterliberala partierna PDP och FDTL får runt 10 procent var. Valsystemet är dock utformat på ett sätt som kan ge större partier fler platser i den konstituerande församlingen än deras andel av rösterna (en analys jag såg pekade på att An-Nahda kan få 40 procent av mandaten, men få tror att de har chans att få en egen majoritet). Samtidigt har även små partier som det vänsterradikala POCT, som fått knappt en procent av väljarnas sympatier i opinionsmätningarna, chans att få ett eller två mandat (av 217 totalt).

Överallt sitter affischer med uppmaningar att gå och rösta, tidningarna är fyllda av annonser från valmyndigheten och företrädare för Al-Nahda menar att röstskolk är liktydigt med att rösta på Ben Ali. Det är nästan så att man undrar om inte det politiska etablissemangets intensiva kampanj för att få upp valdeltagandet i sig kan verka avskräckande på en del; vill ett folk som nyss gjort sig av med en diktator verkligen bli kommenderade till valurnorna som om röstandet i sig vore en helig plikt, oavsett om man tilltalas av något av de existerande politiska partierna?

Klippet nedan är från en provocerande reklamkampanj där chockade invånare i La Goulette upptäcker att någon satt upp ett enormt porträtt av Ben Ali på en husvägg - men bakom den störtade diktatorn döljer sig en uppmaning att gå och rösta:

Bakslag för Brödraskapet och studentrevolt i Mansoura

2011-10-16T22:05:00.000-07:00

I skuggan av efterspelet till Maspero-massakern har två viktiga politiska händelser ägt rum i Egypten under helgen.

Den första är fredagens val inom läkarfacket - som är det första på två årtionden. Valet ses av många som en viktig fingervisning om vart de politiska vindarna blåser i Egypten inför parlamentsvalet i november. Läkarfacket har sedan början av 90-talet dominerats av Muslimska brödraskapet, som mer eller mindre förvandlat organisationen till ett propagandaorgan för den islamistiska rörelsen. Tillsammans med fackets tidigare ordförande, som kom från det styrande partiet NDP, har ledningen konsekvent motarbetat de senaste årens försök av oberoende och socialistiska läkare att organisera kampanjer och strejker för att förbättra de underbetalda egyptiska läkarnas villkor och kvaliteten på den offentliga sjukvården.

I fredagens val utmanades Brödraskapet av en gruppering som kallar sig "den oberoende listan", ledd av bland andra den socialistiske (och kristna) aktivisten Mona Mina - och led ett förkrossande nederlag. Brödraskapets kandidater lyckades visserligen vinna flera viktiga positioner, inklusive ordförandeposten i det nationella läkarfacket samt 18 av 24 styrelseposter (tidigare hade man alla 24). Men ett viktigare mått på det verkliga stöd som Brödraskapet har bland landets läkare är resultaten i fackets lokala grenar, där den oberoende listan segrade i 14 av 27 provinser, inklusive viktiga städer som Kairo, Alexandria och Suez - där Brödraskapet inte lyckades få en enda plats i den lokala styrelsen.

Den oberoende listan fick i själva verket en stor majoritet av rösterna i provinser som representerar 70 procent av Egyptens läkare. För läkarfacket bäddar det något motsägelsefulla resultatet för hårda interna strider mellan de lokala fackklubbarna och den nationella styrelsen, men för det politiska landskapet i stort betyder valet mer än så. Inte minst kommer det att gjuta nytt mod i Egyptens sekulära och progressiva krafter.

Den andra stora politiska händelsen i Egypten var den stora studentrevolt som skakat universitetet i Mansoura i Nildeltat. Bakgrunden är att Essam Sharafs övergångsregering i somras - efter en våg av protester från studenter och lärare efter Mubaraks fall - beslutat att utse nya rektorer och dekaner på alla landets universitet genom interna val. Syftet var att ersätta de som utsågs under Mubarak-regimen och som anklagas för korruption, omfattande samarbete med säkerhetspolisen och nära band till det forna styrande partiet NDP. Regeringens beslut har dock inte fått stöd från militärrådet, och i praktiken har de utlovade valen därför bara kunnat hållas i de fall rektorer "frivilligt" lämnat sina poster.

Protesterna i Mansoura eskalerade efter att hundratals studenter belägrade en universitetsbyggnad i protest mot att dekaner på flera fakulteter vägrat att lämna sina poster inför valet. Det hela slutade med att en regeringsbil innehållande två av de avskydda dekanerna försökte ta sig förbi de protesterande studenterna, vilket ledde till att flera av dem kördes över:

I protest mot händelsen demonstrerade tiotusentals studenter på universitetet igår, söndag, vilket resulterade i att fem dekaner och medlemmar av universitetsledningen till sist lämnade sina poster:

"Det enda vi vill är att leva i demokrati", säger en av studenterna i klippet. Och de egyptiska studenternas kamp handlar inte heller enbart om korruption utan först och främst om den grundläggande demokratiska rättigheten att bilda fria studentkårer som verkligen representerar studenternas vilja och inte bara är "papperskonstruktioner" - som samma student uttryker det - vars interna angelägenheter kontrolleras av universitetsledningen i samarbete med säkerhetspolisen. I botten ligger också ett utbrett missnöje med utbildningens kvalitet och den växande klyftan mellan offentliga universitet och de extremt dyra privata elituniversiteten. Gårdagens massiva demonstration i Mansoura och den seger som studenterna vunnit kommer med största sannolikhet ge ny energi till studentrörelsen i hela landet.

15/10: Fyra röster om de arabiska revolutionerna

2011-10-14T00:47:00.000-07:00

Viktigt möte på Inspiration världen 2011 imorgon lördag:

Fyra röster om de arabiska revolutionerna

Tio månader efter revolutionen i Tunisien fortsätter kampen för demokrati och rättvisa i arabvärlden - trots brutalt våld och förtryck på många håll. Kom och lyssna på fyra unga aktivister från Egypten, Bahrain, Jemen och Libanon som berättar om de folkliga revolter som skakat om en hel värld.

Medverkande:

* Abubakr Morsy, Popular Socialist Alliance, Egypten.

* Mona Awali, Union of Democratic Youth, Libanon.

* Yehia Almukharraq, Al-Shabeeba Youth Society, Bahrain.

* Hana al-Khamri, journalist och aktivist från Jemen och masterstudent på Centrum för Mellanösternstudier på Lunds Universitet.

Plats: Z-salen, kl 10.45-12.15.
ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangör: Vänsterns internationella forum

Tantawi's massaker

2011-10-13T00:46:00.000-07:00

Det är svårt att skriva om det som inträffade under den "blodiga söndagen" i Egypten. Det är så mycket mer än det brutala och skoningslösa våldet som gör det här till den svartaste och farligaste episoden i Egypten sedan Mubaraks fall: de egyptiska makthavarnas skamlösa propaganda och cyniska manipulation av religiösa motsättningar, men också omvärldens tystnad inför den USA-stödda militärregimens massaker. Jag kan helt enkelt inte hitta de rätta orden - därför har jag samlat några klipp från händelserna och efterspelet som mer eller mindre talar för sig själva.

1. Ett långt klipp som visar när den massiva men fredliga demonstrationen närmar sig Maspero där den statliga televisionens huvudkontor ligger (den runda byggnaden som syns i bakgrunden i vissa sekvenser) och möts av skottlossning följt av att militärens APC:s kör rakt igenom folkmassan.

2. Ett klipp som visar början på attacken från en annan vinkel. Bilderna är otydliga, men det verkar som att attacken kommer helt oprovocerat, nästan genast när den större marschen ansluter sig till en mindre grupp demonstranter som redan står framför TV-huset.

3. Ett mycket otäckt klipp som visar hur pansarfordonen kör över demonstranter och till och med kör på bilar som står parkerade för att krossa de som tagit skydd bakom dem.

4. Ett obehagligt men extremt viktigt klipp som visar hur en mobb av män beväpnade med påkar och andra tillhygen letar efter kristna på en sidogata till Tahrirtorget. Det viktigaste avsnittet börjar sex minuter in i filmen. Vid 6:37 hörs en man som bär en mobiltelfon i ena handen beordra männen att gå in i byggnaden för att "hämta de kristna där inne". Strax därefter släppas två män ut och misshandlas brutalt av civilklädda män - med hjälp av soldater och poliser! (Åtskilliga vittnen har berättat om hur officerare dirigerade de lynchmobbar som drog runt i centrala Kairo på söndagskvällen).

5. Nyhetsuppläsaren Rasha Magdy på statstelevisionen hetsar mot kristna under söndagskvällens sändning. Det mest upprörande med det här klippet är inte de falska uppgifterna om att tre soldater skjutits ihjäl av demonstranterna (militären har ännu inte offentligjort namnen på de påstått döda soldaterna eller ens hur många som dödats, och bland de hundratals filmklipp som cirkulerar på nätet finns inget som bekräftar att demonstranterna använt vapen mot armén) utan det sätt som Rasha Magdy pekar ut de kristna demonstranterna och indirekt hela den kristna minoriteten som helhet för det inträffade. En minut in i klippet säger hon ungefär: "För vilken hand har de dödats? Inte av Israel eller fienden, utan av en viss grupp av nationens söner."

r

6. Som om den blodiga massakern inte var nog har militärrådet försvarat statstelevisionens bevakning av händelserna och vägrat ta något ansvar för det inträffade. Klippet nedan är från en presskonferens där general Ismail Ethman viftar undan journalisternas upprörda frågor med det häpnadsväckande uttalandet "snälla, det här är inte en presskonferens!"

7. En rapport från Al Masry Al Youm (med engelsk text) från begravningen av några av massakerns offer på måndagen som präglades av djup sorg - men framförallt av ilska mot militärregimen och dess högste chef Mohammed Hussein Tantawi personligen:

Ung vänsteraktivist bland offren för militärens vettlösa våld

2011-10-10T02:40:00.000-07:00

Den unge vänsteraktivisten Mina Daniel, ett av offren för militärens brutala attack på fredliga demonstranter i Kairo igår kväll. Mina var medlem i ungdomsrörelsen "Ungdomar för Frihet och rättvisa", som var med och drog igång den egyptiska revolutionen i januari, och i det nybildade vänsterpartiet Socialistiska Folkalliansen.

Minst ett tjugotal demonstranter dödades när en våldsam mob och säkerhetsstyrkor gick till attack mot en fredlig protestmarsch mot övergrepp på den kristna minoriteten i Egypten. (Läs den här ögonvittnesskildringen av Sarah Carr och den här från Hani Bushra!) Det kan inte förnekas att spänningar mellan den muslimska majoriteten och Egyptiens kopter existerar på många håll i Egypten, men ansvaret för det som inträffade igår vilar helt och fullt på den egyptiska militärjuntan. De allra flesta av gårdagens offer föll för militärens kulor eller när pansarfordon körde rakt igenom folkmassan (se videoklippen nedan). Militärpolis stormade privata TV-kanaler medan statstelevisionen spydde ut lögner om att kristna demonstranter öppnat eld och dödat 19 soldater (uppgifter som sedan togs tillbaka av regeringen) och hetsade "hederliga egyptier" att gå ut på gatorna och försvara armén! Det är med andra ord svårt att se det inträffade som något annat än ännu ett resultat av den USA-stödda regimens cyniska försök att "söndra och härska" och luta sig mot samhällets mörkaste krafter för att försvara sin makt.

Varning för väldigt otäcka bilder!

The Real News: "Egyptian workers denounce military regime"

2011-10-05T23:44:00.000-07:00

More at The Real News

Generalerna och politikerna

2011-10-05T00:43:00.000-07:00

Efter den senaste veckans händelser framstår den här teckningen av Carlos Latuff, där politiska partier i fårskepnad hjälper Egyptens militärjunta att trampa på revolutionen, som mer träffande än någonsin.

Det började i lördags när representanter för 13 politiska partier träffade militärrådet och undertecknade ett dokument om den politiska övergångsperioden. I dokumentet gjorde militärrådet vissa eftergifter - bland annat genom avlägsnandet av en kontroversiell artikel i den föreslagna vallagen som reserverade en tredjedel av platserna i parlamentet för oberoende kandidater. Men dokumentet ignorerade samtidigt flera av de revolutionära rörelsernas krav, inte minst ett omedelbart hävande av undantagslagarna. Allra mest provocerande i mångas ögon var dock den mening som avslutade dokumentet, där de närvarande partierna ger sitt "fulla stöd till militärrådet och dess försök att skydda revolutionen och överföra makten till det egyptiska folket."

Så fort överenskommelsen blev känd sköljde en flodvåg av kritik över de politiska partiernas representanter - även från de egna leden. Hundratals medlemmar av liberala el-Adl (Rättvisepartiet) kritiserade i ett uttalande partiets representant Mustafa al-Naggar för att ha undertecknat avtalet, vilket ledde till att han genast tog tillbaka sin underskrift (i ett twitterinlägg). Även presidentkandidaten Hamdeen al-Sabaahy från arabnationalistiska Karamapartiet fördömde genast sitt eget partis undertecknande av avtalet, och för det nybildade Egyptiska socialdemokratiska partiet ledde överenskommelsen till en rad avhopp, bland annat av den kände debattören Hani Shukrallah. Kontroversen kring "1 oktober-partierna" (som undertecknarna av avtalet kallas av sina kritiker) har därmed knappast stärkt militärens legitimitet för sitt sätt att sköta övergången till demokrati - men om syftet var att så splittring mellan de politiska krafterna i landet så har man uppenbarligen lyckats.

Bland de som ställt sig helt avvisande till avtalet med militärrådet finns bland annat Nationella förbundet för förändring som bildades förra året för att stödja den förre IAEA-chefen Mohammed Elbaradeis kandidatur till presidentposten, flertalet av de revolutionära ungdomsrörelserna och den samlade egyptiska vänstern (hit räknar jag inte det "socialdemokratiska" partiet). Såväl Folkliga socialistiska alliansen som Revolutionära socialisterna har kraftigt fördömt uppgörelsen, som av de senare beskrivs som "politiskt självmord" av de undertecknande partierna.

Nu på fredag förbereds nya protester på Tahrir under slagordet "tillbaka till barackerna". Samtidigt fortsätter regimens angrepp på de fria medierna: de privata tv-kanalerna Dream TV och ONTV, som båda sänder populära politiska talkshows, har fått skriftliga varningar från myndigheterna för att deras programinnehåll bryter mot "pressetiska regler" och villkoren för deras sändningstillstånd. Så mycket för militären som "revolutionens beskyddare".

Ps. Läs också min artikel i Arbetaren för ett par veckor sedan om de senaste strejkvågen i Egypten.

Ps2. Två aktuella videoklipp som visar hur militären "skyddar revolutionen":

1. Soldater misshandlar en demonstrant i samband med en protest utanför statstelevisionens högkvarter i Kairo igår kväll (4 oktober) mot regimens ovilja/oförmåga att skydda kyrkor från attacker:

2. Militärofficerare och poliser försöka pressa fram en bekännelse ur två misstänkta brottslingar med slag och elchocker:

Möten om Egypten och de arabiska revolterna i Göteborg

2011-09-20T02:25:00.000-07:00

Ingen tid för bloggen den här veckan men för den intresserade skulle jag vilja puffa för en rad möten om den egyptiska revolutionen och revolterna i arabvärlden i Göteborg de närmaste dagarna.

Först ut är ett öppet möte på Göteborgs Universitet - "Den egyptiska revolutionens fortsättning" – onsdag 21 september kl 19, sal B110 (Statsvetenskapliga institutionen) på Sprängkullsgatan nära Handelshögskolan.

Därefter flera seminarier på bokmässan, bland annat:

Torsdag 22/9, kl 13.00, sal K1:
De folkliga revolterna i arabvärlden - med Cecilia Uddén, Bitte Hammargren och Per Björklund.

Fredag 23/9, kl 12.00, Internationella torget:
Samtal om Egypten - med Cecilia Uddén, Bitte Hammargren och Per Björklund.

Söndag 25/9, kl 14.00, monter C04:01 (Arbetaren/Federativ)
Fackliga framgångar och motgångar i revolutionens Egypten - med Per Björklund.

Stort tack till Leopard förlag och Verbal förlag för deras strålande arbete!

(Kan också passa på att flagga för ett möte om Egypten på ABF Stockholm den 27 september).

Regimen hotar demonstranter och journalister

2011-09-12T08:02:00.000-07:00

Den egyptiska militären och övergångsregeringen fortsätter att trappa upp sin retorik mot medier och oppositionella. I går gjordes polisräder mot 16 privata TV-kanaler varav en, Al Jazeera Mubasher, stängdes av byråkratiska skäl. Samtidigt hotade militärrådet att tillämpa undantagslagarna på alla journalister som "hotar den sociala freden" och använda levande ammunition mot demonstranter som hotar offentliga byggnader. Åtgärderna har åtföljts av den sedvanliga propagandan om att "utländska gäng" låg bakom demonstrationerna utanför Israels ambassad och inrikesministeriets högkvarter i Gaza i fredags.

Det bör påpekas att regimens beslut att stoppa utfärdandet av nya licenser till privata TV-kanaler och dra in tillstånden för de som påstås "uppvigla" folket kom redan förra onsdagen, innan kravallerna utanför Israels ambassad. Och med risk för att låta tjatig så handlar den upptrappade retoriken nog mer om regimens rädsla för det allt öppnare missnöjet med militärstyret och den senaste tidens strejkvåg, som utgör det största hotet mot den "sociala freden" i Egypten just nu.

Idag pågår strejker på flera fabriker runt om i Egypten, efter att de drygt 20 000 arbetarna på den enorma statliga textilfabriken i Mahalla el-Kubra i slutet av förra veckan fick igenom flera av sina krav efter att ha hotat med strejk. I lördags demonstrerade tusentals lärare utanför regeringsbyggnaden i centrala Kairo där de krävde höjda löner och utbildningsministerns avgång:

I helgen demonstrerade också ett tusental universitetslärare för ökad finansiering av landets universitet, reformer inom utbildningssektorn och fria fackliga val, med slagord som thawra thawra hata al-nasr (revolution, revolution, ända till segern):

Både lärare och universitetslärare hotar nu att gå ut i strejk när höstterminen börjar nästa vecka. I båda yrkesgrupperna finns många anhängare till Muslimska brödraskapet, och en del kommer att tolka deras inblandning som ett försök att vinna politiska poäng på det folkliga missnöjet. Men det är nog mer korrekt att säga att det enorma trycket från gräsrötterna tvingat rörelsens konservativa ledare att symboliskt stödja kampen för reformer, samtidigt som man manar sina anhängare att avstå från sit-ins och strejker. Den ideologiska kampen mellan vänstern och islamisterna har alltid varit som hårdast inom den utbildade men svårt underbetalada medelklassen, och Brödraskapet riskerar att snabbt tappa stöd om de ställer sig helt vid sidan om strejkvågen, på samma sätt som de länge ställde sig utanför revolten mot Mubarak.

Om stormningen av Israels ambassad i Kairo

2011-09-11T06:04:00.000-07:00

Det var lätt att förutse att fredagens protester i Kairo inte bara skulle bli ännu en picnic på Tahrir, men få anande att dagen och kvällen skulle utvecklas på det sätt det gjorde, med stormningen av Israels ambassad som klimax på den hittills kraftigaste missnöjesyttringen med utvecklingen i Egypten sedan Mubaraks fall. (En dramatisk bildserie från dagen och kvällen finns här). Det är enkelt att leva sig in i känslan av triumf hos de demonstranter som efter att i decennier ha sett regimen brutalt slå ned på all kritik mot de vänskapliga relationerna till Israel äntligen lyckades göra sina röster hörda – så att det ekade över hela världen. Att dra slutsatser om hur det kan påverka utvecklingen i Egypten är betydligt svårare, därav längden på det här inlägget.

Kravallerna utanför ambassaden har överskuggat allt det andra som hände i fredags, när tiotusentals demonstranter visade sitt missnöjde med militärrådet genom att marschera till Tahrir. Ahmed abd el-Fattahs foto nedan visar hur torget såg ut innan den sista protestmarschen ens anlänt, och samtidigt som demonstrationer ägde rum på andra håll i staden:

På Al Jazeera English envisades en korrespondent med att hävda att endast 4000-5000 personer deltog i demonstrationen, vilket jag tycker låter som en underdrift. Men framförallt visar det hur missledande det kan vara att fokusera på antal i ett läge där stämningen bland demonstranterna och den kontext protesterna utspelas i betyder mycket mer. Den avgörande skillnaden mellan fredagens protest och de återkommande karnevalslika fredagsdemonstrationerna på Tahrir i våras var att det finns ett jäsande missnöje med övergångsregeringens sätt att styra landet, samtidigt som förtroendet för militären sjunkit betydligt.

Att tålamodet snabbt håller på att rinna ut på många håll visar inte minst den våg av strejker som rullat fram i landet den senaste veckan. Senast igår, lördag, demonstrerade tusentals lärare på flera håll i landet för bättre villkor, och deras nybildade fackförening hotar med strejk i samband med skolstarten om tidigare löften från regeringen inte infrias. Ett annat tecken på växande otålighet är att många vanligen fredliga aktivister som intervjuades i medierna under fredagskvällen uttryckte sitt fulla stöd för intrånget på ambassaden, ofta med motiveringen att fredliga åsiktsyttringar inte gett några resultat. (Den upptrappade konflikten mellan fotbollsfansen i Kairo och inrikesministeriet bidrog också till den heta atmosfären i fredags, även om man kanske ska akta sig för att dra för stora växlar på det; läs gärna Urusla Lindseys inlägg om hardcore-supportarnas hat mot polisen som ger en inblick i hur åtminstone en del av dem ser på auktoriteter och politik).

Stormningen av ambassaden måste naturligtvis också ses som en reaktion på militärrådets klumpiga svar på Israels dödande av sex egyptiska gränspoliser i augusti. Den egyptiska regeringen hotade först med att kalla hem sin ambassadör från Israel, men backade från beslutet efter en ursäkt (eller snarare ett "beklagande") från den israeliska regeringen och påtryckningar från Washington. När man sedan beslöt att bygga en mur framför den israeliska ambassaden - med alla associationer som det oundvikligen framkallar, både till apartheidmuren på Västbanken och blockaden av Gaza - var det antingen ett utslag av total inkompetens eller en utstuderad provokation.

För den som inte är bekant med Kairos geografi kan det vara värt att nämna att Israels ambassad ligger i ett centralt beläget höghus, bara ett stenkast från stadens största universitet. Till skillnad från de amerikanska och brittiska ambassaderna, som är veritabla fort mitt i staden, omges den inte av några betydande skyddsverk förutom avspärrningar för biltrafik på gatan precis utanför. Jag har ofta undrat över den till synes idiotiska placeringen, och kommit fram till två möjliga svar: 1) Att det för Israels del ligger någon slags prestige i att ha ambassaden i centrala Kairo, intill Nilen, trots uppenbara säkerhetsrisker. 2) Att den egyptiska regimen ser fördelar i att ha ambassaden i ett utsatt läge, dit man enkelt kan släppa fram demonstranter om man av någon anledning vill skicka ett budskap till regeringen i Jerusalem.

Hur det senare kan utnyttjas blev uppenbart igår, när soldater och kravallpolis lät några tusen demonstranter ohindrat ta sig fram till ambassaden och riva ner betongmuren framför den. De lyfte inte heller ett finger när flera av demonstranterna klättrade upp på fasaden i ett försök att (återigen) plocka ned den israeliska flaggan, och några förstärkningar kallades inte in trots att demonstranterna belägrade byggnaden i flera timmar. Det var först en bra stund efter att hundratals personer stormat in genom byggnadens huvudentré och demonstranter samlats även utanför Saudiaraibens ambassad och inrikesministeriets högkvarter i Giza (som ligger runt hörnet) som säkerhetsstyrkorna grep in och våldsamma kravaller bröt ut. Kontrasten mot hur det såg ut när demonstranter marscherade mot försvarministeriet i juli kunde inte vara större.

Det är förstås fullt möjligt att den egyptiska regimen grovt underskattade såväl antalet demonstranter som skulle dyka upp utanför ambassaden som deras beslutsamhet, eller att ren inkompetens eller interna motsättningar spelade in – liksom sympatier för demonstranterna bland befäl och soldater på marken. Men det vore förhastat att rakt av utesluta att militärrådet på något försökte utnyttja situationen. Frågan är bara vad man i så fall trodde sig kunna vinna? Jag har inget definitivt svar på det, bara följande lösa funderingar:

1) Egyptierna är som alla andra: de förfäras över våld och kravaller på sina gator i lika hög utsträckning som t.ex. invånarna i London, även när det gäller en så laddad fråga som Israel. Samtidigt som många utan tvekan jublar över att folket lyckats med det som militärrådet inte vågade – att kasta ut den israeliska ambassadören ur landet, om än tillfälligt – kommer många förfäras över att tre demonstranter dödades och hundratals sårades i en batalj som i realiteten inte förändrat något i den egyptiska regimens förhållande till Israel.

2) Händelserna utanför ambassaden har ökat den redan existerande klyftan mellan radikaler och reformister, eller rättare sagt mellan vänstern och liberalerna. Faktum är att den revolutionära vänstern tycks vara i princip den enda politiska kraft i Egypten som utan förbehåll hyllar intrånget på ambassaden och lägger det fulla ansvaret för våldet på regimen, medan såväl liberaler som islamister tagit avstånd från intrånget och från våld mot polisen (Muslimska brödraskapet anklagar rentav "utländska krafter" för inblandning i händelserna). Om militären vill så splittring – inte minst inom det sekulära lägret – var fredagens händelser det bästa de kunde hoppas på. På kort sikt blir det nu svårare för oppositionen att enas mot regimens nya angrepp på de fria medierna och hot mot strejkande arbetare. Därmed inte sagt att det är en klok strategi på sikt, eftersom den växande klyftan mellan "gatan" och reformistiska politiker mycket väl kan leda till en allmän radikalisering.

3) Att sprida rädsla och förvirring genom att skapa en känsla av kaos och anarki är alltid en tveeggad strategi, eftersom händelser av det slag som inträffade i fredags kraftigt undergräver militärens trovärdighet som "stabiliserande kraft". Många har reagerat på det som hände i fredags genom att kräva en snabbare övergång till civilt styre. Det gynnar inte minst Muslimska brödraskapet, som tar varje chans att angripa de som förespråkar anarki och påpeka att en vald regering är den bästa garantin för en återgång till någon slags lag och ordning.

4) Generalerna i Kairo inser utan tvekan att maktbalansen i regionen rubbats och att de står inför en historisk chans att förändra relationen till Israel till sin egen fördel, inte minst genom en omförhandling av fredsavtalet som idag begränsar antalet egyptiska soldater som får befinna sig på Sinai. Det vore en enorm propagandaseger för militären, som skulle lindra kritiken mot fredsavtalet inom landet något och samtidigt stärka moralen i de egna leden väsentligt. Den här punkten är oerhört viktig för att första den egyptiska regimens agerande på sista tiden: militären vill absolut inte ha en konfrontation med Israel, men kan man utnyttja det folkliga missnöjet för att stärka sina kort i det diplomatiska spelet så kommer man definitivt att göra det. Den internationella kritik som Egypten får för att man inte försvarade ambassaden vägs mer än väl upp av den kritik som Israels regering möter inom landet för sitt klumpiga hanterande av omvälvningarna i regionen.

Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Egyptens revolutionärer borde avstå från konfrontationer för att undvika att spela militärrådet i händerna (det är för övrigt tveksamt om de skulle kunna förhindra fortsatta spontana utbrott av folklig vrede ens om de skulle vilja det). Poängen är istället att många kommer att reagera just så, vilket varit uppenbart för den som följt den intensiva debatten bland egyptiska aktivister i olika sociala medier de senaste dagarna. Vad det hela i slutändan kommer att leda till – splittring, radikalisering, växande krav på en återgång till "normalitet" – kan ingen säga med säkerhet. Sådan är revolutionen: oförutsägbar, motsägelsefull och omöjlig att överblicka vare sig för de som befinner sig mitt i den eller de som bevittnar den på avstånd.

Åter till Tahrir

2011-09-09T05:06:00.000-07:00

Efter en dryg månads belägring av polis- och säkerhetsstyrkor har Tahrirtorget i Kairo och många andra torg runt om i Egypten åter intagits av demonstranter. Återigen är det först och främst den sekulära oppositionen, de revolutionära ungdomsrörelserna och vänstern som organiserar protesterna, medan Muslimska brödraskapet valt att ställa sig utanför. En koalition av ungdomsrörelser har presenterat en kravlista som numera är välbekant: höjd minimilön och införande av ett tak för de statsanställdas löner, nej till militärdomstolar för civila, en tidsplan för överången till civilt styre, upphävande av strejkförbudet, och så vidare.

Till skillnad från vid tidigare demonstrationer på Tahrir har oppositionen idag återupplivat en taktik från den 25 januari, med ett dussintal olika uppsamlingsplatser runt om i Kairo för marscher mot torget, enligt kartan nedan:

Så här såg det ut på Tahrir för ca en timme sedan, när en av de många protestmarscherna anslände till torget:

Syftet med protestmarscherna är väl både att få större genomslag än de tidigare karnevalsliknande protesterna på Tahrir och att mobilisera flera deltagare - men också att visa att oppositionen mot militärjuntan börjar ta mer organiserade former. Bilden nedan (via Gigi Ibrahim) visar ett demonstrationståg organiserat av bland annat Demokratiska arbetarpartiet från Giza, som passerat såväl Saudiarabiens ambassad (till slagordet "Saudi och Mubarak är en hand") som den numera muromgärdade israeliska ambassaden på sin väg mot Tahrir:

Nedan ett klipp (via Tarek Shalaby) från en demonstration från Mustapha Mahmoud-torget i Mohandiseen:

Intressant nog har regeringen valt att utmana demonstranterna på torget genom att fira "bondens dag" med en manifestation på fotbollsstadion i Kairo, dit man bussat tusentals bönder från landsbygden. Zeinobia publicerar på sin blogg ett pm som påstås ha spridits bland jordbruksministeriets anställda i Gharbiya-provinsen i Nildeltat där de hotas med indragen semester om de utblir från firande - en teknik som användes flitigt av det styrande partiet under Mubarak och hans föregångare för att ge ett sken av legitimitet åt regimen. Trots det rapporterar TV-kanalen OnTV att hundratals bönder från det nybildade bondeförbundet valt att ansluta sig till demonstrationen på Tahrir under slagordet "bönderna beger sig till Tahrir, eftersom vi inte känt någon förändring."

Het höst väntar i Egypten

2011-09-08T12:34:00.000-07:00

Efter det relativt lugnet under Ramadan har det varit intensiva dagar i Egypten på sistone. I skuggen av den internationellt uppmärksammade rättegången mot Hosni Mubarak & co (och de återkommande sammandrabbningarna mellan anhöriga till revolutionens martyrer och "Mubarakanhängare" utanför domstolen) bubblar det av uppdämt missnöje - från flera håll.

En av den här veckans mest omtalade händelser var tisdagens kravaller utanför den internationella fotbollsstadion i Kairo, där ett hundratal supporters av Kairolaget al-Ahly sårades i sammandrabbningar med amn al-markazy, de centrala säkerhetsstyrkorna. Det började med en bizarr, omvänd form av läktarvåld när kravallpolis stormade läktaren i slutskedet av matchen:

Enligt inrikesministeriet hade stolar och andra föremål kastats från läktaren, vilket - även om det skulle vara sant - knappast rättfärdigar en sådan vansinnig och livsfarlig reaktion från polisens sida. Fotbollsfansen själva och andra ögonvittnen hävdar dock att polisens oprovocerade attack kom som svar på slagord mot den förre inrikesminstern Habib al-Adly, som nu är åtalad tillsammans för Mubarak för att ha beordrat dödligt våld.

Att supporters till Kairos ärkerivaler Zamalek och Ahly sedan revolutionen enats i hat mot inrikesministeriet och den korrupta poliskåren kan naturligtvis också ha bidragit till de senares önskan att ta ut hämnd. Ahlyfansens sång i klippet nedan om korrupta polisbefäl har redan blivit något av en klassiker i Egypten (Zamalekfansen har en liknande sång som börjar "vi glömmer aldrig Tahrir era #####, för er del var revolutionen en katastrof"):

(Grov översättning av första raderna:
Han var alltid en förlorare // på gymnasiet
fick han nätt och jämnt // 50 procent
men med mutor // fick pashan sin utbildning
och examen // från 100 institut)

Hursomhelst. Efter att polisen jagat ut fansen från stadion följde sammandrabbningar på gatan utanför, som någon filmade från sin balkong:

Flera bilar ska ha slagits sönder, vilket inrikesministeriet skyller på fansen. Men bloggaren Zeinobia har hittat ett klipp som enligt henne visar att säkerhetsstyrkorna också gjorde sig skyldiga till skadegörelse. (Tolv Ahlyfans sitter nu i Torafängelset utanför Kairo i väntan på rättegång, anklagade för skadegörelse och våld mot polisen).

Dagen efter möttes regeringen och militärrådet för att diskutera läget, och efteråt läste informationsministern Osama Haykal upp följande uttalande:

Uttalandet inleds med kravallerna utanför stadion, men sedan följer en rad beslut som har väldigt lite med fotbollshuliganism att göra: Regeringen ska vidta alla "lagliga åtgärder" mot de "ligistfasoner" som sprider sig i samhället, och för att genomdriva det förbud mot strejker och protester som utfärdades av militärjuntan i våras. Samtidigt stoppas "tillfälligt" utfärdandet av nya licenser till privata sattelitkanaler, och åtgärder utlovas mot tv-kanaler som "uppviglar" till våld eller skadar "stabiliteten" i landet.

Den verkliga bakgrunden till miltärens uttalande är naturligtvis den våg av strejker och protester som svept över Egypten den senaste veckan. Klippen nedan visar bara ett litet urval av de protester som genomförts. Först sjuksköterskor i Luxor i måndags:

Nedan postanställda i Beheiryaprovinsen under landsomfattande strejk tidigare i veckan:

Och så lärare i Beni Suef (också bara en av tiotals liknande protester över hela landet):

En lärare som intervjuas i klippet ovan hotar med en nationell lärarstrejk när skolorna öppnar senare i september om utbildningsministeriet inte uppfyller deras krav.

Nedan protesterar upprörda läkare (också i Beni Suef) mot att polisen inte skyddar deras sjukhus från attacker trots ett löfte från guvernören: "Vi vill tjäna samhället, ge folk vård och jobba - det är allt!"

Slutligen ett musikaliskt klipp från en manifestation av fiskare från Daqhaliya-provinsen som protesterar mot trakasserier från polisen i samarbete med baltagiyya:

Det är svårt att inte se militärjuntans uttalande igår som ett budskap direkt till de tiotusentals eller hundratusentals arbetare och tjänstemän som har strejkat eller hotat att gå ut i strejk de kommande veckorna - och naturligtvis till de alltmer frispråkiga privata tv-kanaler som på sistone inte dragit sig för att lufta kritik mot den förre försvarsministern och juntans ordförande Mohammed Hussein al-Tantawi själv. För den konspiratoriskt lagde (och konspirationer är det aldrig ont om i Egypten) framstår det inte som helt otroligt att polisens attack på Ahlyfansen i tisdags var en högst medveten provokation för att skapa en förevändning för att slå ned "ligister", strejkande arbetare och kritiska medier.

Under fredagen planeras nya demonstrationer på Tahrir, för första gången sedan torget rensades av militärpolis och säkerhetsstyrkor i början av Ramadan, och den här veckans händelser pekar mot att det kan bli en intensiv dag. Men oavsett vad som sker imorgon står en sak klar: det växande missnöjet – med allt från de långsamma rättegångarna mot Mubarak och mot poliser som anklagas för våld och övergrepp till avsaknaden av grundläggande säkerhet på gatorna och frånvaron av minsta ansats till seriösa sociala reformer – är en tickande bomb, som bara väntar på att explodera i ansiktet på militärjuntan.

(Man kan undra om det inte rentav finns en och annan general som hoppas på just det, för att få en ursäkt att ställa in de kommande valen. Demokratiska arbetarpartiet – ett av de vänsterpartier som bildats efter Mubaraks fall – meddelade för övrigt igår att man bojkottar parlamentsvalet i november, med hänvisning till att Mubaraks metoder för att kväsa opposition fortfarande är i bruk, samt att såväl lagen om politiska partier och den föreslagna nya vallagen missgynnar partier med begränsade finansiella resurser och gynnar väletablerade, resurstarka rörelser som Muslimska brödraskapet).

Den "arabiska våren" är definitivt över - men hösten lär inte bli mindre intressant...

Ny strejkvåg i Egypten

2011-09-06T08:24:00.000-07:00

Med slutet av Ramadan kom inte bara Gaddafis fall i Libyen och upptrappade protester mot regimen i Syrien, utan också en förnyad våg av strejker i Egypten. Den senaste veckan har strejker eller demonstrationer genomförts av postanställda runt om i landet (som nyligen har bildat en ny fackförening), arbetare i Kairos tunnelbana, sjukvårdare i Luxor, städare i Assiut, och en rad andra grupper. Nu på lördag väntas egyptiska läkare återigen gå ut i strejk, liksom tusentals textilarbetare i Mahalla, och inom många andra sektorer har liknande aktioner utlovats inför nästa vecka - enligt journalisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy kan upp till en kvarts miljon arbetare och lägga ned arbetet om alla strejkhot verkställs. Kraven varierar, men kretsar oftast kring såväl löner som anställningsförhållanden - inte minst det faktum att såväl staten som den privata sektorn på senare på i växande utsträckning förlitat sig på tillfälliga kontrakt för att disciplinera arbetskraften.

Inom den radikala vänstern ser många den växande vågen av sociala protester som arbetarklassens definitiva återinträde på den revolutionära scenen, som länge dominerats av maktkampen mellan generaler, liberaler och islamister. De Revolutionära socialisterna manar till bildandet av en nationell kommitté för att genomföra en koordinerad generalstrejk för att förverkliga revolutionens mål, och oavsett om den egyptiska arbetarrörelsen är redo för en sådan eller ej är det uppenbart att många av de aktioner som nu genomförs är betydligt mer välorganiserade än de oftast spontana arbetarprotester som svepte över Egypten med början hösten 2006. Sedan Mubaraks fall har nya fackföreningar bildats i snabb takt, och stora delar av vänstern har fokuserat på att stödja den utvecklingen snarare än på det kommande parlamentsvalet, där Brödraskapets och de liberala partiernas försprång när det gäller organisering och finansiella resurser ändå upplevts som ointagligt.

Jag tror att två slutsatser kan dras av det som nu sker: För det första att det finns en växande frustration över att revolutionen ännu inte medfört några kännbara förbättringar i vardagen för flertalet Egypten. Essam Sharafs övergångsregering har lovat nya satsningar på den offentliga sektorn men den budget som regering lade fram innebär att löneökningarna knappt håller jämna steg med inflationen. För det andra att militärrådets auktoritet är på upphällningen - det "strejkförbud" med hot om fängelsestraff och dryga böter som utfärdades i våras har uppenbarligen inte längre någon effekt. Egyptiska arbetare och fackliga aktivister är fast beslutna att försvara sin rätt till oberoende organisering och fredliga strejker, vilket varit den fria arbetarrörelsens centrala krav sedan hösten 2006 när den egyptiska diktaturen först utmanades på allvar av textilarbetarna i Mahalla al-Kubra.

Slutet på Ramadan betyder också slutet på den tillfälliga "vapenvilan" mellan de revolutionära ungdomsrörelserna och militärrådet. Nu på fredag manar aktivister till nya massprotester på Tahrir, som i över en månad varit belägrat av militärpolis och säkerhetsstyrkor. En av flera kravlistor som cirkulerar tar bland annat upp de gamla kraven på höjd minimilön, nej till miltärdomstolar för civila en överlämning av makten till ett civilt övergångsstyre (militärjuntan lovade ju i våras att lämna makten inom sex månader efter Mubaraks fall, det vill säga den 11 augusti, vilket inte skett).

En av de mest hoppfulla sakerna som hänt i Egypten sedan i våras är att respekten och rädslan för militären tycks vara som bortblåst. Under de första månaderna efter Mubaraks fall vågade egyptiska journalister inte rapportera om militärens övergrepp mot demonstranter eller framföra kritik mot militärrådets ledare Mohamed Hussein el-Tantawi. Men för ett par veckor sedan publicerade den nystartade dagstidningen al-Tahrir en laddad krönika av Bilal Fadl där Tantawi hålls personligen ansvarig för militärens övergrepp (texten finns översatt till engelska här av Ursula Lindsey). Kröniken spreds snabbt på facebook och twitter lästes till och med upp på tv-kanalen med samma namn, till bilder av flera av militärpolisens våldsamma ingripanden mot fredliga demonstranter:

Israel och den egyptiska revolutionen

2011-08-26T02:59:00.000-07:00

När den egyptiska revolutionen bröt ut präglades medierapporteringen stundtals av alarmism kring hur Mubaraks fall skulle påverka fredsavtalet mellan Egypten och Israel från 1979. Farhågorna om att avtalet skulle rivas upp var ofta överdrivna, men att relationerna mellan de båda länderna och den politiska dynamiken i hela regionen skulle förändras var samtidigt uppenbart. Nu syns några av de första tecknen på en sådan förändring, inte minst när det gäller utvecklingen på Sinaihalvön som jag skrev om i förra veckan.

Attackerna i södra Israel för en vecka sedan, där sex personer dödades, har av många tolkats som en resultat av laglöshet på Sinai i spåren av den egyptiska revolutionen. Detta trots att det troligen inte alls var första gången som attacker i södra Israel genomfördes av militanta grupper som korsat gränsen till Egypten (här är ett exempel). "Laglösheten" på Sinai är knappast ett nytt fenomen, och den egyptiska militärens "Operation Eagle" som lanserades i början av augusti handlar inte så mycket om att återupprätta "lag och ordning" efter revolutionen, som om att återupprätta den egyptiska statens auktoritet i området efter decennier av frånvaro (läs gärna Lina Attallahs reportage om relationen mellan militären, beduinerna och militanta islamistiska grupper i området).

Framförallt bör det ses som en del i ett slugt manövrerande av militärrådet i Kairo, som griper chansen att försöka pressa fram en omprövning av villkoren i fredsavtalet med Israel. Det senare gör i praktiken Sinai till en demilitariserad zon, vilket av egyptierna (och inte minst av många officerare) ses som en förödmjukande inskränkning av landets suveränitet. En del israeliska militärer kräver nu en sådan omprövning för att göra det möjligt för den egyptiska armén stoppa smuggling till Gaza och infiltration av militanta grupper (och afrikanska migranter) in i södra Israel. För det egyptiska militärrådet vore det naturligtvis en oöverträffad propagandaseger om avtalet förhandlades om, så att man inför sitt eget folk kunde säga att Egyptens suveränitet över Sinai återupprättats. Ur Israels perspektiv skulle nesan över detta delvis uppvägas av dess (möjligen) lugnande effekt på de egyptiska massorna.

Att revolutionen i Egypten (men säkert också den senaste tidens ekonomiska och sociala protester i Israel) redan påverkat det israeliska militäretablissemangets manöverutrymme är uppenbart. Det blev inte minst tydligt efter regeringens beslut att avstå från en storskalig militäroperation i Gaza efter de senaste attackerna i södra Israel. Beslutet motiverades uttryckligen med hänvisning till bland annat den diplomatiska krisen med Egypten, som uppstod efter att fem egyptiska gränspoliser dödats av israeliska styrkor. Den incidenten utlöste stora protester utanför israels ambassad i Kairo. En ung demonstrant vid namn Ahmed el-Shahat klättrade då upp på byggnaden som rymmer ambassaden och plockade ner den diskreta israeliska flaggan som vanligen pryder fasaden – och blev genast en folkhjälte.

Militärjuntans reaktion på flag-aktionen visar tydligt att något har förändrats i Egypten. Som Issandr el-Amrani skriver: "If all this had happened a year ago, Mubarak would have done his best to suppress the news of the killing of Egyptian security personnel, and Shahat would almost surely have wound up in jail. Instead, Mubarak is in prison, facing trial, and the SCAF has to respond to the demands of Shahat and his admirers. Threatening to withdraw Egypt’s ambassador in Tel Aviv, the SCAF insisted on an official apology from Israel; it received two, the second from Shimon Peres. An apology is not a revolution in Egyptian-Israeli relations, but it is a sign of a new respect, and an indication that the balance of power in this special relationship is shifting, as it has in Israel’s relations with Erdogan’s Turkey. The SCAF has shown – or, perhaps, discovered – that it has growing leverage in its relations with Israel, and that peace does not necessarily mean fealty. Field Marshal Muhammad Hussein Tantawi and his colleagues are not looking for confrontation – quite the contrary – but they clearly expect to be treated with dignity, not as clients but as partners. And they understand that Egyptians will accept nothing less."

Ingen bör hysa några illusioner om den egyptiska militärjuntans intentioner. Generalerna i Kairo drivs av egenintresse, inte av solidaritet med palestinierna. Men revolutionen har - åtminstone tills vidare - gjort det omöjligt för dem att helt ignorera den inhemska opinonen. För två och ett halvt år sedan kunde Israel bomba Gaza sönder och samman i tre veckor, i trygg förvissning om att de auktoritära regimerna i grannländerna skulle slå ned alla folkliga protester mot kriget. Idag är detta omöjligt.

Att den arabiska opinionen (med ett smått orientalistiskt uttryck ofta benämnd som "den arabiska gatan") åter blivit en maktfaktor är utan tvekan en av revolutionernas största segrar. Att detta skulle vara en försämring till det sämre är svårt att se. Tvärtemot de alarmistiska farhågorna om att den egyptiska revolutionen skulle leda till ett nytt storkrig kan den ha bidragit till att rädda liv i Gaza de senaste veckorna. Det är dock en nyhetsvinkel som svenska journalister och nyhetsredaktioner lär ha väldigt svårt att plocka upp.

"Höj ditt huvud högt, du är en fri libyer"

2011-08-22T12:13:00.000-07:00

Utgången känns lite mer oviss än den gjorde i morse, men klart är att slutstriden har börjat i Libyen (i sin tur bara det första slaget i en lång kamp om landets framtid efter Ghadaffi). Klippet nedan visar egyptier och libyer som firar tillsammans utanför Libyens ambassad i Kairo den förra natten, efter rebellernas intåg i Tripoli. De skanderar bland annat "höj ditt huvud högt, du är en fri libyer." Reaktionerna i Egypten och andra arabländer visar om inte annat att de som hävdar att Khadaffis fall bara är en upprepning av USA:s "regimbyte" i Irak har fått någonting helt om bakfokten. Samtidigt kan det, mitt i allt ryggdunkande NATO-ledarna emellan, var nyttigt att påminna sig om västvärldens cyniska politik gentemot Ghadaffi och Libyen de senaste decennierna.

Al Qaida på Sinai?

2011-08-17T05:59:00.000-07:00

Så var vi där. Efter flera sabotage- och våldsdåd har Egyptens militärregim lanserat en militäroperation att jaga rätt på Al Qaida, som påstås ha infiltrerat Sinai-halvön i skydd av den laglöshet som revolutionen skapat. De varningar som Mubarak själv alltid utfärdade - "utan mig blir det kaos" - är på väg att slå in, eller?

Jag förvånas ofta över hur villigt en del svenska journalister för vidare den verklighetsbeskrivning som den egyptiska militärregimen helst vill etablera. Nathan Schachars artikel i DN är ett tydligt exempel. Han skriver att det som nyligen var "Mellanösterns fridfullaste avkrok" nu håller på att förvandlas till ett "getingbo av intriger". Under de sex månader då "militärledningen haft händerna fulla med andra saker" (det vill säga att slå ner demonstrationer och fängsla fredliga aktivister) har "Al Qaida skaffat sig ett fotfäste."

Enligt Schachar började problemen i Sinai med smugglingen av iranska vapen till Hamas i Gaza för några år sedan. Sedan dess har områdets fattiga beduiner också "slagit sig på illegal trafik inom andra områden: livsmedel och konsumtionsvaror till Gaza, knark och människosmuggling till Israel, och på sistone bilar och vapen från Libyen." De växande spänningarna mellan beduinerna och egyptiska myndigheter beror alltså på att de senare vill stoppa smugglingen och därmed en viktig inkomstkälla för områdets invånare. Därför låter "beduinerna" också Al Qaida operera fritt i området, attackera polisstationer och dela ut flygblad, enligt Schachar.

För den som vill se allting som händer i Mellanöstern som ett resultat av Israel-Palestinakonflikten och det växande hotet från Iran och militant islamism kan den ovanstående beskrivningen verka rimlig. Problemet är att bilden av Sinai som en "fridfull avkrok" fram till för några år sedan, då Israels blockad av Gaza ledde till kraftigt ökad smuggling i underjordiska tunnlar, knappast stämmer. De grundläggande problemet i förhållandet mellan den egyptiska staten och Sinais beduiner går djupare och längre tillbaka än så - förmodligen betydligt längre än den israelisk-palestinska konflikten.

Redan för fyra år sedan släppte International Crisis Group en läsvärd rapport om Egyptens "Sinai-fråga" som tar upp många av dessa problem, som inte har mycket att göra med Iran, Hamas eller Al Qaida. Grundproblemet är att Egyptens makthavare aldrig betraktat områdets befolkning som egyptier, utan som en andra rangens invånare. De har därför alltid hamnat i andra rummet vad gäller satsningar på infrastruktur och ekonomisk utveckling. Att Israel ockuperade Sinai 1967-1982 och flyttade egna bosättare till området gynnade knappast dess ursprungliga invånare, men den egyptiska regimen under Mubarak har inte varit mycket bättre. Under turistindustrins snabba expansion under de senaste decennierna har beduinerna systematiskt diskriminerats till förmån för inflyttade eller säsongsarbetande Kairobor. Samtidigt har ständiga vägspärrar och polisräder gjort att många Sinaibor känt att de lever under ockupation. Att tusentals beduiner arresterades, till synes slumpmässigt, efter ett antal bombdåd mot turistdestinationer på södra Sinai mellan 2004 och 2006 har knappast ökat deras välvilja mot regimen i Kairo.

Israels blockad mot Gaza och den växande smugglingen (inte bara av vapen) genom Sinai har naturligtvis förvärrat spänningarna på senare år, men det är tveksamt om den haft den avgörande betydelse som många tillskriver den. Det är trots allt en liten minoritet av områdets 300.000 invånare som lever på smuggling, och regimens åtgärder mot smuggling var knappast den viktigaste orsaken till att tusentals invånare i norra Sinai deltog i demonstrationerna som ledde till Mubaraks fall den 11 februari, som här i staden el-Arish den 2 februari:

För den egyptiska militären är det naturligtvis bekvämt att skylla varje våldsdåd som sker i Sinai på Iran eller Al-Qaida, snarare än erkänna att de kan ha någon koppling till årtionden av diskriminering och försummelse. Att svenska journalister nästan helt ignorerar den lokala kontexten och reducerar allt som händer till geopolitiska maktintriger, "Al Qaida", och liknande känns bara slappt.

Premiärministern utjagad ur Suez

2011-08-11T14:59:00.000-07:00

Idag besökte Egyptens tillförordnade premiärminister Essam Sharaf ett antal fabriker i Suez, den stad som troligen såg det värsta våldet under revolutionen och där ungdomsrörelser, arbetare och anhöriga till dödade demonstranter fortsatt sina protester sedan Mubaraks fall. Videoklippet nedan (via Hossam al-Hamalawy) visar Sharaf eskoteras bort av militärpolis efter att tumult utbrutit i samband med en Iftar (brytandet av fastan under Ramadan) på Suez Steel Company. Även politiska aktivister och ungdomsrörelser hade bjudits in till tillställningen, men många avböjde i protest mot protest mot Sharafs acceptans av den senaste tidens våldsamma ingripanden mot demonstranter i Kairo. Enligt beskrivningen kastades sten mot Sharafs bil och chauffören påstås ha träffat tre fotgängare och två andra bilar under sin panikartade flykt...

Bahrain - den glömda revolutionen

2011-08-07T22:54:00.001-07:00

Alla bör se den här dokumentären från Al Jazeera English om revolutionen i Bahrain, som orsakat officiella protester från regimen och också ska ha lett till att TV-kanalens team nekats inträde i landet:

Trots repressionen tycks folkets frihetslängtan inte ha kvästs; den 29 juli ägde nya massprotester rum utanför huvudstaden Manama, i protest mot den "nationella dialog" som lanserades under upproret i mars. Dagarna efter stängdes ett av Läkare utan gränsers lokala kontor eftersom man hjälpt en sårad demonstrant.

Bahrain är ett av de tydligaste exemplen på västvärldens groteska dubbelmoral och realpolitik i förhållande till de arabiska revolutionerna. Att kritiken mot regimens brutala angrepp på demokratirörelsen i Bahrain har lyst med sin frånvaro beror naturligtvis delvis på att Bahrain varit en viktig militär allierad till USA sedan det första gulfkriget. På senare år har Pentagon spenderat hundratals miljoner på att bygga ut flott- och flygbasen på ön med mer permanenta faciliteter, och förra veckan ska det militära samarbetsavtalet mellan de båda länderna ha förlängts.

Iftar på Tahrir

2011-08-06T01:51:00.000-07:00

Ett hundratal aktivister hade samlats för att gemensamt bryta fastan på Tahrirtorget igår. Deras sånger och mat uppfattades uppenbarligen som ett hot mot den nationella säkerheten, för på kvällen attackerades de av militärpolis med gummikulor och elbatonger varvid flera sårades. Filmklippet nedan visar delar av händelseförloppet:

Diktatorn och revolutionärerna inför rätta

2011-08-03T07:35:00.000-07:00

Har den egyptiska militärjuntans dubbelspel någonsin varit tydligare än idag? Samtidigt som rättegången mot den störtade presidenten Hosni Mubarak och hans båda söner äntligen inleddes i Kairo idag ställdes ytterligare 114 civila egyptier inför en militäråklagare efter att ha gripits i samband med arméns och säkerhetsstyrkornas våldsamma ingripande mot demonstranterna på Tahrirtorget i måndags:

Den stora ironin är att allt talar för att rättegången mot Mubarak hade skjutits upp i det oändliga, eller åtminstone hållts bakom stängda dörrar, om det inte vore för de modiga demonstranter som belägrat Tahrir sedan början av juli. Bland dem fanns många anhöriga till martyrer som dödades under massrevolten mot Mubarak för ett halvår sedan, eller anhöriga till några av de tusentals som fängslats av militärdomstolar sedan dess – varav flera framträder i filmklippet nedan:

I måndags utsattes de återigen för regimens våld när militärpolis och säkerhetsstyrkor tog över Tahrir, och många egyptier som redan förlorat en far eller son i revolutionen riskerar nu att förlora ytterligare familjemedlemmar till militärens fångläger.

Enligt rapporter ska Mubarak och hans advokater ha begärt att den förre försvarsministern och militärjuntans formella ledare (även om ingen vet vem eller vilka höga officerare som egentligen utövar det största inflytande bakom kulisserna) Mohammed Hussein Tantawi (som av amerikanska diplomater kallats "Mubaraks pudel") ska vittna i rätteången. De flesta tolkar det som att Mubarak kommer att försöka lägga skulden för det dödliga våldet mot demonstranter under revolutionen på militärledningen, vilket naturligtvis är en av de viktigaste anledningarna till att generalerna in i det sista velat undvika en offentlig rättegång. Att Mubaraks söner är inkluderade i åtalet är en del i samma strategi: att förskjuta fokus från regimen som helhet mot klanen Mubarak.

Att en arabisk diktator ställs inför rätta efter en folklig revolution är naturligtvis en historisk seger som kan inspirera alla som kämpar mot auktoritära regimer världen över. Men för det egyptiska folket finns ingen verklig rättvisa så länge Mubaraks trognaste tjänare fortsätter att kontrollera den politiska dagordningen med samma metoder som de alltid gjort.

UPPDATERING: De gripna demonstranternas fall överfördes tydligen till en civil domstol efter påtryckningar från aktivister och människorättsadvokater (bara det en stor seger efter sex månader av summariska militärrättegångar), och alldeles nyss meddelade de närvarande advokaterna att samtliga frigetts! Mabrouk!

"Reaktionens fredag" och revolutionens två ansikten

2011-07-31T12:48:00.000-07:00

Vänsteraktivisten Hossam al-Hamalawy skriver om fredagens massdemonstration av Egyptens islamistiska rörelser på Tahrirtorget i Kairo. Läs!

Fredagens händelser säger en del om styrkeförhållandena mellan Egyptens olika politiska läger, men kanske ännu mer om den stora konstrast mellan stad och landsbygd som blev tydlig redan i samband med folkomröstningen om konstitutionen i mars. Den vanns ju stort av ja-sidan (i stort sett det islamistiska lägret med uppbackning av militären), men nej-sidan gjorde betydligt bättre ifrån sig i storstadsregionerna.

Det tog två veckors förberedelser och organiserade bussresor från hela Egypten för den styrkeuppvisning som islamisterna lyckades med i Kairo i fredags. Klippet nedan visar hur en män från al-da'wa al-salafiyya turnerar gatorna i Minya i övre Egypten med en högtalarbil och manar "alla muslimer" att köpa bussbiljetter till Tahrir för 30 egyptiska pund för att försvara "landets stabilitet":

Efter att de inbussade demonstranterna lämnat Tahrir intogs torget återigen av tusentals Kairobor som krävde en "civil" stat:

Det är värt att notera långtifrån alla tolkar fredagens händelser som en "kontrarevolutionär kupp", trots islamisternas brott mot en bred uppgörelse om målen med demonstrationen. Steve Negus försöker i ett inlägg på Arabist se läget ur salafisternas perspektiv, vilket kan vara nyttigt oavsett vad man tycker om deras politiska agenda. Rania al-Malky, chefredaktör på The Daily News Egypt, riktar i sin tur i en ledare skarp kritik mot de politiska grupperingar (främst liberaler men även somliga till vänster) som krävt "supra-konstitutionella garantier" för att skydda den sekulära staten.

En del har till och med förespråkat att armén ska spela rollen av väktare av demokratin gentemot religiösa grupperingar, enligt turkisk modell. Det framstår som en minst sagt absurd tanke efter 60 år av militärdiktatur och generalernas vulgära propaganda och brutala våld mot demokratirörelsen under de senaste veckorna, men är kanske en logisk reaktion hos de "liberaler" som ser med växande desperation på de kommande parlamentsvalen och skulle föredra en återgång till Mubaraks era framför en demokrati som banar vägen för en islamistisk regering. Jag gissar att många av dem skulle reagera på ungefär samma sätt om det var den radikala vänstern som stod i begrepp att vinna demokratiska val.

Egyptens progressiva krafter står inför en svår balansgång mellan att bygga bredast möjliga allianser med sekulära (och möjligen moderata islamistiska) krafter mot reaktionära element inför valet, samtidigt som man måste hålla en tydlig distans till alla krav på "supra-konstitutionella garantiner" och annat som kan uppfattas som inskränkningar av demokratin. För flertalet egyptier torde alla sådana krav framstå som ett utslag av elitens sedvanliga paternalism i bästa fall, och ett eko av Mubarak-regimens självrättfärdigande retorik i värsta fall.

Demonstranter omringade och attackerade utanför försvarsministeriet i Kairo

2011-07-23T11:45:00.000-07:00

En protestmarsch mot försvarsministeriet och det styrande militärrådets högkvarter i Kairo på lördagskvällen attackerades med stenar och molotovcocktails medan militärpolis och säkerhetsstyrkor stod passiva och såg på reträttvägen till Tahrir, enligt ögonvittnen. Minst ett 50-tal uppges ha skadats. (UPPDATERING: Läs Hossam el-Hamalawys rapport här)

3 x lästips om Egypten

2011-07-21T04:14:00.000-07:00

Några aktuella artiklar om Egypten:

* Jag skriver på Aftonbladet Kultur om Egyptens skulder, IMF och demokratin.

* Min intervju i Flamman med Sameh Naguib, en av grundarna av Revolutionära Socialisterna, om den radikala vänsterns plats i den egyptiska revolutionen.

* Per Jönsson skriver om Arvet efter Mubarak i DN. Den långa texten avspeglar nog framförallt skribentens egna djupt pessimistiska syn på utvecklingen i Egypten. Att stora delar av boken handlar om den egyptiska arbetarrörelsen – troligen en av det senaste årtiondenas viktigaste sociala rörelser i hela Nordafrika och Mellanöstern – tycks ha gått honom helt förbi (även om han i förbigående beskriver mig som "ganska vänsterorienterad".) Men det är kanske inte förvånande med tanke på att samma skribent några dagar innan Mubaraks fall avfärdade den egyptiska revolten som ett elitfenomen utan folklig bas, en uppfattning som han tycks hålla fast vid än idag.

Ny vändpunkt i Egypten

2011-07-07T05:44:00.000-07:00

Morgondagens demonstrationer ser ut att bli ännu en viktig vändpunkt för den egyptiska revolutionen. Jag kommer vara på resande fot och kommer inte att ha tid att bloggga om utvecklingen (följ dock gärna min twitter för sporadiska uppdateringar) men något går att säga redan nu:

Efter förra veckans kravaller och protester mot frikännanden av poliser som åtalats för våld mot demonstranter har demonstrationerna fortsatt, inte minst i Suez där en polisstation stormats av arga anhöriga till revolutionens martyrer. Fler och fler grupper har också anslutit sig till fredagens massdemonstrationer i Kairo, Suez och runt om i Egypten, inklusive arbetare på Suezkanalbolaget (som varit i strejk i flera veckor, se en videorapport här) och universitetslärare i Kairo. Till och med Nour-partiet (en av den "salafistiska" rörelsens många grenar) och Muslimska brödraskapet har nu meddelat att de kommer att delta, vilket gör att den politiska bredden bakom protesterna är större än de var inför 25 januari, när revolutionen inleddes.

Brödraskapets beslut att delta i en massmobilisering på Tahrir för första gången på länge tyder på att rörelsens ledare lärt sig av misstaget från den 28 april, då de valde att stå utanför de största protesterna sedan Mubaraks fall. Det visar också varför det är lite problematiskt att beskriva Brödraskapet som kontrarevolutionens stomme och kampen mellan sekulära och islamister som den viktigaste skiljelinjen i Egypten idag. Många unga anhängare av Brödraskapet har varit aktiva i demonstrationerna på Tahrir även när ledarskapet aktivt fördömt dem. Det samma gäller för övrigt många liberala partier, vars ledare också har kritiserat strejker och protester, hyllat Mubaraks generaler och krävt en återgång till "normalitet" samtidigt som många av deras unga medlemmar gång på gång återvänt till Tahrir.

Som vanligt är det en rad olika krav som förts fram inför fredagens protester, men det absolut viktigaste är rättvisa för revolutionens martyrer och en fullständig utrensning av inrikesministeriet och säkerhetsapparaten - regimens viktigaste pelare just nu och kontrarevolutionens stomme om någon kraft ska pekas ut som det. I TV-inslaget nedan diskuterar bland annat anhöriga till dödade demonstranter, författaren Alaa al-Aswani och statsvetaren Ibrahim al-Houdaibi (en av de ledande unga "reformisterna" inom Brödraskapet) varför de kommer att demonstrera på fredag. (Det här konceptet med politiska talkshows som ägnar drygt två timmar åt ett och samma ämne är verkligen fantastiskt - något för SVT att ta efter, eller är det bara tänkbart under en revolution?). Läget har verkligen förändrats jämfört med hur det såg ut för någon månad sedan, då kritik mot generalerna fortfarande var tabu i egyptiska medier och oppositionen splittrades kring tekniska frågor om konstitutionen och valet. Idag handlar det inte längre om "konstitutionen först" eller "valet först" utan om "rättvisa först", som fadern till en av de dödade demonstranterna uttrycker det i inslaget. Det är ett hälsotecken.

(Kolla för övrigt in det här klippet, där en skäggig islamist försöker få en folkmassa i Suez att skandera "nej till judendom, nej till kommunism" men till slut blir stoppad och fråntagen mikrofonen av unga demonstranter - det säger något viktigt om den egyptiska revolutionens själ).

(Ps. Skriv gärna under det här solidaritetsuttalandet som nu cirkuleras bland fackligt och politiskt aktiva i Sverige).

Protester i Kairo och Suez - generalerna under press

2011-07-05T07:56:00.000-07:00

Nya protester bröt ut i Suez och Kairo igår efter att en domstol frikänt poliser anklagade för att ha dödat demonstranter under revolten mot Mubarak för snart sex månader sedan. Protesterna fortsätter idag i både Kairo och Suez, mot bakgrund av växande frustration över de långsamma och slutna rättsprocesserna mot poliser och makthavare som varit inblandade i eller beordrat övergrepp. Sedan flera veckor planeras stora demonstrationer nu på fredag - 8 juli - och pressen på det styrande militärrådet är större än någonsin. I slutet av klippet ovan skanderar demonstranterna mot dess högsta chef, den förre försvarsministern Mohammed Tantawi, med samma slagord som tidigare riktades mot Mubarak. Revolutionen är långtifrån över.

Video: kravaller i Kairo

2011-06-29T05:03:00.001-07:00

Ett videoklipp (via Hossam el-Hamalawy) från nattens kravaller i centrala Kairo. Många av deltagarna var familjemedlemmar till demonstranter som dödades under revolutionen, som reagerat med ilska på att rättegångarna mot ansvariga poliserna och makthavare går långsamt samtidigt som flera redan har frikänts. I helgen sköts rättegången mot den förre inrikesministern Habib al-Adly på nytt upp i en månad, vilket var gnistan som tände de senaste protesterna.

Uppdatering: Protesterna på Tahrirtorget fortsätter idag, Ahram Online uppdaterar "minut för minut". Bilden nedan är från Mansoura där aktivister arrangerade en stöddemonstration mot polisens våld i Kairo:

16/6: Samtal med den jemenitiska feministiska bloggaren Afrah Nasser

2011-06-15T10:00:00.000-07:00

Ett möte att inte missa på ABF Stockholm imorgon torsdag:

Samtal med den feministiska bloggaren från Jemen Afrah Nasser

Afrah Nasser har utsetts av CNN som en av de 10 viktigaste bloggarna i Mellanöstern att läsa. Hon har från dag ett befunnit sig i protesternas mitt i Jemen. På sin blogg har hon sedan demonstrationernas början i januari kritiserat regimen och detta alltid med ett feministiskt perspektiv. Nyligen försvann president Ali Abdullah Saleh från Jemen för medicinsk vård i Saudiarabien efter en attack mot honom. Är revolutionen ett faktum eller kommer han tillbaka? Vad händer med de mänskliga rättigheterna, hur ska kvinnor och HBT-personer kämpa för att få sina rättigheter? Hur har Afrah Nassers personliga kamp sett ut mot patriarkat och vilka likheter finns det med en feminists kamp i Sverige?

Kom och lyssna och framförallt ställ frågor!

OBS! Samtalet hålls på engelska

Samtalsledare:
Roya Hakimnia, feministisk bloggare och forskare från Sverige

http://afrahnasser.blogspot.com/

Arrangörer: Interfem, Feministiskt Initativ och ABF

Nyliberalismens revansch

2011-06-08T14:03:00.001-07:00

Läs gärna mitt senaste inlägg på Egypt and Beyond om den upptrappade repressionen och nyliberalismens revansch i Egypten.

2x rekomenderad läsning om Egyptens vänster

2011-06-01T06:50:00.000-07:00

1. Andreas Malm skriver från Kairo om den revolutionära vänsterns roll, mycket läsvärt oavsett om man håller med om alla delar av hans analys.

2. Intervju i Dagens Arena med Alaa Shukrallah och Azza Kamel som besökte Stockholm förra veckan. Alaa är medlem i Folkliga socialistiska alliansen, som Malm också skriver om. Azzas dotter och de aktivister som greps tillsammans med henne frigavs samma dag, som framgår av artikeln. Alla har dock inte haft samma tur: runt 7000 egyptier sitter fortfarande i militärens fängelser enligt människorättsaktivister.

Brödraskapets kris

2011-05-31T01:34:00.000-07:00

Tiotusentals fyllde Port Said Street i Alexandria i fredags, under det som kallades "ilskans fredag" eller "den andra egyptiska revolutionen." Samtidigt ägde protester rum inte bara i Kairo och Alexandria, utan runt om i hela Egypten. Detta trots att ledarskapet för landets största massrörelse - Muslimska brödraskapet - valt att bojkotta protesten, vilket ledde till slagord som al-ikhwan feen, al-masriyeen aho (var är Brödraskapet - egyptierna är här).

Som Andreas Malm (på plats i Kairo) påpekar var fredagens demonstrationer en framgång för Egyptens vänster och liberaler - för första gången sedan Mubaraks fall gick tiotusentals egyptier ut på gatorna i en protest vars udd till stora delar riktades mot militärledningen, något som hittills varit tabu. Men framförallt var de ett enormt bakslag för det Muslimska brödraskapet, som just nu genomlider en mindre kris.

Som många kommentatorer förutspått har den månghövdade rörelsen haft svårt att hålla samman sedan Mubaraks fall. Å ena sidan finns en djupt konservativ falang som lutar åt en allians med salafiströrelsen och andra islamistiska grupper för att säkra höstens val och påbörjade byggandet av en "islamisk stat". Å andra sidan finns de - i synnerhet den unga generationen inom rörelsen - som drivs av en genuin önskan till politisk förändring, som inte ser "islam som lösningen" och som stöts bort av ledarskapets mer eller mindre öppna allians med militärstyret efter Mubaraks fall.

Den här interna splittringen blev extremt tydlig i samband med fredagens demonstrationer, vars framgång tycks ha kommit som en chock för Brödraskapets ledare (i själva verket överträffade den troligen även de flesta av arrangörernas förväntningar). Inför fredagen beskrev Brödraskapets ledare de som skulle demonstrera som antingen "motståndare mot folkmajoritetens vilja" (det vill säga ateister som vill stoppa höstens val för att förhindra att Brödraskapet kommer till makten) eller som suspekta element som var ute efter att provocera fram en konfrontation mellan folket och militären. Under dagen hade Brödraskapets officiella hemsida ikhwan online en extremt negativ bevakning, där deltagandet i demonstrationerna underdrevs kraftigt. Det ledde i efterhand till att portalens chefredaktör Abdel Galil Al-Sharnoubi utsågs till syndabock och tvingades avgå, i vad som bara kan beskrivas som ett pinsamt försök att skyla över Brödraskapets motstånd mot demonstrationerna. (Al-Sharnoubi framträdde igår i en TV-intervju där han höll fast vid att sajtens bevakning bara avspeglade rörelsens officiella linje; han hävdade dessutom att han själv, liksom många unga medlemmar av rörelsen, deltagit i demonstrationen på Tahrir i fredags i strid mot ledarskapets vilja).

I lördags gjorde också Brödraskapets generalsekreterare Mahmoud Hussein ett mycket kritiserat uttalande där han hävdade att Brödraskapet inte har några representanter i "den revolutionära ungdomens koalition". Det har av många uppfattats som ett svek mot de unga medlemmar som de facto representerat Brödraskapet i koalitionen sedan den bildades och som deltog i de första protesterna den 25 januari - revolutionens första dag - trots att rörelsens ledarskap valde att stå utanför.

Trots den stora uppslutningen i fredags talar nu allt fler aktivister i Egypten om att tiden för Tahrir är förbi, och att det är hög tid att fokusera på höstens val. Men fredagens demonstrationer kan ha varit den styrkeinjektion som vänstern och de liberala partierna behöver för att på allvar komma igång med sina kampanjer. Deltagandet visar att det politiska landskapet i Egypten inte enbart består av resterna av Mubaraks regim och den islamistiska oppositionen, utan också rymmer en tredje kraft och fjärde kraft som - trots att de förblir splittrade och svagt organiserade - inte kan räknas bort. Det inger hopp.

Militären kallar journalister till förhör

2011-05-30T13:20:00.000-07:00

Den egyptiska bloggaren och journalisten Hossam al-Hamalawy har blivit kallad på förhör av en militäråklagare imorgon, efter att ha kritiserat arméledningen i en TV-intervju i torsdags (se klippet ovan där Hossam påpekar att vanliga medborgare döms i militärdomstolar samtidigt som de ansvariga för mord på demonstranter under revolutionen ställs inför civila domstolar, och lyfter fram militärpolisens övergrepp mot fredliga demonstranter - även programledaren har blivit kallad). Hossam har under många år spelat en mycket viktig roll i att sprida information om Egyptens gryende arbetarrörelse i internationella kretsar och uppmuntra unga aktivister och bloggare att kreativt använda internet och sociala medier som vapen mot diktaturen. Både före och efter revolutionen har han arbetat oförtrutet med att dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter och kräva att de ansvariga ställs inför rätta. Detta väldigt oroande - men med all säkerhet fåfänga - försök att skrämma en av Egyptens viktigaste radikala röster till tystnad måste fördömas och understryker behovet av internationell solidaritet med landets demokratiska krafter.

(För övrigt: efter en del tjat från vänner i Egypten har jag beslutat mig för att återuppliva min gamla blogg på engelska, som jag skrev när jag bodde i Kairo. Jag kommer troligen framförallt blogga på svenska även framöver men kommer då och då skriva inlägg om arbetarrörelsen och vänstern i Egypten och försöka länka till dem här för enkelhetens skull.)

Ilskans dag i Egypten

2011-05-27T01:34:00.000-07:00

Redan i gryningen intog de första demonstranterna Tahrir-torget i Kairo, inför det som utnämnts till "den andra revolutionen" eller helt enkelt bara ännu en "ilskans dag" i Egypten (bloggen Jadalyya som filmklippet ovan kommer ifrån utlovar kontinuerliga uppdateringar under dagen). Bakom protesterna står en lös koalition av ungdomsrörelser och vänstergrupper, och kravlistorna är många (ett exempel på engelska). Några krav som de flesta enats om är dock att civila inte ska dömas i militära domstolar, att alla politiska fångar ska friges, att undantagslagarna ska hävas, att Hosni Mubarak ska ställas inför rätta, att den nationella minimilönen ska höjas och att militärledningen ska presentera en tydlig tidsplan och vägkarta för övergången till demokrati, skrivandet av en ny konstitution, o.s.v. Den huvudsakliga måltavlan för demonstranternas ilska är militärledningen, som häromdagen kritiserades av över 400 bloggare i en organiserad, kollektiv utmaning av censuren.

Dagens manifestation blir en mycket viktigt kraftmätning där de nya ungdomsrörelserna och vänsterns förmåga att mobilisera sina anhängare ställs på prov. Liberala politiker som Naguib Sawiris (också en av Egyptens rikaste affärsmän) har manat folk att stanna hemma och upphöra med strejker och protester överhuvudtaget av hänsyn till ekonomin - men presidentkandidaten och den förre IAEA-chefen Mohamed elBaradei har i sin tur sagt att han kommer att delta. Militärledningen manar folket att respektera demonstrationsförbudet och igår greps flera aktivister på olika platser när de affischerade eller delade ut flygblad inför dagens demonstration. I sitt "brev nr 58 till det egyptiska folket" på facebook varnar militären för att "suspekta element" försöker provocera fram en konflikt mellan folket och armén, och förklarar att man därför kommer att hålla sig borta från Tahrir idag - i praktiken en öppen inbjudan till "motdemonstranter" eller baltagiyya som vill störa eller attackera dagens demonstration.

Hårdast motståndare till dagens protester är landets islamistiska krafter, från al-Jamaat al-Islamiyya till Muslimska brödraskapet. Deras argument varierar: protesterna strider mot sharia, hotar landets stabilitet, är ett försök av ateister och kommunister att stoppa färden mot demokrati (som skulle föra islamisterna till makten), o.s.v. Att landets liberala partier krävt att höstens parlamentsval ska skjutas upp har troligen spelat islamisterna i händerna - de kan hävda att sekulära krafter försöker "kapa" revolutionen och bara är intresserade av demokrati om den för dem själva till makten. Därmed blir det lättare för Brödraskapets konservativa ledarskap att hålla samman sin splittrade rörelse och motivera den allt tydligare alliansen med salafister och andra mer extrema islamistiska grupper. Brödraskapets ledning sätter dock mycket på spel när de så tydligt och kraftfullt tar avstånd från dagens demonstration och ställer sig på militärledningens sida; de riskerar att förlora många potentiella anhängare och i synnerhet unga medlemmar genom att öppet ställa sig på militärledningens sida.

Inför dagen har det cirkulerat rykten om att salafister planerar motdemonstrationer, att affärsmän och politiker tillhörande Mubaraks parti NDP har hyrt tusentals baltagiyya för att infiltrera och attackera demonstranterna på Tahrir, att armén kommer att använda levande ammunition, att bankomater ska sluta fungera och bensinen ta slut på bensinstationerna. En hel del av dessa rykten har nog uppstått av sig själva, andra kan ha planterats i syfte att avskräcka människor från att gå till Tahrir. Statliga medier har återigen tagit upp det gamla temat "utländska element" och varnat för en internationell konspiration mot Egyptens stabilitet.

Stämningarna i veckan har på många sätt påmint om dagarna före den första "dagen av ilska" den 25 januari. När aktivister grips för att dela ut flygblad för det tankarna till det totala förtrycket under Mubaraks era. Samtidigt hade det varit otänkbart för fyra månader sedan att se den radikale socialistiska bloggaren Hossam al-Hamalawy och en representant för Brödraskapets ungdomsrörelse mötas i en direktsänd TV-debatt om dagens demonstration, som man kunde igår. Och oavsett hur det går idag har blotta hotet om nya massprotester redan lett till flera eftergifter från militärledningen. Redan för en vecka sedan frigavs ett hundratal gripna demonstranter, varav många tidigare fått fleråriga fängelsestraff av militärtribunaler. De senaste dagarna har åklagare till slut hänvisat Hosni Mubarak till domstol, den före detta bostadsministern dömts till 5 års fängelse för korruption, och militären lovat att öppna gränsen till Gaza nu på lördag (för alla utom män mellan 18 och 40...). Möjligen symboliska eftergifter men ändå ett tecken på att militären fortfarande fruktar folket.

Uppdatering: Tahrir kl 12 (via Hossam al-Hamalawy):

Aktivister gripna i Kairo

2011-05-26T05:31:00.000-07:00

Samtidigt som den egyptiska feministen och demokratiaktivisten Azza Kamel är i Stockholm för en serie föredag och möten med politiker och aktivister nås vi av beskedet att hennes dotter Aida ElKashef och flera andra aktivister greps idag på morgonen. De togs av militärpolis när de satte upp affischer inför morgondagens stora demonstration på Tahrir för att sätta press på militären att fullfölja revolutionens krav (exakt vilka de är råder det oenighet om men här är ett exempel på en kravlista som spridits de senaste dagarna). Tydligen hålls de nu för förhör på militärpolisens högkvarter.

En bild på Aida för några dagar sedan. Texten på plakatet lyder "jag är baltagiyya, kom och arrestera mig"...

"Alla som attackerar armén arbetar för israeliska intressen."

2011-05-23T05:39:00.000-07:00

Ett exempel på det egyptiska medieklimatet idag. TV-profilen Ahmed Al-Muslimani, i sitt program "Första upplagan" som går i den privata TV-kanalen Dream, förklarar efter en lång och pedagodiskt illustrerad utläggning om de externa hot som omger Egypten (Israel, Libyen, Sudan) att alla de som kritiserar Egyptens "stolta armé" arbetar för israeliska intressen:

Samtal 25/5: Vilken väg går Egypten? - Röster från den arabiska revolutionen

2011-05-18T05:49:00.000-07:00

Missa inte chansen att möta två representanter för den egyptiska vänstern och kvinnorörelsen på ABF i Stockholm onsdag den 25/5:

Vilken väg går Egypten?

Tre månader efter Mubaraks fall bjuder vi in till samtal (på engelska) med två gäster från Kairo: Azza Kamel, feminist och författare, och Alaa Shukrallah, läkare och aktiv i den egyptiska vänstern.

Vart är Egypten på väg? Hur organiserar sig kvinnorörelsen och vänstern? Och hur kan vi stödja landets demokratiska och progressiva krafter?

Samtalsledare: Per Björklund, författare till boken Arvet efter Mubarak: Egyptens kamp för frihet

Tid: Onsdag 25 maj kl 18-20
Plats: ABF-huset, Stockholm
Fri entré

Arrangeras av Vänsterns internationella forum, ABF Stockholm och Svenska PEN.

Sprid gärna länken till facebook-eventet och bjud in fler:
http://www.facebook.com/event.php?eid=184646141587057

Foto: Sarah Carr, Creative Commons

Egypten: 17-åring dömd till döden i militärdomstol

2011-05-17T12:52:00.000-07:00

Människorättsorganisationen Egyptiska initiativet för individens rättigheter skriver idag i en pressrelease att en 17-årig pojke är en av fyra som dömts till döden av en militärdomstol, anklagade för att ha kidnappat och förgripit sig på en flicka. Oavsett brottets natur och den ev. sanningshalten i anklagelserna är det extremt oroande att den egyptiska militären tar sig rätten att avrätta medborgare utan någon chans till rimlig juridisk prövning. I värsta fall är detta ett medvetet försök att stärka militärjuntans legitimitet med hjälp hårda tag mot "kriminella element".

Samtidigt ska en ung man, Atef Yehia Ibrahim, opereras i kväll efter att ha skjutits i huvudet när polis och militär våldsamt skingrade en demonstration utanför Israels ambassad i Kairo på söndagen. Över 350 personer skadades och 150 arresterades. Ögonvittnen uppger att attacken mot demonstranterna var oprovocerad och att det aldrig fanns något hot om att det tusental personer som samlats skulle "storma" ambassaden, som vaktades av tungt beväpnade soldater.

Al-Nakba i Kairo

2011-05-16T04:57:00.000-07:00

Egypten: Enighet, solidaritet - och avrättningar

2011-05-13T15:15:00.000-07:00

* Tiotusentals demonstrerade för Palestina och nationell enighet på Tahrir idag, samtidigt som det styrande militärrådet (med sedvanlig tajming) meddelade att en arresteringsorder utfärdats mot Suzanne Mubarak, den störtade diktatorn Hosni Mubaraks fru.

* Militären har i praktiken gjort Sinaihalvön till en förbjuden zon för alla utom de som bor där inför söndagens planerade solidaritetsmarsch mot Gaza på årsdagen av al-Nakba. Redan på lördag morgon väntas konvojer lämna Kairo i riktning mot Gaza, trots maningar från Hamas och Muslimska brödraskapet till egyptiska aktivister att ställa in aktionerna.

* Läkare över hela Egypten genomförde i onsdags i en punktstrejk för höjda löner och mer pengar till landets underfinansierade offentliga sjukvård. (Här finns ett uttalande med läkarnas krav översatt till engelska.) Deltagandet i strejken rapporteras ha varit långt över det förväntade och aktionen beskrivs som historisk - det var första gången sedan 1951, under kulmen av den antikoloniala kampen, som landets läkare gick ut i strejk. Den framgångsrika strejken är också ett bakslag för Muslimska brödraskapet, som dominerar läkarfackets styrelse tillsammans med Mubaraks numera upplösta parti NDP och in i det sista motsatte sig att den skulle genomföras. Läkarna hotar nu med en öppen strejk från den 17 maj om deras krav inte uppfylls.

* En företrädare för det styrande militärrådet hotade i torsdags i ett TV-framträdande med att förbjuda medier som publicerar "vilseledande" information. General Mamdouh Shahin slog samtidigt fast att ja-segern i folkomröstningen om konstitutionen i mars i själva verket visar att 77 procent av folket stödjer militären. (Att generalerna skulle använda folkomröstningen på det sättet var lätt att förutse redan då, och var en viktig anledning till att många demokratiaktivister ställde sig på nej-sidan). Samtidigt har militären meddelat att man förlänger de hårda undantagslagarna, som man tidigare lovat att häva, till efter höstens val.

* 23 "salafister" åtalas för inblandning i helgens blodiga attack mot en kyrka i Kairo-stadsdelen Imbaba. Även en kristen kafeägare som anklagas för att ha avfyrat de första skotten när kyrkan inblandades har förhörts, liksom den koptiska kvinna som utgett sig för att ha kidnappats av kyrkan. Sarah Carr som själv var på plats i Imbaba i lördags har skrivit en mycket läsvärd reflekterande text om händelserna och dess rötter på sin blogg. Sarah El Sirgany på Daily News Egypt skriver också bra om det sekteristiska våldet.

* Muslimska brödraskapets ledare Mohamed Badie väljer i sin tur att anklaga "vissa sekulära journalister" för att "hetsa mot religionen" och därmed ge näring åt sekteristiskt våld. Han kritiserar också övriga partier för att ha avböjt ett erbjudande om att ställa upp i valet under en stor koalition ledd av Brödraskapet.

* Övergångsregeringen lovar att öppna 48 kyrkor som stängdes av Mubarak-regimen och utfärda en ny lag som ger kristna samma rätt att bygga kyrkor som muslimer har att bygga moskéer. Än så länge bara löften men ett oväntat förnuftigt steg - och utan tvekan ett resultat av de massiva koptiska protesterna efter helgens blodiga attacker.

* Människorättsaktivister fortsätter sin kampanj mot militärtribunaler, samtidigt som ett 100-tal demonstranter som greps på Tahrir-torget den 9 mars fortsätter sina protester inne i Tora-fängelset. Under fredagen lovade militären att se över alla fall där demonstranter dömts till fängelse efter Mubaraks fall i vad som bara kan ses som en eftergift mot aktivisternas och ett fåtal oberoende mediers ansträngningar för att uppmärksamma de fängslade demonstranternas öde. Kort efteråt tillkännagav militären i sitt "meddelande nr 51" till det egyptiska folket (publicerat på facebook) idag att man överväger dödsdomar mot "kriminella" och andra element som försöker destabilisera Egypten.

* En artikel om Egyptens vänster som häromdagen bildade en "socialistisk front" för att koordinera sitt arbete och ge vänstern en starkare röst.

* Första delen av en intervju med Ray Bush som skrivit en lång rad artiklar om Egyptens nyliberala reformer inon jordbruket sedan 80-talet, om utsikterna till en ny jordbrukspolitik efter Mubaraks fall.

* Människorättsorganisationer rapporterar om repressalier mot studenter som krävt att rektorn för universitetet i Kairo ska avgå.

* Washington Post skriver i en ledare att en valseger för Muslimska brödraskapet skulle vara dödsstöten för friheten i Egypten. Vad ledarskribenterna anser att Obama bör göra åt det sägs inte rakt ut i artikeln, men man får anta att de skulle föredra fortsatt militärdiktatur.

Foto: Tahrir 13/5, Lilian Wagdy.

Från chock till enighet

2011-05-10T03:54:00.000-07:00

Det är svårt för att inte säga omöjligt att skriva om lördagens tragiska händelser i Kairo på avstånd. Men tack vare journalister och aktivister som gjort ett enormt arbete med att söka efter sanningen har bilden av händelserna klarnat, i alla fall något.

Människorättsorganisationen EIPR, Egyptiska initiativet för individens rättigheter, har publicerat två korta rapporter baserat på undersökande arbete på marken av Sarah Carr (läs dem här, och här). En del ögonvittnen hävdar att våldsamheterna bröt ut efter att en kristen kaféägare öppnade eld från ett hustak mot den mobb som samlats utanför kyrkan där en flicka påstods hållas fängslad, andra att det var mobben som attackerade först. Oavsett vad som är sant handlade det inte om några "spontana" oroligheter, och huvudansvaret på den handfull fanatiker som hetsade människor att bege sig till platsen till att börja med. Bloggaren Zeinobia tror sig ha spårat de ursprungliga uppmaningarna att bege sig till kyrkan i Imbaba till en chatsida på nätet och ett par twitteranvändare, och det här videoklippet från lördagskvällen visar en salafistsheikh, Ashraf Abu Anas, som beskriver kristna som "terrorister", den koptiska kyrkan som en "maffia" och avslutar med att säga att "vi vore inte män om vi inte brände ned kyrkan."

Egyptiska politiker och mediefigurer avfärdar gärna det inträffade som ett resultat av en kontrarevolutionär konspiration, men verkligheten är mer komplex. Den här typen av provokationer skulle inte få så allvarliga följder om det inte fanns ett klimat av intolerans och en grogrund av fattigdom och desperation där extrema religiösa grupper kan rekrytera anhängare. I ett större perspektiv bär såväl den koptiska kyrkans som muslimska religiösa ledare och det Muslimska Brödrakapet ett ansvar för den här situationen genom sin stockkonservativa syn på konvertiter och blandäktenskap mellan kristna och muslimer. Även om de inte förespråkar våld bidrar de till att upprätthålla normer och traditioner som står i motsats till allt vad religionsfrihet och individens rättigheter heter.

Den socialistiska bloggaren och aktivisten Hossam al-Hamalawy ger också ett annat perspektiv på Salafisternas mobilisering kring Camilia Shehata och andra liknande fall i en serie twitterinlägg, där han beskriver hela affären som ett uttryck för en kris för salafiströrelsens ledarskap efter revolutionen. Kända TV-predikanter och andra konservativa religiösa ledare som stödde Mubarak in i det sista försöker helt enkelt skyla över detta och rädda sin bas genom att hetsa sina fattiga anhängare mot landets kristna, som i det tillstånd av (selektiv) laglöshet som råder utgör en lätt måltavla.

Men även om salafisternas offensiv inte är ett resultat av en kontrarevolutionär konspiration så finns det fog för att säga att regimens svar på sekteristisk våld lämnar mycket att önska. Samtidigt som ett stort antal fredliga demonstranter och demokratiaktivister har dömts till fängelse i militärdomstolar har hittills (fram till i lördags) ingen av de som deltagit i eller hetsat till attacker mot den kristna minoriteten ställts till svars, vilket orsakat växande kritik mot militären från såväl kristna grupper som människorättsorganisationer. Samtidigt rapporteras nu att de som gripits i samband med händelserna i Imbaba kommer att ställas inför en särskild säkerhetsdomstol som inrättats med stöd av Mubarak-regimens undantagslagar, som fortfarande inte hävts. Därmed utnyttjas hotet om ett "sekteristiskt inbördeskrig" för att återupprätta en av de mest avskydda symbolerna för Mubaraks 30 år långa styre.

Det saknas inte ljusglimtar i mörkret. En sådan är de stora protester för enighet som arrangerats som svar på helgens våld. I går tågade tusentals kristna och muslimer sida vid sida genom Imbaba i solidaritet med områdets invånare. Sådan handfast solidaritet på marken betyder troligen tusen gånger mer än de fördömanden av våldet som utfärdas av politiker och kulturpersonligheter som i många fall aldrig satt sin fot i området... En annan ljusglimt är att tusentals läkare över hela Egypten - kristna och muslimer - idag går ut i strejk för höjda löner och en allmän upprustning av den offentliga sjukvården, som varit i ett tillstånd av sönderfall i årtionden på grund av korruption och bristande finansiering. (Runt 70 procent av läkarna i Kairo deltar i strejken, enligt organisatörerna, och på flera håll rapporteras andra grupper av sjukvårdspersonal spontant ha anslutit sig. Akutmottagningar och andra kritiska enheter är undantagna från strejken.) Att föra upp konkreta krav på ekonomiska och sociala reformer på dagordningen är det bästa sättet att övervinna de religiösa extremisternas agenda och kontrarevolutionära krafters försök att skapa kaos.

"Religiösa oroligheter", fanatism eller kontrarevolutionär terror?

2011-05-08T03:43:00.000-07:00

(Imbaba idag på förmiddagen. Foto: Adam Makary.)

I natt utbröt våldsamma kravaller och gatustrider i Kairostadsdelen Imbaba – ett av stadens största informella bostadsområden med minst 1 miljon invånare på 10 kvadratkilometer. En kyrka brändes ned, minst 10 människor uppges ha dödats och 190 ska ha gripits. Exakt vad som hände är ännu oklart, men enligt rapporterna började oroligheterna när salafister samlades utanför en kyrka i området, under förevändningen att en muslimsk flicka som konverterat till kristendomen hölls fången där. Enligt aktivister som var på plats i natt (t.ex. den liberale bloggaren Mahmoud Salem, "Sandmonkey") uppgav sammstämmiga ögonvittnen att angriparna inte kom från området – det handlade alltså inte om några spontana "religiösa oroligheter" mellan "kristna och muslimer" som svenska medier nu slentrianmässigt rapporterar. Flera twittrare hävdade tvärtom igår att kristna och muslimer från området sida vid sida försökte försvara den nedbrända kyrkan.

Såväl Muslimska brödraskapet som alla andra politiska grupperingar i Egypten fördömer det inträffade, och konspirationsteorierna har inte låtit vänta på sig. Många ser salafistgruppernas växande aktivitet och försöken att elda på religiösa motsättningar som ett led i en "kontrarevolution" dirigerad av säkerhetsapparaten, det upplösta styrande partiet NDP och/eller Saudiarabien. Sådana teorier förs alltid fram när sådana här saker inträffar och även om de inte är helt osannolika bör de tas med en nypa salt – Egypten saknar inte religiösa fanatiker kapabla att genomföra sådana här dåd utan uppmuntran från kontrarevolutionära element. (Uppdatering: Läs Sarah Carrs rapport från nattens händelser).

Oavsett vad som ligger bakom överskuggar våldet nu många av de framsteg som de folkliga rörelserna gjort på senare tid:

* Fackliga aktivister vann en seger igår när en domstol beslutade att privatiseringen av affärskedjan Omar Effendi ska hävas. (Kedjen såldes till en saudisk affärsman 2006 och många anställda har sparkats sedan dess).

* Det socialliberala "mittenpartiet" Hizb al-3adal ("Rättvisepartiet") hade igår sin grundande konferens efter att ha samlat 5000 medlemmar.

* Igår samlades också 3000-5000 aktivister från hela det politiska spektrumet (utom Muslimska Brödraskapet som fått hård kritik för sitt beslut att inte delta) till en första nationell konferens på temat "folket försvarar revolutionen." Där debatterades bland annat den tidigare regimens korruption och vänsteraktivister argumenterade för införandet av en anständig minimilön såväl som ett "lönetak" för att motverka ekonomiska klyftor. Mona Mina, ledande aktivist i gruppen "Läkare utan rättigheter" försvarade den kommande läkarstrejken (den 10 maj) som en angelägenhet inte bara för landets läkare, utan en del i kampen för en fungerande offentlig sjukvård.

Egypten - uppdateringar och länkar - 5/4

2011-05-06T07:08:00.000-07:00

* Muslimska Brödraskapet har utsett ledarna till det nya partiet Frihet och Rättvisa, men möter kritik inifrån rörelsen för att partiets ledare utnämns uppifrån snarare än väljs av medlemmarna.

* Den tidigare inrikesministern Habib al-Adly har dömts till 12 års fängelse för pengatvätt. Han är också åtalad för beordrat våld mot demonstranter.

* Mubaraks födelsedag den 4 maj firades på Tahrir med en specialbakad tårta av lera. Lagom till hans födelsedag har också tunnelbanestationen Mubarak på Ramsees Square bytt namn till al-Shuhada' – Martyrerna. (Ingen sa Mubarak tidigare heller, man sa bara Ramsees...).

* Beduiner på Sinai protesterar mot att gripna demonstranter ännu inte frigetts.

* Videointervju med Kamal al-Fayoumi, facklig ledare från Mahalla och aktiv i Demokratiska arbetarpartiet.

* Tumult utbröt i en domstol i Kairo i tisdags (se videoklipp nedan) efter att 13 poliser som anklagades för att ha dödat demonstranter i Imbaba, ett av Kairos största informella bostadsområden med en stor andel fattiga, under revolutionen. Anhöriga till offren försökte attackera de åtalade poliserna och slog sönder en del av inredningen i rättssalen. (Zeinobia skriver mer här).

* Invånare i Naga Hammadi kräver att säkerhetspolisens högkvarter i staden ska göras om till en byggnad för folket.

Att ta tillbaka 1 maj - Egyptens vänster på Tahrir

2011-05-04T10:07:00.000-07:00

Det kan tyckas paradoxalt. Bara tre månader har gått sedan den folkliga revolt där miljoner egyptier från alla samhällsklasser gick ut på gatorna för att kräva frihet och social rättvisa, i spåren av en strejkvåg som beskrivits som den största sedan 40-talet. Ändå lyckades den samlade egyptiska vänstern (från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet) och fria fackliga rörelsen inte samla mer än några tusen deltagare på det historiska första maj-firandet på Tahrir.

Det blygsamma deltagandet jämfört med den senaste tidens massprotester är naturligtvis en indikation på vänsterns och arbetarrörelsens organisatoriska svaghet. De nya vänsterpartier som nu växer fram har än så länge max 10.000 medlemmar totalt i ett land med över 80 miljoner invånare (i sig inte fy skam efter tre månaders rekrytering). Många – men inte alla – av de fria fackföreningar som utropats består i praktiken inte av mer än en handfull eller några tiotal hängivna fackliga aktivister, som utan tvekan är respekterade på sina arbetsplatser och har spelat viktiga roller som strejkledare under de senaste årens aktioner, men inte automatiskt kan mobilisera sina arbetskamrater till uttalat politiska manifestationer.

Militärens repression mot demonstranter bidrog säkert i någon mån till att avskräcka många från att demonstrera i söndags. Men en viktigare förklaring är nog den betydelse som 1 maj haft som officiell högtidsdag under 50 år av diktatur - även under Mubaraks regim som av de flesta vanliga egyptier främst betraktades som en beskyddare av ett fåtal politiska höjdare och rika affärsmän. Som jag skrivit på annat håll var 1 maj under Mubaraks tid en angelägenhet för höjdare inom den statskontrollerade fackliga centralorganisation ETUF och presidenten själv, som hade för vana att hålla tal till "Egyptens arbetare" på den här dagen. På 1 maj 2008, några veckor efter revolten i Mahalla, lovade han t.ex. en löneökning på 30 procent till alla statsanställda - vilket naturligtvis framställdes som en generös gåva av presidenten personligen i statliga medier, snarare än en eftergift framtvingad av vågen av vilda strejker.

Att deltagarna på söndagens manifestation på Tahrir inte tycktes vara besvikna över uppslutningen eller firandets abrupta slut (Shora Esmailians rapport rekommenderas för den som inte läst den) visar hur symboliskt viktig den här dagen var för den egyptiska vänstern, som för första gången på årtionden fick se röda fanor inta Kairos symboliska hjärta. För vänstern och den fria arbetarrörelsen handlade söndagens manifestation om att befria själva dagen 1 maj från diktaturens grepp, på samma sätt som det egyptiska folket den 25 januari återtog Tahrir.

Bild: Kamal Khalil från Demokratiska arbetarpartiet håller tal på Tahrir, Foto: Lilian Wagdy.

"Kampen har bara börjat"

2011-05-02T13:13:00.000-07:00

Shora Esmailian rapporterar från det historiska 1 maj-firandet på Tahrir, läs!

Strejkledare inför rätta - Första maj på Tahrir

2011-04-28T12:55:00.000-07:00

Lagom till första maj rapporterar Hossam al-Hamalawy att Ali Fetouh, anställd på det statliga bussbolaget i Kairo och en av ledarna för transportarbetarnas strejker 2009 och i februari i år, kommer att ställas inför rätta den 7 maj anklagad för att ha "agiterat" för strejker.

Samtidigt förbereder den egyptiska vänstern – från de Revolutionära socialisterna till det nybildade Socialdemokratiska partiet – den fria fackföreningsrrörelsen och flera kvinnoorganisationer ett historiskt firande av Första maj på Befrielsetorget, revolutionens symboliska centrum. Demokratiska arbetarpartiet listar i sin inbjudan en rad krav som man tänker föra fram den här dagen, inte minst att den nationella minimilönen ska höjas till 1500 pund och en "maxlön" fastslås på 15 gånger minimilönen, ersättning utgå till arbetslösa och "monopolföretag" nationaliseras. (Första maj på Tahrir har naturligtvis också ett eget event på facebook).

Det sedvanliga statssanktionerade första maj-firandet har däremot ställts in, officiellt eftersom det inte finns någon president som kan leda det... (Mubarak hade för vana att ibland framträda och lova löneökningar och andra bonusar till statsanställda på arbetarrörelsens högtidsdag.). Den statskontrollerade fackliga federationen ETUF kommer dock fira dagen på sitt högkvarter, där man kommer att hylla revolutionens martyrer (ETUF-ledarskapet var naturligtvis motståndare till revolutionen...).

Organiseringen går vidare

2011-04-22T06:30:00.000-07:00

Yassin Gaber skriver för Ahram Online om de "Folkliga kommittéerna för revolutionens försvar" som bildades under massprotesterna mot Mubarak och som sedan dess på många platser, ofta under ledning av vänsteraktivister, fortsatt att verka och nätverka för att involvera människor på lokal nivå i politiken. Kanske inte Egyptens tyngsta politiska rörelse just nu men bara ett av otaliga exempel på den intensiva organisering och politiska aktivitet som nu pågår i det tysta, bortom de senaste veckornas konfrontationer kring Befrielsetorget, åtalet mot Mubarak och andra medialt uppmärksammade händelser. (Uppdatering: Daily News rapporterar om kommittéernas första offentliga möte på Befrielsetorget idag).

* Läs också om Demokratiska arbetarpartiet, ett av de olika försöken att etablera nya vänsterpartier i Egypten.

* Tusentals Suezbor höll en "folktribunal" mot den tidigare guvernören.

* Invånare i Beni Suef protesterar mot utnämningen av en ny guvernör, som anklags för inblandning i korruption.

Egypten - uppdateringar och länkar - 20/4

2011-04-20T11:49:00.000-07:00

* Al Ahram Online har gjort en genomgång av de nya politiska partier som börjat framträda i Egypten efter Mubarak, inklusive de två viktigaste nya partierna på vänsterkanten: Demokratiska arbetarpartiet och Folkets allians.

* Shora Esmailians intressanta rapportering från Kairo fortsätter, med en rapport om ett möte mot militärdomstolar i Imbaba som stormades av en officer.

* Ännu en artikel om den pågående konflikten i Shebeen el-Kom, där strejkande arbetare utmanar de senaste årtiondens privatiseringspolitik.

* Läsvärt reportage i Newsweek om tre generationers feminister som deltog i revolutionen.

* General Rushdi el-Qamari pekas ut som den ansvarige för nedstängningen av internet under massprotesterna mot Mubarak.

* Bahrain: Världsfacket ITUC slår larm om omfattande angrepp på Bahrains fackföreningsrörelse i språren av de senaste veckornas våldsamma nedslag på demokrati- och medborgarrättsrörelsen i landet. Runt 2000 arbetare har avskedats inklusive 6 höga fackliga ledare och 22 lokala fackliga ledare, för att ha stött maningar till dialog med oppositionen. Den fackliga nyhetssajten Labourstart har lanserat en brevkampanj i protest mot repressionen, skriv gärna under.

Tre möten om Egypten i Malmö och Göteborg

2011-04-16T08:03:00.000-07:00

Några möten om Egypten där jag talar de närmaste dagarna:

1. "Den Egyptiska revolution"
Tid: Söndag 17 april, kl 13-14.30
Plats: Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö
Arrangörer: ABF Malmö och Efter Arbetet (Gratis inträde - ABF bjuder på ett gratisex av min bok "Arvet efter Mubarak" till de 40 första i publiken!)

2. "FRIA samtal: Arvet efter Mubarak" - Göteborg
Boksläpp med samtal och mingel i samarbete med Göteborgs Fria Tidning
Tid: Måndag 18 april, kl 18-22
Plats: GFT-redaktionen, Fjällgatan 21
Obligatorisk föranmälan! Mer info här.

3. "Egypten efter Mubarak - postrevolutionära utmaningar" - Göteborg
Tid: Tisdag 19 april, kl 17.30
Plats: Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25, Göteborg
Arrangör: Utrikespolitiska Föreningen
Mer info.

Politiska fångar i Bahrain

2011-04-15T04:45:00.000-07:00

BahrainRightsTV har samlat klipp med några av de aktivister och demonstranter som gripits i Bahrain under den proteströrelse som började den 14 februari:

Se också den här intervjun med Robert Fisk från den 6 mars, innan undantagstillstånd utfärdades och Saudiarabien (som Sverige har ett militärt samarbetsavtal med sedan 2005 - det förlängdes så sent som förra året) skickade trupper till Bahrain för slå ned den folkliga proteströrelsen.

Maktkampen hårdnar i Egypten

2011-04-14T02:38:00.000-07:00

Beskedet att Hosni Mubarak och hans söner ska ställas inför rätta för både korruption och för inblandning i det våld som dödade minst 800 personer under revolutionen är en av de viktigaste segrarna för folket och oppositionen sedan revolutionen började. Att en arabisk diktator ställs inför rätta i sitt eget land, av sitt eget folk, istället för att sluta sina dagar som lyxpensionär i Saudiarabien, kommer inte bara stärka den egyptiska oppositionens självförtroende utan kan också sporra andra folkliga proteströrelser runt om i regionen.

Även om det är militärledningen som ytterst fattat beslutet är det inte troligt att det tagits om det inte vore för den växande pressen på juntan. De senaste veckorna har fler och fler börjat ifrågasätta militärens roll. Muslimska brödraskapet, som hittills gjort allt för att undvika konfrontation med armén, har manat till öppen diskussion om militärens roll. Till och med de ungdomsaktivister som från början varit mest positiva till armén har fryst sin dialog med militärledning efter förra veckans blodiga attack mot demonstranter. Men allra viktigast var nog det öppna myteriet av flera arméofficerare i fredags, som anklagade arméledningen för att skydda Mubarak och krävde försvarsministerns Mohammed Hussein Tantawis avgång.

Att Mubarak ställs inför rätta betyder dock inte att militären släpper greppet. Beskedet att Mubarak förhörts i sitt residens i Sharm el-Sheikh kom samtidigt som militär och "motdemonstranter" rensade Befrielsetorget i tisdags och en dag efter att en ung bloggare dömts till tre års fängelse i en militärdomstol för att ha kritiserat armén. Samtidigt avslöjades det att militären skickat ett brev till alla medier där de kräver att alla nyheter som berör de väpnade styrkornas eller dess ledning först måste godkännas av militära underrättelsetjänsten.

Samtidigt meddelar nu arabförbundets avgående generalsekreterare Amr Moussa att han tänker ta hjälp av "goda" medlemmar av Mubaraks parti NDP i sin kampanj inför presidentvalet. Därmed blir det än mer uppenbart att Moussa är det gamla etablissemangets kandidat. NDP har under tiden bytt namn till New National Party och bett om ursäkt för att man varit korrumperat (!), och siktar nu på en majoritet i det kommande parlamentsvalet. Kampen för att rädda vad som räddas kan av den gamla regimen och dess politik och blockera verklig förändring är inte över med rättegången mot Mubarak.

Egypten - uppdateringar och länkar - 13/4

2011-04-12T23:08:00.000-07:00

* Textilarbetare på en privatiserad textilfabrik i Shebeen el-Kom har varit i strejk sedan 5 mars, uppmuntrade av revolten mot Mubarak och i protest mot drastiskt försämrade villkor sedan fabriken såldes till indonesiska Indorama. Vinkeln i den länkade artikeln, som ursprungligen publicerats i Le Monde, är dock lite knasig – den 11 dagar långa strejken i Shebeen 2009 var inte ett "försök till strejk" utan en av de mest uppmärksammade industriella aktionerna i Egypten under de senaste åren (jag skriver om den i min bok) och det är löjligt att påstå att arbetarnas protester var "low-key" före revolutionen.

* Shora Esmailian rapporterar från Kairo: "Kontrarevolutionärer intar Tahrir" – inhyrda "demonstranter" (samma gamla "Mubarakanhängare?)" eskorterade av soldater och militärens särskilda antiterrorism-enhet rensade torget från de demonstranter som slagit läger där för att kräva att Mubarak ställs inför rätta. Syftet är uppenbarligen att förhindra att oppositionen samlas på torget igen på fredag.

Egypten - uppdateringar och länkar - 12/4

2011-04-11T22:24:00.000-07:00

* Koalition av ungdomsaktivister fryser sin dialog med militärjuntan efter helgens attack på demonstranter på befrielsetorget. De kvarvarande demonstranterna är fast beslutna att stanna – samtidigt tycks deltagarna ha bytt karaktär.

* Oppositionen manar till "seriös" nationell dialog efter lördagens våld. Muslimska brödraskapets Essam el-Erian kräver rentav en "diskussion om arméns roll i det offentliga livet", inklusive arméns budget och roll i politiken.

* Profil av stålmagnaten Ahmed Ezz i Washington Post. Hans fru menar att korruptionsanklagelserna mot honom beror på avundsjuka, inte att han utnyttjade sina kontakter med regimens innersta krest inklusive presidentsonen Gamal Mubarak för att bygga upp sitt affärsimperium.

* USA:s försvarsminister Robert Gates träffade Saudiarabiens kung Abdullah utan att ta upp den saudiska ockupationen av Bahrain.

* Mostafa Hussein besöker en by i övre Egypten och förvånas över den höga politiska medvetenheten och uppkopplingen till Internet. Intressant rapport – mediernas bevakning av vad som hände på landsbygden under revolutionen var i stort sett obefintlig.

* Bloggaren Maikel Nabil dömd till 3 års fängelse för att ha "förolämpat militären."

* I stort sett hela den gamla säkerhetsapparaten förblir i tjänst, enligt statsägda Al-Ahram.

* Armén lovar att byta ut "en del" av de guvernörer som utsågs av Hosni Mubarak, vilket har varit ett av kraven under den senaste tidens demonstrationer.

2011-04-10T22:29:00.000-07:00

Två filmklipp (via Hossam al-Hamalawy) från militärens och säkerhetsstyrkornas attack på Befrielsetorget natten till lördagen, då två demonstranter dödades enligt New York Times. Läs också Shora Esmailians rapport från Kairo!

Soldater misshandlar sårad demonstrant framför den väntande ambulansen:

Arméofficerare på revolutionens sida

2011-04-09T00:58:00.000-07:00

Det är fortfarande spänt runt Befrielsetorget i Kairo, som intogs på nytt av demonstranter i morse efter att militärpolis och säkerhetsstyrkor skjutit varningsskott och använt elbatonger för att rensa torget vid 3-tiden i natt. Tiotusentals demonstranter samlades på torget igår för att sätta press på militärrådet och kräva att den störtade diktatorn Hosni Mubarak ställs inför rätta, och något tusental hade valt att slå läger på torget inför natten.

Tydligen ska de centrala säkerhetsstyrkorna ha varit tillbaka på torget igen igår och skjutit tårgas mot demonstranterna, vilket är första gången de syns i centrala Kairo sedan 28 januari. Mest uppseendeväckande med gårdagens händelser var dock att flera lägre officerare anslutit sig till demonstranterna, och några av dem höll tal där de fördömde det styrande militärrådet som okonstitutionellt och som försvarare av den gamla regimen.

I det här videoklippet läser en soldat upp ett uttalande där officerarna säger sig beredda att demonstrera på torget tills deras krav uppfylls:

1. Upplösning av det styrande militärrådet.

2. Att dess ordförande, försvarsminister Mohammed Hussein Tantawi, ska avgå.

3. Bildandet av ett presidentråd med max en militär medlem, resten ska vara civila.

4. De ansvariga för dödandet av demonstranter under revolutionen ska ställas till svars, och alla gripna under och efter revolutionen friges.

5. Alla som gjort sig skyldiga till korruption ska åtalas, i synnerhet Hosni Mubarak och hans familj.

Nedan en rapport av Daily News Egypt från gårdagens demonstration:

Egypten efter Mubarak – samtal hos Föreningen för utvecklingsfrågor

2011-04-05T02:59:00.000-07:00

Möte i kväll, tisdag 5 april:

Egypten efter Mubarak

- vilka post-revolutionära utmaningar står landet inför?

Sedan den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks avgång den 11 februari har stort fokus riktats mot landets möjligheter till demokratisering. FUF inbjuder till samtal och diskussion om utmaningar och möjligheter i det post-revolutionära Egypten.

Hör frilansjournalisten Per Björklund, författare till boken ”Arvet efter Mubarak – Egyptens kamp för frihet” och tidigare bosatt i Kairo, tala om den senaste utvecklingen i landet. Samtalsledare är Mikaela Andeliv.

Tid: 18.00-19.30.

Plats: Föreningen för Utvecklingsfrågor, Karlbergsvägen 66A, Stockholm.

OBS. Begränsat antal platser, obligatorisk anmälan till fuf@fuf.se. Märk ditt mail Egypten.

Egypten - uppdateringar och länkar - 4/2

2011-04-04T07:13:00.000-07:00

* Den egyptiska armén har gripit tusentals aktivister sedan Mubaraks fall, rapporterar Washington Post.

* Säkerhetspolisens agenter ska ha återgått till att övervaka studenter på universiteten.

* En del chefer inom statliga medier har bytts ut, men de många av de anställda fortsätter protestera.

* Ytterligare några av Mubaraks trognaste tjänare har fått sina tillgångar frysta på grund av korruptionsanklagelser.

* Nya strejker och arbetarprotester rapporteras, bland annat i Suez.

Nya protester i Egypten och Syrien

2011-04-01T04:29:00.000-07:00

Runt om i Egypten hålls idag stora demonstrationer till stöd för revolutionen. Ungdomsrörelser och oppositionsgrupper har manat till protester mot att det forna styrande partiet NDP inte upplösts och guvernörer och lokala råd som utsågs av Mubarak inte bytts ut. I Kairo strömmar tusentals demonstranter till Befrielsetorget från olika delar av staden, och demonstrationer rapporteras i Alexandria, Assiuyt, Tanta och en rad andra städer.

Befrielsetorget idag för en timme sedan:

Demonstration på väg från Giza (väster om Nilen) till centrala Kairo:

Alexandria:

Även i Syrien rapporteras om demonstrationer på många håll i dag, på det som kallas "martyrernas fredag". Några filmklipp som kommit ut hitills:

Demonstration i byn Inkhel nära den sydliga staden Daraa:

Demonstration i Hama.

Demonstration i Amouda al-Hasakha nära gränsen till Turkiet:

Klippet nedan är från Kafr Nabl i norra Syrien, en sömnig liten by mest känd för de medeltida ruinstäder som finns i närheten. När jag var där så sent som i januari syntes inga tecken på en kommande revolution – däremot spåren av de senaste årens svåra torka, som drabbat landsbygdsbefolkningen i delar av Syrien hårt. Efter detta blir det i alla fall svårt att avfärda revolten som ett urbant medelklassfenomen...

Några funderingar kring Libyen

2011-04-01T02:18:00.000-07:00

Idag röstar riksdagen om att skicka svenska JAS-plan till Libyen. Debatten i frågan om västvärldens militära intervention har varit intensiv, i synnerhet inom vänstern, och sällan nyanserad. Förespråkare fördöms som förrädare och motståndare som sektvänster. Utan att fördöma de som kommit till den ena eller andra slutsatsen vill jag dela med mig av några funderingar som uppstått när jag följt de senaste veckornas diskussion:

1. Övertron på den högteknologiska krigföringens "humanitära" effekter. Idag påminner nyhetsrapporteringen åter igen om den vi såg i samband med gulfkriget och USA:s invasion av Irak. Det är TV-spelsliknande bilder av precisionsbombningar av militära mål, bilder på utbrända stridsvagnar (men inga döda kroppar), och frågesport om krigets verktyg. Men är det något vi borde ha lärt oss av tidigare luftkrig och bombningar, från Kosovo till Afghanistan och Irak så är det väl att ifrågasätta just denna myt? Själva begreppet "flygförbudszon" som använts av både politiker och medier är dessutom ett exempel på ett närmast Orwellianskt språkbruk – ett förrädiskt neutralt begrepp som döljer ett bombkrig som från första början handlat om att bomba Khadaffis markstyrkor för att skifta balansen i kriget, som New York Times skriver.

2. Romantiseringen av rebellstyrkorna. Alla folk har rätt att göra uppror mot diktatoriska ledare. Just därför blev jag beklämd när många tvekade att fullt ut stöda den fredliga, folkliga massrörelsen i Egypten, med hänvisning till att den också inkluderade Muslimska brödrasakapet. Under det 18-dagar långa upproret mot Mubarak var den vanligaste frågan jag fick om inte Egypten bara skulle bli ett "nytt Iran" om revolutionen segrade. I fallet Libyen är det dock få som ställer sig den sortens frågor om de militanta grupper som bekämpar Khadaffis diktatur. Liberala ungdomsförbundet vill skicka vapen till grupper vars avsikter vi nästan inte vet något om, och när DN rapporterar att även rebellstyrkor anklagas för övergrepp känner sig reportern samtidigt manad att skriva att "oppositionens" agerande "inte varit obefogat", eftersom de själva satts upp på dödslistor. Det är skrämmande att se hur snabbt vi går från att rygga tillbaka inför tortyr och övergrepp till att blunda för dem när de utförs av "rätt" sida i en konflikt.

Observera att jag inte är ute efter att misstänkliggöra den Libyska revolten – bara peka på den bizarra kontrasten mellan den kritiska skärskådningen av Egyptens fredliga massrörelse i svenska medier och det okritiska hyllandet av Libyens frihetskämpar. För övrigt har jag aldrig hört ordet "frihetskämpar" användas så ofta som de senaste veckorna – betyder det att vi från och med nu kommer att använda det också i andra fall där väpnade grupper slåss mot diktaturer eller utländska ockupationer?

3. Är Libyen den arabiska revolutionens centrum? En del har argumenterat för en utländsk intervention i Libyen utifrån antagandet att en seger för Khadaffi skulle innebära att hela den arabiska revolutionsvågen stoppas upp. Det anser jag vara det kanske svagaste argumentet för en utländsk intervention i Libyen. Det brinner i dag i flera andra länder i arabvärlden – Jemen, Bahrain, Syrien – och det vore förmätet att tro att det är NATO-bombningarna av Libyen som håller liv i de folkliga upproren där. Samtidigt är det uppenbart att varje upptrappning av våldet i Libyen ökar tröskeln för hur mycket våld som USA-stödda diktaturer som Jemen, Saudiarabien och Bahrain kan använda mot sina egna befolkningar utan att dra på sig "det internationella samfundets" fördömanden.

Även i Egypten har militärjuntan passat på att stärka sitt grepp i skuggan av inbördeskriget och bombningarna i Libyen. Demonstranter har misshandlats, fängslats och torterats; strejkande arbetare har skingrats med våld; protester och strejker har förbjudits. I veckan gick regimen över ännu en gräns när militärpolis grep bloggaren Maikel Nabil i hans eget hem, efter att han skrivit ett långt blogginlägg om militärens våld mot folket under och efter revolutionen. För utvecklingen i hela arabvärlden är detta minst lika oroande som utvecklingen i Libyen – Egypten är trots allt befolkningsmässigt tio gånger större och förblir arabvärldens kulturella och politiska centrum.

Detta är kanske det största problemet med debatten om Libyen. Förespråkare och motståndare till bombningarna gräver ned sig i sina respektive skyttegravar och ingen har tid att lyfta blicken, analysera utvecklingen i hela regionen och ställa den helt centrala fråga som Åsa Linderborg avslutar sin artikel i gårdagens Aftonbladet med: Hur stödjer vi bäst den arabiska revolutionen?

Mer läsning:

* Göte Kildén och Benny Åsman om varför de anser att det var rätt att stödja interventionen.

* Simon Assaf om västmakternas "utpressning" av den libyska revolutionen.

* Jens Holm (V) förklarar varför han röstar mot regeringens proposition om JAS till Libyen (totalt fyra V-ledamöter röstar mot).

* Danska vänsterpartiet Enhedslisten drar tillbaka sitt stöd till interventionen som man anser gått utöver det ursprungliga FN-mandaet.

Video: Okänd kvinna stoppar Syriens president

2011-03-31T08:04:00.000-07:00

Via Hossam al-Hamalawy: Al Jazeera har lagt upp ett klipp från den syriska statstelevisionen som visar en kvinna som rusar fram och stoppar Bashar al-Assad's bil, efter presidentens tal i parlamentet i går. Kvinnan omringas snabbt av säkerhetsvakter och TV-sändningen övergår snabbt till flygbilder av en stad till tonerna av glad musik. Det är oklart vad kvinnan ville, men man anar ju att hon inte riskerade liv och lem för att säga några vänliga ord till diktatorn.

Några ord om böckerna

2011-03-30T22:51:00.000-07:00

Lars Linder skriver i DN (25/3, ej på nätet) om Leopard förlags antologi om revolutionen i Egypten där jag medverkar:

"Det gick fort i Egypten - som om revolutionen föddes just där och då, på Tahrirtorget inför rullande kameror. Naturligtvis fanns en förhistoria som ingen hann berätta, men med blixtens hastighet har nu Leopard förlag givit ut en liten bok med fyra bakgrundsessäer: "Revolution i Egypten. En gnista kan tända en päriebrand". Mest givande är Per Björklunds bilder från insidan om de protester och fackliga aktioner som under några år växte till ett självmedvetet nätverk...."

För den som vill ha mer av förhistorien vill jag rekommendera både Leopards antologi och Arvet efter Mubarak, som recenserades i SvD igår av en skribent som nöjer sig med att konstatera att boken erbjuder mer än titeln antyder.

Uppsala: Samtal om demokrativågen i arabvärlden

2011-03-30T00:27:00.000-07:00

Ikväll (onsdag 30/3) talar jag på ett möte i Uppsala, arrangerat av den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus:

Demokrativågen i arabvärlden -vägen mot frihet och demokratisering

Med anledning av den senaste tidens uppror i Nordafrika och Mellanöstern anordnar Laboremus ett seminarium om demokrati i MENA-regionen. Vi kommer att diskutera utsikterna för demokratisering, den pågående interventionen i Libyen och hur omvärlden på bästa sätt kan stödja demokratikämparna.

Gästar gör Per Björklund aktuell med en bok om Egypten samt en antologi om demokratirevolten samt Hussein Khalili, en av grundarna till Ship to Gaza.

Tid och plats: Kl 18.00, Universitetshuset sal 8, Uppsala

(Eventet på facebook)

Fotboll och politik

2011-03-29T02:33:00.000-07:00

Om någon trodde att politik och fotboll inte hör ihop bevisar Al-Ahly Ultras nya hejarklacksramsa motsatsen. Slarvig översättning (rätta gärna):

"Vi sade för länge sedan till tyrannen,
friheten kommer, det är nödvändigt,
LIBERTA stod skrivet

regering, imorgon ska du veta
med två händer ska folket rensa upp
nattens styre har störtats

de sa att vi är bråkmakare
och hur kan vi kräva våra rättigheter

idiotiska regim

fatta nu mitt krav:
frihet, frihet!

frihet, frihet!"

Här finns ett annat klipp från 27 februari där Zamalek-fans sjunger

khala3na (vi gjorde oss kvitt)
khala3na
Hosni Mubarak
khala3na

Jag har samlat några artiklar och blogginlägg om egyptisk fotboll och fansens roll i revolten mot Mubarak:

Soccer clubs central to ending Egypt's "Dictatorships of fear"

Egypt and soccer: The "Ultra" revolution?

Talking about a revolution – Footballs role in Egypt's protests

Egypt's soccer revolution

Egypt: Football before and after the revolution

Kanske överdriver sportnördarna fotbollsklubbarnas roll något (jag tror snarare att det var de senaste årens historiska våg av strejker och protester som gjorde slut på "rädslans diktatur" i Egypten), men ingen som sett ett derby mellan Ahly och Zamalek på plats i Kairo kan förneka att sådana arrangemang varit den bästa träning som unga egyptier kunnat få i revolutionär gatupolitik. Inte bara för de kravaller som ibland brutit ut mellan rivaliserande supporterklubbar, utan också på grund av den totalt kaotiska organiseringen kring matcherna. Vid ett tillfälle tvingades jag och mina egyptiska vänner (Zamalek-fans) forcera flera rader med kravallpoliser och stängsel för att överhuvudtaget ta oss in på arenan, trots att vi hade biljetter. I efterhand undrar jag om inte säkerhetsstyrkorna medvetet använde fotbollsmatcher som ett tillfälle att träna nya rekryter i kontroll av folkmassor...

Kolonialismens medkänsla med minoriteter

2011-03-27T23:06:00.000-07:00

DN:s ledarsida har upptäckt att kristna minoriteter förföljs på många platser i världen, ett förhållande som man beskriver i termer av ett "krig" mot de kristna. Det värsta exemplet är naturligtvis Irak, där hälften av landets kristna befolkning uppges ha flytt sedan USA:s invasion. Men DN lyfter också fram bombdådet i Alexandria på nyårsnatten och de kristnas osäkra situation i Egypten efter revolten mot Mubarak som exempel, och kritiserar EU:s och västvärldens "ovilja att starkt ta avstånd från förföljelser av kristna".

Om detta kan man säga mycket (om det är befogat att tala om ett "krig" mot kristna bör vi då också tala om ett "krig" mot muslimer och andra förföljda minoriteter, t.ex.?). Men det som stör mig mest med den här texten är att den inte alls förhåller sig till det faktum att det våld och trakasserier mot den kristna minoriteten i Egypten som förekom under Mubaraks styre inte bara kom från religiösa extremister utan också från staten. Detta var dock något som medierna sällan uppmärksammade. Jag har själv träffat västerländska korrar i Egypten som medgett att regimens diskriminering och trakasserier av kristna var något som man helst inte skrev om eftersom det var en av de "röda linjer" (vid sidan av kritik mot militären) som kunde leda till en påringning från säkerhetspolisen och i värsta fall indragen ackreditering och deportering. Dessutom var intresset från redaktörer på hemmaplan måttligt; förföljelser av kristna i Egypten passade inte riktigt in i den etablerade mediedramaturgin, där den USA-stödde Mubarak var den "gode" diktatorn, en garant för "stabilitet" och ett bålverk mot religiös extremism.

Här finns förmodligen huvudförklaringen till att "väst" länge talat tyst om de kristna i Egypten: inte överdriven hänsyn till den koloniala historien eller rädsla för beskyllningar om islamofobi – som DN gissar – utan ovilja att stöta sig med regimen i Kairo. Stormakternas medkänsla med utsatta minoriteter (oavsett religion eller etnicitet) kan uppenbarligen stängas på och av efter behov. Saddam Hussein gasbombade kurder när han var USA:s allierade, vilket inte ledde till åtgärder då men användes i krigspropagandan när Irak skulle invaderas 15 år senare. 1882 användes påhittade massakrer mot kristna som förevändning för det brittiska imperiets invasion av Egypten, men under Mubaraks styre var statens diskriminering av kopterna (t.ex. genom förbud mot nya kyrkor) en icke-fråga. En rimlig gissning är att det nyfunna intresset för de kristnas situation i Egypten nu kommer att bestå så länge osäkerhet råder om landets framtid. Det kommer att öka i samma utsträckning som landet visar tecken på oberoende gentemot sina tidigare beskyddare. Men vad händer om en ny stark man med nära band till Washington tar makten, kommer man då återigen ha "överseende" med statens diskriminering av kopterna?

Daraa, Syrien 25 mars

2011-03-25T16:08:00.000-07:00

Protesterna sprider sig i Syrien

2011-03-25T04:48:00.001-07:00

Följande klipp ska vara taget i staden Homs, mellan Damaskus och Aleppo, idag. I början hörs demonstranterna ropa "vårt blod och våra själar, offrar vi för dig Daraa". Mot slutet låter det som att de ropar as-sha'ab yourid isqaat el mohaafiz – ung. "folket vill att guvernören ska falla".

Uppdatering: protest i Damaskus idag:

Uppdatering: följ Al Jazeeras liveblogg om Syrien.